Göteborgs Konserthus Brahms lilla mästerverk

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) OBOEKVARTETT F-DUR K370 (368B) Allegro Adagio Rondeau: Allegro Mozart hade just blivit befriad från slavkontraktet hos ärkebiskopen i Salzburg. Han hade också fullbordat operan Idomeneo, och skulle nu, våren 1781, blomma ut i ett charmerande friskt kammarmusikverk - hans enda oboekvartett. Han befann sig i München, och i stadens hovkapell var den firade oboisten Friedrich Ramm anställd. I kvartetten får oboen en virtuos, briljant och solistisk roll. På sätt och vis kan man betrakta verket som en liten concertino, men ändå är det kammarmusik på högsta nivå och tveklöst litteraturens mest spelade verk av detta slag. Mozart tar sig stora friheter, i synnerhet i första satsen. Detta allegro har sonatformen som grund, men utvecklas nästan till en fri fantasi. Ur traditionell synvinkel återkommer huvudtemat när man minst väntar det, i slutet av expositionsdelen. Genomföringen, där tonsättarna vanligtvis bearbetar sina teman och visar upp sin skicklighet att variera och bearbeta, klarar Mozart snabbt av på 34 takter. Han tar inte ens upp huvudtemat till behandling! Givetvis är allt detta noga planerat för effekten blir så mycket starkare när temat återkommer i repetitionsdelen. Först när man behärskar en form till fulländning kan man ta sig sådana här fri- heter, och när Mozart gör det blir resultatet genialt. Den andra satsen påminner om ett arioso ur någon opera och oboen spelar titelrollen, solistiskt till stråkackompanjemang. Finalen knyter an till den redan då smått ålderdomliga franska rondeau-formen, men givetvis med Mozarts personliga utvikningar. Intressant är kanske att notera att oboen plötsligt avviker från 6/8-takten för att under ett tiotal takter ensam spela 4/4-takt, och sedan åter glida in i stråkrytmen. Detta är i sanning musik för musikanter. STIG JACOBSSON

LOUISE FARRENC (1804-1875) TRIO FÖR FLÖJT, CELLO OCH PIANO OP 45 Allegro deciso Andante Scherzo Finale Louise Farrenc komponerade över 50 verk av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera sedan hennes enda barn, den 33-åriga pianobegåvningen Victorine, dog i tuberkulos 1859, men kunde då glädjas åt att många av hennes kompositioner spelades tämligen flitigt. Hon hörde till en betydande konstnärssläkt med åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont) och kunde röra sig fritt i Paris konstnärliga kretsar. Som sexåring började hon spela piano och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon studerade för mästare som Rejcha, Hummel och Moscheles och hennes musik lovordades av Robert Schumann. 1821 gifte hon sig med flöjtisten Aristide Farrenc och under 30 år var hon professor i pianospel vid Pariskonservatoriet. Faktum är att hon var den enda kvinnliga professorn vid konservatoriet under hela 1800-talet. Louise Farrenc komponerade även i de större formerna, däribland tre symfonier, även om hon helst komponerade kammarmusik, vilket inte var särdeles populärt i Paris vid denna tid. Hon skrev bland annat två pianokvintetter, en sextett för piano och blåsare, två pianotrior och nonetten op 38 för violin, viola, cello, kontrabas, flöjt, oboe, klarinett, horn och fagott. 1854-1856 skrev Farrenc parallellt en trio för klarinett, cello och piano op 44 och den nu aktuella trion för flöjt, cello och piano op 45. Den senare är ett drygt 20 minuter långt inspirerat verk med fyra satser i traditionell struktur, men med ett starkt personligt uttryck. Den börjar med en kraftfull markering men snart kommer melodierna flödande. Genom hela verket är alla tre instrumenten likvärdiga och utnyttjade till sin fulla kapacitet. De får också alla visa upp sig i kortare soloinslag. Efter den livfulla första satsen följer ett mjukt melodiskt andante, med en mer passionerad mellandel. Scherzot är eldfängt och liksom finalen ställer den höga krav på musikernas virtuositet. Finalen är fylligt flödande och hela trion slutar jublande. Detta är med andra ord kammarmusik på hög nivå, och att hitta någon motsvarande musik av andra franska tonsättare från den tiden låter sig icke göras. STIG JACOBSSON

JEAN FRANÇAIX (1912-1997) DIVERTISSEMENT FÖR FAGOTT OCH STRÅKKVINTETT Vivace Lento Vivo assai Allegro Jean Françaix föddes i Le Mans där hans far var direktör för konservatoriet. Alla familjemedlemmarna musicerade, så vad var naturligare än att lille Jean sjöng Marseljäsen redan vid tre års ålder och kunde läsa noter när han var fem. Kompositionsstudier bedrev han för Nadia Boulanger och han blev något så ovanligt i vår tids seriösa musik som en humoristisk musikant. Hos honom har mycket av den franska espriten från 1920-talet levat vidare. Hans musik är melodisk, rytmisk och lättsam - men absolut inte lättviktig. Stort yrkeskunnande krävs för att skriva genomskinligt utan att strukturen märks. 1968 komponerade han detta fyrasatsiga divertissement för den engelske fagottisten William Waterhouse. Françaix har här lekt med manér och figurationer som var vanliga i äldre tiders virtuosa blåsarkonserter. STIG JACOBSSON

LAURA NETZEL (1839-1927) SVIT FÖR FLÖJT OCH PIANO F-MOLL OP 33 Andante Allegretto non troppo vivo Allegro. Andante. Allegro (satserna spelas utan avbrott) Laura Netzel föddes som Laura Pistolekors i Finland, men växte från ettårsåldern upp i Stockholm där hon som vuxen var verksam som en betydande pianist. Hon debuterade offentligt tillsammans med Kungliga Hovkapellet som solist i Moscheles pianokonsert när hon var 18 år. Inte sällan arrangerade hon senare konserter för arbetare där entréavgiften var låg. Eftersom hon var väl medveten om hur publik och kritiker betraktade kvinnliga tonsättare lanserade hon sig under signaturen Lago. Vid 1800-talets slut började hon studera komposition för organisten Wilhelm Heintze och senare för Charles-Marie Widor i Paris. Hennes kompositioner väckte en inte ringa beundran hos kolleger som August Söderman och Ludvig Norman, och verken spelades ofta, även runt om i Europa, under lång tid. Hon skrev ett 70-tal verk, varav 40 är sånger, resten för kör, pianotrio, elva verk för violin och piano, piano- och orgelstycken. Sviten för flöjt och piano op 33 skrev hon sannolikt under sin tid i Paris på1890-talet och den tillägnades tidens främste flöjtist, Paul Taffanel. Musiken trycktes också av ett franskt förlag. Kanske längtade hon hem eftersom den helt korta sviten (drygt sju minuter) är fylld av svensk folkton. De tre satserna hänger samman och spelas utan pauser men de är ändå musikaliskt väl åtskilda. I varje sats smyger en lätt igenkännbar svensk folkvisa fram och ger sviten en varmt leende karaktär på ett raffinerat sätt som i Frankrike måste ha gjort ett smått exotiskt intryck. STIG JACOBSSON

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) TRIO FÖR KLARINETT, CELLO OCH PIANO A-MOLL OP 114 Allegro Adagio Andantino grazioso Allegro När Johannes Brahms skrivit sin stråkkvintett op 111 bestämde han sig för att inte publicera fler verk. Nu var det dags för ungdomarna att ta över. Detta var ett så lyckligt beslut att oanade skaparkrafter frigjordes. Ytterligare en omständighet spelade in: han hade blivit bekant med den klarinettist som spelade i hertigen av Meiningens ensemble, Richard Mühlfeld. Inspirationen flödade och i början av 1890-talet resulterade detta i att fyra lysande kammarmusikverk för "fröken klarinett" hamnade på notpapperet. Det var ett instrument som Brahms tidigare inte alls ägnat något större intresse men nu hade han upptäckt klarinettens möjligheter och alla de nya verken är skapelser av högsta fulländning. Det blev en trio op 114, en kvintett op 115 och två sonater op 120 (1894). Trion för piano, klarinett och cello (för att använda den ordning som tonsättaren skrev på titelbladet) går i a-moll och skrevs 1891 i Bad Ischl, en av de vackra och stillsamma platser som Brahms under somrarna uppsökte för att få arbeta i lugn och ro. Cellon inleder verket med huvudtemat, och klarinetten tar över och utvidgar, medan pianot lägger till rytmiska idéer. I adagiot inleder klarinetten med ett elegiskt tema som cellon hittar en fortsättning på i gavottliknande rytm. Den tredje satsen är varken ett scherzo eller ett intermezzo, utan en ganska glad vals, vars mellandel utgörs av en folklig Ländler-melodi. I finalen dyker det upp ungerska färger. Trion uruppfördes i Berlin den 12 december 1891 med Mühlfeld som klarinettist, Robert Hausmann som cellist och med tonsättaren själv vid pianot. Vid samma konsert uruppfördes också den samtidigt skrivna klarinettkvintetten. STIG JACOBSSON

Klarinettisten Selena Markson Adler är född och uppvuxen i Toronto, Kanada. Efter studier på Interlochen Arts Academy, The Juilliard School i New York samt The Cleveland Institute of Music flyttade hon med sin make till Sverige där hon fick sitt första jobb som alternerande soloklarinettist i Kungliga Filharmonikerna. Efter en säsong i Stockholm blev det flytt till Göteborgs Symfoniker där hon har arbetat sedan 1995. Selena Markson Adler är bland annat medlem i Svenska serenadensemblen och har spelat på musikfestivaler runtom i Sverige, samt tre säsonger på Aspen Music Festival i Colorado, USA. Hon var senast solist med Göteborgs Symfoniker år 2014 då hon spelade Debussys Première rhapsodie.

Sedan 2002 är Sara Trobäck förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker. Hon har studerat för Tibor Fülep på Musikhögskolan i Göteborg och för György Pauk på Royal Academy of Music i London. I samband med sin examenskonsert 2001 erhöll hon akademins prestigefyllda Professional Diploma och Dove-priset. Sara Trobäck har även deltagit i mästarkurser för Lord Yehudi Menuhin, Ruggiero Ricci och Joshua Bell och brittisk tv filmade ett spännande musikaliskt möte mellan henne och den ryske violinvirtuosen Maxim Vengerov. Som solist har hon bland annat framträtt med Göteborgs Symfoniker, Svenska kammarorkestern, Stockholm sinfonietta och Helsingborgs symfoniorkester. 2010 uruppförde hon en violinkonsert av Johannes Jansson som tillägnats henne och Göteborgs Symfoniker. Londondebuten skedde sommaren 1999 då hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert med London Soloists i St Martin-in-the-Fields. Sara Trobäck har även konserterat i Skottland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Kina. 2002 bildade Sara tillsammans med solocellisten Claes Gunnarsson och pianisten Per Lundberg Trio Poseidon. Trion har spelat in två cd varav en med Göteborgs Symfoniker och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert. Sara Trobäck spelar på en Giovanni Battista Guadagnini som lånas ut av Järnåkerfonden.

"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polska Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.