Göteborgs Konserthus Den underfundige Richard Strauss

RICHARD STRAUSS (1864-1949) BORGAREN SOM ADELSMAN, SVIT OP 60 Uvertyr till akt I Menuett Fäktmästaren Skräddarens dans Menuett av Lully Courante Cleontes scen Förspel till akt II (Intermezzo) Middagen (Taffelmusik och kökspojkens dans) När Richard Strauss och hans textförfattare Hugo von Hofmannsthal 1911 började intressera sig för Molières gamla pjäs Borgaren som adelsman visade det sig inte vara så lätt. Till och från arbetade de med text och musik i olika former under sju års tid, och gjorde inte mindre än tre olika versioner av pjäsen. Operan Ariadne på Naxos blev en biprodukt och scenmusiken blev något som tonsättaren själv satte stort värde på. Mest känd har musiken blivit som den nu aktuella konsertsviten, uruppförd i Salzburg den 31 januari 1920. Här har Richard Strauss på ett synnerligen konstfärdigt sätt skapat mästerliga genrebilder som är mycket raffinerade och klangligt varierade, trots att han använder sig av en förhållandevis liten orkester. Det börjar med en något komisk, klumpig uvertyr som ironiskt porträtterar den nyrike och skrytsamme borgaren Jourdain, spelets huvudperson. Menuetten är också humoristisk när den avslöjar Jourdain i en svettig och föga graciös dans. I Fäktmästaren ingår en virtuos pianostämma som tydligt visar hur Jourdain misslyckas även i den ädla fäktkonsten. Skräddarens dans är snarare som en violinkonsert, där han provar nya kläder - som inte passar. Den franske barockmästaren Lully komponerade redan 1670 en menuett till Molières pjäs och den har Strauss påpassligt återanvänt. Couranten är också en dansform från barocken, men musiken är helt och hållet Strauss egen. Musiken till Cleontes scen (Cleonte är den lika skrytsamme, blivande svärsonen) bygger däremot åter på Lully. Förspelet till andra akten är en förfinad, aristokratisk musik, och slutligen hamnar vi i middagsmusiken som är svitens längsta sats och ett riktigt mästerverk. De olika rätterna bärs in och till slut kommer en "omelette surprise" - en väldig anrättning vars överraskning är en kökspojke som plötsligt hoppar fram ur dess inre och dansar en allt vildare dans, som i en väldig stegring för sviten till ett glansfullt slut. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) BURLESK FÖR PIANO OCH ORKESTER D-MOLL Med en far som var förstehornist i Münchens hovorkester är det inte märkligt att Richard Strauss med sådana anor samt gynnsamma sociala förutsättningar snabbt kom in på musikens bana. Han spelade violin och piano, spelade upp sig till violinernas förstapult i faderns halvprofessionella orkester och började snart också komponera. Han lärde sig mycket när han bevistade hovorkesterns repetitioner med dirigenten Hermann Levi och skapade sig snart ett rykte som ung begåvning i München. Strauss Serenad för 13 blåsare (1881) imponerade så på den berömde pianisten och dirigenten Hans von Bülow att han dirigerade det med hovorkestern i Meiningen, Europas då främsta orkester. Kontakten med von Bülow blev avgörande för Richard Strauss framtid. Sommaren 1885 erbjöds Strauss tjänsten som assisterande dirigent för Meiningen-orkestern vid sidan av von Bülow och bara några månader senare tog Strauss över som orkesterns förstedirigent. Tonsättaren skrev långt senare i sina memoarer: "För den som hört von Bülow spela Beethoven eller dirigera Wagner, som varit med på någon av hans pianolektioner eller sett honom vid orkesterrepetitioner, framstår han onekligen som modell för en artists främsta dygder, och hans rörande sympati för mig, hans inflytande på utvecklingen av min konstnärliga förmåga, var avgörande faktorer i min karriär." Stycket hade ursprungligen titeln Scherzo i d-moll och skrevs 1885-1886 för mentorn Hans von Bülow - som inte var övertygad om verkets kvalitéer. Han kallade stycket "Lisztskt" och "ospelbart", kanske för att hans små händer inte räckte till. Richard Strauss repeterade stycket med orkestern i Meiningen där han både dirigerade och spelade solostämman, men ställde det sedan åt sidan. Några år senare visade pianisten Eugene d'Albert (som spelade med Göteborgs Symfoniker 1906!) stort intresse för stycket och föreslog några ändringar. Strauss gjorde vissa bearbetningar och gav det reviderade stycket titeln Burlesk ("narrspel", "gäckeri"). Virtuosen d'Albert uruppförde Burlesk vid tonsättarfestivalen i Eisenach 21 juni 1890 med tonsättaren som dirigent. Långt senare kom Strauss att räkna Burlesk till sina favoritverk. Med sin originalitet, energi och dynamiska växelgång mellan blixtrande passager och finstämda motiv är Burlesk något av en dold skatt bland 1800-talets pianokonserter. STEFAN NÄVERMYR

BÉLA BARTÓK (1881-1945) MUSIK FÖR STRÅKAR, SLAGVERK OCH CELESTA (1936) Andante tranquillo - Allegro - Adagio - Allegro molto Under flera år av sitt liv hade Béla Bartók ägnat mycket tid åt studier av den ungerska folkmusiken och tillsammans med Zoltán Kodály bland annat påvisat att det som tidigare ansetts vara ungersk folkmusik var en stark förvanskning genom uppblandning av zigenarmusik. De båda tonsättarna kunde konstatera att det faktiskt fanns en ren, ungersk folkmusik i landet och detta resulterade i tiotusentals uppteckningar och grammofonupptagningar. Denna forskning påverkade naturligtvis Bartóks eget komponerande i hög grad samtidigt som han gärna blandade in sina egna speciella tonfall i det mesta. Till ett av hans märkligaste verk från slutet av 1930-talet hörde hans fyrsatsiga Musik för stråkar, slagverk och celesta, som han skrev på beställning från dirigenten Paul Sacher och dennes kammarorkester i Basel, 1936 med uruppförande året därpå, när kammarorkestern firade tio år. Det är ett speciellt verk på många sätt med en fantastisk blandning av tonala ungerska rytmiska folkmusikinslag och de mest personliga tolkningar av både stråkstämmor uppdelade i två ensembler och allehanda slagverksinstrument som piano, harpa, celesta, pukor, stor och liten trumma, bäcken, tam-tam och xylofon. Verkets första sats, Andante tranquillo, är en långsam fuga över ett starkt kromatiskt tema som introduceras av sordinerade violiner, vilket skapar en mystisk stämning. Satsen växer alltmera, men avtar igen mot slutet. Andra satsen, Allegro, är livlig med folkmusikantiska melodier och Bartók använder här mycket slagverk samtidigt som han delar upp stråkarna i två olika delar, en smula barockinfluerat faktiskt, samtidigt som pianot har solistiska inpass. Tredje satsen, Adagio, är speciellt mycket Bartók, från hans så kallade "nattmusikstil" med märkliga ljud i en slags expressionistisk nocturne. Här har han använt allehanda ljudinslag, som vanligtvis inte spelas på instrumenten. Det hela kulminerar och satsen avslutas som den började med ett ödsligt solo i xylofonen. Fjärde satsen, Allegro molto, är ungersk och rytmisk och lidelsefull. Den blir alltmera upphetsad särskilt när fugatemat från första satsen dyker upp, men dansen tar över och plötsligt är musiken slut! Femtio framföranden upplevde denna musik under dess första spelår, överallt, i både Europa och på andra sidan Atlanten. Ett av Béla Bartóks mästerliga verk, som också fick uppleva sin storhet under tonsättarens liv. GUNILLA PETERSÉN

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanske Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. Sedan 2013 är han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans har de bland annat turnerat i Kina samt framfört Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). Kent Naganos uppdrag som Symfonikernas förste gästdirigent avslutas denna säsong.

Ryske Yury Favorin var fem år när han började spela piano och tre år senare antogs han vid Gnesin-skolan i Moskva och tog lektioner för professor Lidiya Gregorieva. Studierna fortsatte 2004 för professor Mikhail Voskresensky vid Tjajkovskij-konservatoriet där han tog examen 2009. Yury Favorin studerade under sin ungdom också klarinett, komposition och kammarmusik. Bland dirigenter han samarbetat med finns Pierre Boulez, Marin Alsop och Paul Goodwin. Yury Favorin har framträtt vid ett flertal festivaler i Frankrike, Japan, Kina och Ryssland. Bland musiker han samarbetat med finns violinisten Gérard Caussé, pianisten Boris Berezovsky och cellisten Marc Coppey. Yury Favorin har framträtt i flera prestigefyllda konserthus, bland dem Tjajkovskijsalen och musikkonservatoriets stora konsertsal i Moskva, Cité de la musique i Paris, Palais de beauxarts i Bryssel och Pekings konserthus.