Göteborgs Konserthus Finland 100 år

Evenemanget har ägt rum. Göteborgs Symfoniker, Dalia Stasevska dirigent, Olli Mustonen piano, Tanja Kaitaniemi Orraryd presentatör

Speltid ca: 2 t 30 min inkl paus Scen: Stora salen
430 kr Student 100 kr

Evenemanget har ägt rum

Vid 100-årsfirandet av Finlands självständighet står givetvis finsk musik på programmet – Sibelius, Wennäkoski och Rautavaara, och såväl dirigent som solist och presentatör har ursprung i vårt kära grannland i öst.

Det är med stolthet och glädje vårt grannland Finland firar 100-årsdagen av sin självständighetsförklaring den 6 december 1917. Sverige och Finland har under århundradena delat historia i allt från krig
och maktövertagande till solidariska aktioner och politiska samarbeten. Tillsammans med finska generalkonsulatet i Göteborg kommer Göteborgs Symfoniker att hylla minnet av Finlands 100- åriga historia som självständig stat med finsk musik som speglar delar av landets kulturella utveckling.

Jean Sibelius (1865-1957)

Sibelius första symfoni är en tidlös klassiker. Verket spelades för första gången 1899, med tonsättaren själv som dirigent. Musiken fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, självklart också kvällens dirigent Dalia Stasevska. På programmet står även Sibelius symfoniska dikt Finlandia, ett av hans kanske mest kända verk med stort symbolvärde en kväll som denna.


Lotta Wennäkoski (f 1970)

Lotta Wennäkoski gjorde konsertdebut 2003 då Esa-Pekka Salonen uruppförde kompositionen Sakara med Helsingfors stadsorkester. Verket som vi får uppleva denna kväll har sitt ursprung i ordet Flounce, som kan översättas med orden ”rusa” och ”volang”. Musiken kännetecknas av såväl snabba rörelser som passager av spetsliknande ornamenteringar i en lättare och mer lyrisk stämning.

Einojuhani Rautavaara (1928-2016)

Nyligen bortgångne Einojuhani Rautavaara är med oss genom sin tredje pianokonsert, med Olli Mustonen som solist. Denna ”Gift of Dreams” överraskade till och med tonsättaren själv: ”Konserten har en lyrisk öppning som snabbt stegras till ett patetiskt uttryck som till en början förvånade mig – hur glödande emotionellt denna musik ville utvecklas! Då hade jag en dröm där en flock med delfiner fanns med mig i en bassäng vid havet. Jag släppte ut dem alla i havet och snart såg jag hur de hoppade fröjdefullt i en lång rad långt ute på havet. Det stod alltså klart att det var rätt att släppa min musik lös i samma glädje.”

Det är med samma glädje vi ser fram emot att fira denna viktiga dag i Göteborgs Konserthus.

Program

LOTTA WENNÄKOSKI (f 1970) FLOUNCE Ibland är det titeln som leder de musikaliska idéerna i ett stycke under arbete. Det var mer eller mindre fallet med det korta orkesterstycket Flounce som komponerades våren 2017. Jag fascinerades av engelska ordet Flounce* och dess olika betydelser, både verbet och substantivet. Stycket kännetecknas i stort av de snabba rörelserna "non troppo serioso", men det har också passager av spetsliknande ornamenteringar i en lättare och mer lyrisk stämning. Samma sorts dualitet är också närvarande i det sätt jag eftersträvar att kombinera en ofta energisk puls med (ibland okonventionella) klangidéer och en känsla av rymd i orkestreringen. Flounce beställdes av BBC Radio 3 och uruppfördes vid BBC Proms. LOTTA WENNÄKOSKI *"Rusa" respektive "volang". Den finska tonsättaren Lotta Wennäkoski (f 1970) har uppmärksammats för flera av sina orkesterverk, senast Flounce som uruppfördes med stor framgång på Last Night of the Proms den 9 september av BBC Symphony Orchestra och Sakari Oramo. Tidigare har hon bland annat skrivit Verdigris, en nyckfull saga och hyllning till Sibelius med citat från En saga, som uruppfördes av Skotska kammarorkestern (2015), Jong (2013) för kammarorkester och jonglör, musiken till den finska stumfilmen Amor omnia (2012), minioperan Lelele (2011), flöjtkonserten Soie (2009) samt scenverket N! (Woman's love and life, 2003). Hennes konsertdebut som orkestertonsättare skedde 2003 då Esa-Pekka Salonen uruppförde Sakara med Helsingfors stadsorkester. Lotta Wennäkoski var 2008-2010 en av de konstnärliga ledarna för Tamperebiennalen, 2010-2011 Composer in Residence hos Tapiola sinfonietta och 2017 konstnärlig planerare för Avanti!-orkesterns sommarfestival. Kammarmusik av Lotta Wennäkoski finns utgiven på Culla d'aria (Alba Records) och orkestermusik samt flöjtkonserten Soie på Ondine med Finska Radions symfoniorkester.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND

Paus 25 min

EINOJUHANI RAUTAVAARA (1928-2016) PIANOKONSERT NR 3 "GIFT OF DREAMS" Få tonsättare har varit lika framgångsrika som den nyligen bortgångne finske kompositören Einojuhani Rautavaara. Efter kompositionsstudier för Aare Merikanto vid Sibeliusakademin (diplom 1957) studerade han för bland andra Aaron Copland i USA med hjälp av ett stipendium från Koussevitzky Foundation. Mellan 1976 och 1990 var han professor i komposition vid Sibeliusakademin. Han tilldelades oräkneliga stipendier och priser och spelas numera över hela världen. På hans mycket rika opuslista hittar man alla typer av verk, från pianostycken och sånger via körer och kammarmusik till orkesterverk och operor. Speciellt framgångsrika har hans solokonserter och symfonier blivit. Tredje pianokonserten komponerades 1998 och uruppfördes i augusti året därpå av Vladimir Ashkenazy med Helsingfors stadsorkester under en konsert i Tammerfors. Så här berättar tonsättaren själv om sin tredje pianokonsert: "När jag pratade med Vladimir Ashkenazy om att skriva en ny pianokonsert för honom, förstod jag att det var meningen att han önskade "ett måttbeställt" verk. Bland annat ville han att det skulle vara möjligt att spela pianosolot samtidigt som man leder orkestern. Så var det ju ofta för de tidiga klassicisterna, solisten var också dirigent. Detta ställer vissa specialkrav på kompositionen; alltför täta taktartsbyten skulle vara besvärliga att dirigera när man spelar. Där rytmiken behövde göras levande, fick man använda sig av 'mikrorytmik' inom den numeriska metriken, som fortsatte att löpa på samma sätt. När Ashkenazy på våren 1998 dirigerade min komposition Cantus Arcticus i Berlin och jag följde repetitionerna fick jag kontakt med denne store musikers uttryck, dess äkta öppenhet. Återigen fick jag uppleva hur ett slags autogenesis skedde när kompositionen föddes; motiven och texturidéeerna började växa och förvandlas organiskt. Den hymnliknande musiken som man hör precis i början återkommer i ständigt skiftande, till och med dramatiska uttryck i de olika delarna, tills konsertens avslutning tar den till ett brett och högtidligt, men till sist tystnande slut. Konsertens underrubrik "Gift of Dreams" kommer från ett självcitat, motivet f-ess-dess-e som förekom för första gången i en sång som jag skrev 1978 till Baudelaires dikt "Le mort des pauvres". Ur den dikten fick jag orden "…le don des rêves…" (drömmarnas gåva). Motivet lämnade mig inte i fred, det hade en vilja att växa, förvandlas, återkomma i senare kompositioner, först i en stråkkvintett, sedan i en helt annan form i den tredje pianokonserten. Där förekommer det ofta obemärkt i början, som en del av en längre melodisk passage eller också "upp-och-ned", alltså med omvända intervall. Motivet behärskar det långsamma mittenpartiet från början till slut och i finalen kan det höras i olika variationer. Konserten har en lyrisk öppning som snabbt stegras till ett patetiskt uttryck som till en början förvånade mig - hur glödande emotionellt denna musik ville utvecklas! Då hade jag en dröm där en flock med delfiner fanns med mig i en bassäng vid havet. Jag släppte ut dem alla i havet och snart såg jag hur de hoppade fröjdefullt i en lång rad långt ute på havet. Det stod alltså klart att det var rätt att släppa min musik lös i samma glädje." STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

Medverkande

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Finska Dalia Stasevskas karismatiska och dynamiska musikerskap har etablerat henne som en osedvanligt mångsidig dirigent. Bland aktuella engagemang finns samarbeten med Kungliga filharmonikerna, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Philharmonia Orchestra. Förra året öppnade hon Helsingforsfestivalen med att dirigera både Helsingfors stadsorkester och Finska Radions symfoniorkester med beställningsverk av Magnus Lindberg och Lauri Porra. Denna säsong återvänder Dalia Stasevska till Oslofilharmonin och Trondheims symfoniorkester samt ger sina första konserter med Gürzenichorkestern i Köln, Sveriges Radios symfoniorkester och BBC National Orchestra of Wales. Dalia Stasevska är också en hängiven operadirigent och hon återbesöker Finska Nationaloperan i höst för framföranden av Janáceks Den listiga lilla räven. Våren 2018 dirigerar hon Donizettis Lucia di Lammermoor på Den Norske Opera. Vid sidan av sin yrkesverksamhet som dirigent arbetar Dalia Stasevska gärna med unga musiker och hon grundade och är konstnärlig ledare för Kamarikesä-festivalen i Helsingfors. Hon växte upp i en finsk-ukrainsk familj med föräldrar verksamma som konstnärer och utbildades till violinist, altviolinist och kompositör vid konservatoriet i Tammerfors och Sibeliusakademin. Som dirigent har hon haft Jorma Panula, Leif Segerstam, Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste, Susanna Mälkki, Mikko Franck och Sakari Oramo som lärare. Dalia Stasevska besökte Göteborg första gången i maj då hon dirigerade musik av Kodály, Stenhammar och Stravinsky.

"Han ger sig hän med hela sin kropp i framförandet, varje gång… och med hela sin själ. Han är en pianospelets levande dröm, genom att ha sprängt den uttryckets begränsning som andra pianister inte ens vet existerar." (The Sunday Times) Olli Mustonen intar en unik plats på dagens musikscen. Följande traditionen från stora mästare som Rachmaninov, Busoni och Enescu kombinerar Mustonen i sitt konstnärskap rollerna som kompositör, pianist och dirigent i en balans som är exceptionell. Inte sällan förenar han rollerna i fascinerande trippelframföranden. Det är hans djupa övertygelse att varje framträdande måste ha samma fräschör som det första framförandet så att publiken och artisten upplever tonsättaren som samtida och levande. Bland orkestrar han framträtt med finns Chicago Symphony, Cleveland Orchestra, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris och de stora orkestrarna i London. Han har ett väl utvecklat samarbete med dirigenten Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester, London Symphony Orchestra samt Rotterdams och Münchens filharmoniker. En av Olli Mustonens viktigaste musikaliska samarbeten är med tonsättaren Rodion Sjtjedrin som tillägnat Olli Mustonen sin femte pianokonsert. Prokofjev har en särskild plats i Olli Mustonens hjärta. Han spelade nyligen de fem pianokonserterna med Hannu Lintu och Finska Radions symfoniorkester, verk som också spelades in och finns utgivna på Ondine. Olli Mustonen har också spelat Beethovens fem pianokonserter med Melbourne Symphony och Bartóks tre pianokonserter med BBC Scottish Symphony. I sin roll som dirigent har Olli Mustonen bland annat samarbetat med Tyska kammarfilharmonin, NHK-orkestern i Tokyo, Royal Northern Sinfonia, Jerusalems symfoniker, Atlanta Symphony och Estlands Nationalorkester. Som tonsättare har Olli Mustonen skrivit två symfonier samt kammarmusikverk och 2017 var han Composer in Residence vid Davosfestivalen i Schweiz.

Tanja Kaitaniemi Orraryd presentatör

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret