Christian Zacharias är tillbaka. Orkesterns tidigare förste gästdirigent får Göteborgs Symfoniker att framstå som den idealiska orkestern för Mozart.
Denna gång Pianokonsert nr 17, en trevlig liten sak som den 18-årige Mozart förmodligen snodde ihop till sin elev Barbara Ployer. Liksom Mozart var Jean-Philippe Rameau klavervirtuos och snillrik tonsättare. Hans musik till Ludwig XV:s kungliga teater har den prakt man kan förvänta och även ett stänk exotism i orkestersviten från baletten ”De kärleksfulla indianerna”, inspirerad av ett Paris-besök av amerikanska urinnevånare från Illinois.
Musik med doft av teatersmink möter också i Bizets karaktäristiska stycken till dramat om den åtrådda Flickan från Arles.
Introduktion till konserten
Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart med musiker från Symfonikerna.
Program
Rameau ur Les Indes galantes 21 min
UR LES INDES GALANTES
Ritournelle (Les Incas du Pérou)
Air de Phani: Viens, Hymen
Air d'Emilie: La nuit couvre les cieux… Vaste empire des mers
Rigaudons et Fuyez, fuyez, vents orageux
Jean-Philippe Rameau föddes i Dijon där hans farfar och far varit organister. Själv väntade han till artonårsåldern innan han bestämde sig för att gå i deras fotspår. När han 1722 slog sig ner för gott i Paris, hade han redan hunnit verka som organist runt om i landet. Hans rykte var inte klanderfritt: han anklagades för att ha brustit mot sina förpliktelser och att ha valt att spela i de mest otrevliga registren, och krama alla tänkbara dissonanser ur dem - och att aldrig komma till punkt.
I Paris studerade han musikteori, och hans teoretiska skrifter uppskattades. Samtidigt komponerade han kantater och kammarmusik. Men under sina sista trettio levnadsår ägnade han sig nästan uteslutande åt musik för teatern. Det blev älskvärda pastoraler, komedier, ståtliga baletter och lyriska tragedier. Med facit i hand måste han räknas in bland de riktigt stora barocktonsättarna, praktiskt taget jämnårig med Scarlatti, Telemann, Bach och Händel. 1745 utnämndes han av Ludvig XV till hovkompositör och därmed fick han en ledande ställning i franskt musikliv.
Operabaletten Les Indes galantes hör till Rameaus första operaperiod, det vill säga från 1730-talet. Det är ett magnifikt spektakel med en lång prolog och ursprungligen tre akter. Men verket slog inte igenom helt förrän han komponerat ytterligare en akt. Varje akt har sitt eget tema och handlar om turkar, Perus inkaindianer, blommor och vildar. Musiken är hållen i tidens smak med ett stort uppbåd av folk i hundratals olika festliga dräkter, stormscener med skeppsvrak, vulkanutbrott och jordbävningar. Dessutom presenteras folktyper från olika exotiska länder till passande musik. Sådant var mycket populärt under denna tid, då världen genom upptäcktsresande blev mycket större. Musikerna klagade över att verket var svårspelat, men det blev ändå populärt och spelades ett flertal gånger redan under tonsättarens levnad. Handlingen är enkel: den handlar som vanligt om två huvudrollers kärlek till varandra - och man påpekade särskilt att de får varandra "utan hjälp av gudar eller trollkarlar". Den sentida franske tonsättaren Paul Dukas älskade musiken och har sammanställt två orkestersviter för en modern orkester.
Stig Jacobsson
Mozart Pianokonsert nr 17 31 min
PIANOKONSERT NR 17 G-DUR K 453
Allegro
Andante
Allegretto
I Wien var den knappt 30-årige Mozart en känd och uppskattad musiker, mer känd som pianist än som tonsättare. Det vanliga sättet för en musiker att försörja sig på var att uppträda i adelsmäns och rika borgares salonger - ofta till usel betalning - eller att undervisa förmöget folks barn. Det fanns ett tredje sätt, och det var ett ekonomiskt vågspel, nämligen att arrangera en akademi, det vill säga att hyra en stor lokal, ofta Burgtheater i Wien, anställa musiker till en orkester, se till att arrangemanget annonserades och hoppas på att det kom så många betalande åhörare att det även blev en liten vinst. I själva verket kunde det lika gärna bli ekonomisk katastrof.
Just 1784 seglade Mozart i sådan medvind att han bara under mars månad arrangerade tre sådana akademier, och till dessa fanns ett omättligt behov av nyskriven musik. Eftersom Mozart även framträdde som pianosolist är det naturligt att han skrev många pianokonserter under den här tiden. Mellan 1784 och 1786 skrev han faktiskt hela tolv pianokonserter.
I ett brev hem till pappa Leopold skrev Wolfgang den 26 maj 1784: "Jag kan faktiskt inte välja bland dem… båda konserterna (nr 15 B-dur och 16 D-dur) gör pianisten svettig… Därför är jag mycket nyfiken att höra vilken av de tre, B-, D- eller G-dur ni, och min syster föredrar… Naturligtvis är det nödvändigt att höra dem välspelade och med alla stämmor..." Den sista anmärkningen antyder att det kanske inte alltid lyckades honom att anställa alla nödvändiga instrumentalister.
Pianokonsert nr 17 i G-dur är daterad i Wien den 12 april 1784 och lär vara skriven för Mozarts pianoelev Barbara Ployer, dotter till en av biskopens av Salzburg agenter. Till henne skrev Mozart för övrigt också konserten i Ess-dur nr 14, och en sonat för två pianon som Mozart själv ville spela tillsammans med henne. Om hon nu verkligen spelat dessa fantastiska verk måste hon ha varit mycket skicklig. Hon var verkligen också den första som spelade G-dur-konserten, under en konsert arrangerad i hennes fars hem. Mozart var säkerligen upp över öronen förälskad, för han åstadkom ett mirakel av ömsint, kärleksfull och nyanserad musik.
Den första satsen börjar med en längre orkester-inledning och mellandelen är en sorts fantasi som bjuder på många fler melodier än vad som krävs av sonatformen. Musiken är ständigt skiftande, ljus, leende och varm. Mellansatsen är genomsyrad av den ljuvligaste musik men formen är mycket fri. Finalen är ett tema med fem variationer. Fyra av dessa glittrar av förtjusning och den återstående (nr 4) är mer eftertänksamt mollbetonad. Efter variationerna kommer en lång coda som verkar vara tagen direkt från en opera buffa. Legenden berättar att den lustiga melodin sjöngs av en stare som Mozart köpt för 34 Kreutzer. När fågeln dog begravde han den i sin trädgård och satte upp ett kors med orden: "Här ligger den älskade pajasen".
Stig Jacobsson
Paus25 min
Bizet Svit ur L'Arlésienne 27 min
UR FLICKAN FRÅN ARLES
I. Prélude: Allegro moderato, tempo di marcia
II. Mélodrame: Andante
III. Mélodrame: Andante
IV. Mélodrame: Andante
VII. Pastorale: Andante moderato
IX. Mélodrame: Allegretto
X. Mélodrame: Andante
XV. Entr'acte: Moderato maestoso ma con moto
XVI. Final: Moderato quasi andante
XVII. Tempo di minuetto vivo
XVIII. Carillon: Allegretto moderato
XIX. Mélodrame: Allegretto quasi andantino
XX. Mélodrame: Andantino moderato
XXI. Farandole: Allegro vivo e deciso
I sin novellsamling Brev från min kvarn, hans debut 1866, har författaren Alphonse Daudet (1840-1897) skildrat landsbygden och folket i det exotiska Provence. En av de mest älskade novellerna kallade han Flickan från Arles, en helt kort berättelse på fyrafem sidor. Men han kunde själv inte sluta tänka på den ömsinta historien, utan tre år senare utökade han berättelsen till ett drama i fem akter. Pjäsen blev med tiden en opera av Francesco Cilea (1897), men mest uppskattad blev den scenmusik Georges Bizet komponerade. Totalt bidrog han med 27 korta vinjetter för en liten kammarorkester om 26 musiker, mer hade Théatre de Vaudeville inte råd med. Bizet själv bidrog gratis med pianospel. Några satser skrevs för kör. Uruppförandet den 1 oktober 1872 blev en total flopp, och pjäsen lades ner efter 21 föreställningar för halv salong. Författaren utbrast: "Det var ett bländande fiasko med den mest charmerande musiken i världen, kostymer av silke och sammet och Opéra-Comique-sceneri. Jag lämnade teatern modfälld och med samma skratt, som punkterade de tragiska scenerna, ännu i mina öron, beslöt jag att inte skriva fler teaterpjäser."
Men Bizet trodde på sin musik och var ivrig att rädda den, varför han genast sammanställde fyra av styckena till en orkestersvit, samtidigt som han arrangerade dem för stor symfoniorkester, och behöll den viktiga saxofonstämman. Denna första svit uruppfördes sex veckor efter scenpremiären, och blev omedelbart en stor framgång. Han behöll inte dramats kronologi, det var viktigare att satserna skulle skapa en enhet.
Daudet kunde inte hitta samma snabba lindring för sitt nederlag: "Jag har sjunkit ner i min fåtölj vid brasan med min pipa. Jag är 258 år gammal… Jag ska inte nämna Flickan från Arles, för hon är död." Efter Bizets död ett par år senare sammanställde hans vän och kollega Ernest Guiraud en andra svit ur skådespelsmusiken och han försökte så noga som möjligt följa Bizets mönster. De kände varandra väl och Guiraud hade varit med i kulisserna under föreställningarna. Det är styckena ur dessa båda sviter man i allmänhet hör, men resten av musiken har slumrat i arkiven, vilket också kan bero på att många av dessa satser är synnerligen korta, något tiotal takter av stämningsskapande slingor som bara kommer till sin rätt vid ett teaterframförande.
Bizets kollega Jules Massenet bevistade premiären och återsåg den 14 dagar senare: "Om din musik till en början gjorde intryck på mig och charmerade mig, har jag nu funnit helt annan glädje sedan jag lärt känna verket och hört alla dessa underbara poetiska stycken. Några av melodramerna är obeskrivliga bilder, hela landskap."
Handlingen är mycket enkel men berättas med psykologiskt djup på ett drömskt och poetiskt sätt. "Han hette Jan. Det var en präktig bondpojke på 20 år. Snäll och mild som en flicka, kraftig och med öppet ansikte. Eftersom han var en mycket vacker pojke vände sig kvinnorna om efter honom, men han hade blott ögon för en - en liten flicka från Arles, klädd i sammet och spetsar, som han en gång hade träffat på marknadsplatsen i Arles. Hemma hos honom såg man - till att börja med - inte med blida ögon på partiet. Det sades att flickan var kokett och hennes föräldrar var inte från trakten men Jan ville ha sin flicka från Arles till varje pris. Han sade: Jag dör om jag inte får henne." Dessa få ord fångar och sammanfattar hela storyn. Allting kretsar kring henne, men flickan från Arles visar sig aldrig på scenen, och han tar sitt liv när det står klart för honom att hon har en annan kär.
Den här gången får vi höra styckena i dramats ordning! I preludiet hörs ett av de allra första exemplen på att saxofon använts i klassisk musik. En gammal provencalsk folkvisa (Kungarnas marsch) avlockas fyra enkla variationer. Intermezzot spelas omedelbart efter att Frédéri (som Jan döpts om till i dramat) samtyckt till giftermål med Vivette, en snäll flicka från byn som är i hans moders smak, och har blivit en underbar stämningsbild, som även finns i vokal version som Bizets Agnus Dei. I Carillon firar bönderna St Eloifesten, och lockar fram klockklanger inför den ödesdigra bröllopsfesten som aldrig blev av.
Stig Jacobsson
Medverkande
Göteborgs Symfoniker
Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent.
Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien.
Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.
Christian Zacharias dirigent
"En utomordentlig solist som också är en lysande dirigent hör inte till vanligheterna. Men tyske Christian Zacharias är en sådan enastående begåvning - en välbevandrad, intelligent pianist å ena sidan och en dirigent med bred repertoar, även opera, å den andra." (Basler Zeitung, Schweiz)
Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna.
Christian Zacharias karriär som dirigent, pianist och kammarmusiker bygger ofta på långvariga samarbeten med kolleger och orkestrar. Han var under lång tid Artistic Partner hos St Pauls kammarorkester i Minnesota och tidigare förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Nära förbindelser finns också med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs symfoniker. Christian Zacharias framträder regelbundet som solopianist och i kammarmusiksamarbeten med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Han dirigerar också operor av Mozart och Offenbach. 2015 erhöll hans framförande i Liège av Nicolais Muntra fruarna i Windsor kritikerpriset Prix de l'Europé Francophone.
Christian Zacharias har setts i flera filmer sedan 1990, bland dem skildringar och dokumentärer om Domenico Scarlatti och Robert Schumann samt filmen Mellan scenen och ateljén. En filminspelning av Beethovens samtliga pianokonserter har också gjorts av SSR-arte. Christian Zacharias har erhållit många priser och utmärkelser, bland dem Årets klassiska artist i Midem samt orden Officier dans l'Ordre des Arts et Lettres av franska staten.
Under sin tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Lausannes kammarorkester hyllades hans Mozart-inspelningar av kritikerna i den internationella pressen. Hans kompletta inspelning av Mozarts pianokonserter erhöll Diapason d'or, Chock du monde de la musique och Echo Klassik. Bland hans senaste inspelningar finns Schumanns fyra symfonier samt Berlinsymfonierna av C P E Bach.
Christian Zacharias piano
"En utomordentlig solist som också är en lysande dirigent hör inte till vanligheterna. Men tyske Christian Zacharias är en sådan enastående begåvning - en välbevandrad, intelligent pianist å ena sidan och en dirigent med bred repertoar, även opera, å den andra." (Basler Zeitung, Schweiz)
Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna.
Christian Zacharias karriär som dirigent, pianist och kammarmusiker bygger ofta på långvariga samarbeten med kolleger och orkestrar. Han var under lång tid Artistic Partner hos St Pauls kammarorkester i Minnesota och tidigare förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Nära förbindelser finns också med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs symfoniker. Christian Zacharias framträder regelbundet som solopianist och i kammarmusiksamarbeten med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Han dirigerar också operor av Mozart och Offenbach. 2015 erhöll hans framförande i Liège av Nicolais Muntra fruarna i Windsor kritikerpriset Prix de l'Europé Francophone.
Christian Zacharias har setts i flera filmer sedan 1990, bland dem skildringar och dokumentärer om Domenico Scarlatti och Robert Schumann samt filmen Mellan scenen och ateljén. En filminspelning av Beethovens samtliga pianokonserter har också gjorts av SSR-arte. Christian Zacharias har erhållit många priser och utmärkelser, bland dem Årets klassiska artist i Midem samt orden Officier dans l'Ordre des Arts et Lettres av franska staten.
Under sin tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Lausannes kammarorkester hyllades hans Mozart-inspelningar av kritikerna i den internationella pressen. Hans kompletta inspelning av Mozarts pianokonserter erhöll Diapason d'or, Chock du monde de la musique och Echo Klassik. Bland hans senaste inspelningar finns Schumanns fyra symfonier samt Berlinsymfonierna av C P E Bach.