Göteborgs Konserthus Konflikternas klanger: Darmstadt

HANS WERNER HENZE (1926-2012) ADAGIO ADAGIO FÖR PIANOTRIO (1993) I ett vindpinat Darmstadt i mars (märk väl, inte under dess sommarkurstid) 1993 uruppförs Henzes Adagio adagio. En musikalisk miniatyr, ljuv och med patos sin titel trogen med långa smäktande, men ändå återhållna stråkfraser sammanfogat och fördjupat i pianostämman. Henze bär en stark koppling till Darmstadt, dels som en av dess portalgestalter under tidigt 1950-tal och sedermera som en av dess starkaste kritiker. I sina memoarer ondgör han sig över den totalitära stilism med seriell slagsida som under det sena 1950-talet kom att hålla Darmstadt i ett starkt grepp och än i dag - inte minst i raljant ton - kastar sin skugga över dess sommarkurser. Henze själv tog dock knappast skada. Hans starka politiska och sociala driv parat med en musik som likt en kameleont draperat sig i nästintill alla klangliga färger höjde sig högt över alla infekterade estetiska konflikter. ESAIAS JÄRNEGARD

KARLHEINZ STOCKHAUSEN (1928-2007) ZUNGENSPITZENTANZ FÖR PICCOLA SOLO (1983) Sinnebilden för Darmstadts sommarkurser är utan tvivel - för många - knutet till Karlheinz Stockhausen. Som ideolog, som komponist och kanske än mer, som - i alla fall i mångas ögon (och öron) - den som personifierar efterkrigstidens avantgarde. En tonsättare som såg musiken inte bara som ett konstuttryck bland andra utan som det mest unika kommunikationsmedlet för mänskligheten. För Stockhausen var det klingande det verktyg med vilket man kunde mäta en kulturs humanistiska och intellektuella landvinningar bättre än något annat. Kalheinz Stockhausen ägnade större delen av sitt senare liv till allkonstverket Licht. En veckolång opera, en för var dag. Zungenspitzentanz (tungspetsens dans) är en kortare passage ur Lördagsoperan och mer specifikt under Lucifers dans. Instrumenten, eller dess traktörer, understödjer inte bara dramat, utan är det. Flöjtisten blir här ett ledmotiv i en vidare mening än i exempelvis Wagners operor. I "tungspetsens dans" får vi oss till del lika delar koreografi som ljud. ESAIAS JÄRNEGARD

REBECCA SAUNDERS (f 1967) STIRRINGS STILL FÖR ALTFLÖJT, OBOE, KLARINETT, PIANO OCH CROTALES (2006) Saunders har lånat sin titel från en av Samuel Becketts sista korta prosatexter som i svensk översättning heter Sprittningar. Becketts strama, återhållna användning av språk återfinns i Saunders alltmer avskalade musik. Där Becketts text stumnar finner vi ofta roten eller det vibrerande navet, likaså hos Saunders gäckande musik - det är i det vi skulle beskriva som icke-ljud eller tystnad som dess tillblivelse sker: "För mig är det vi kallar tystnad i själva verket en tät knut av brus, frekvenser och ljud. Från denna yta av tystnad försöker jag dra ut och foga samman ljud och färger". Just färg, som hon nämner i detta citat, är även det en nyckel till Saunders klangvärld. Parat med detta mikroskopiska synande av det knappt hörbara finns en stark synestetisk bevekelse; hur Saunders alla sinnen kommer samman i det ljudande - hur det vi ser, smakar och hör i sanning är del av en (sprittande) helhet. ESAIAS JÄRNEGARD

JOHN CAGE (1912-1992) SOLO FOR SLIDING TROMBONE (1958) Cage och Stockhausen tillhör nog i "folkmun" Darmstadts centralintelligens från fordom. Redan då med disparata lärovägar, men ändå förenade i flera innovativa och gränsöverskridande verk. Cage är mest känd för den breda massan för sitt 4'33". Ett verk som omdefinierade och än i dag fortsätter att utmana hur vi lyssnar på ljud. Genomgående för Cages gärning är hur han i sin musik förmår ifrågasätta vårt lyssnande, våra förväntningar och vad överhuvudtaget musik är. I kvällens verk finns en kanske mer teknisk aspekt än vad man först förstår. Slagkraften i Solo for Sliding Trombone är inte så mycket dess unika ljud som vad det kom att öppna för. Mängder av ögonblick kan tillskrivas tekniker som redan hörts, inte minst i 1900-talets jazz fram tills Cages verk, men formen han applicerar, hur han dekonstruerar och i förlängningen gör verket till närmast en happening gör Solo for Sliding Trombone till en milstolpe. Här finns roten till den explosion av trombonens möjligheter som andra hälften av 1900-talet har sett an. På youtube finns en inspelning av verket där ett barns förtjusning gör sig påmint halvvägs igenom. Det är ett fantastiskt ögonblick av ogenerad glädje (som sakta sprider sig bland övrig publik). En påminnelse om vad konstmusik också är, alla eventuella konflikter till trots…en glädje som Cage från sin musikhimmel troligen leende blickar ned mot. ESAIAS JÄRNEGARD

ASHLEY FURE (f 1982) SOMETHING TO HUNT FÖR OBOE, SAXOFON, KLARINETT, VIOLIN, VIOLA, CELLO OCH KONTRABAS (2014) När Ashley Fure 2017 blev nominerad till Pulitzerpriset var det för många en överraskning. Fures musik befinner sig långtifrån den musikaliska fåra som vanligen (under de senaste 30 åren) belönas - dessutom tillhör hon en kategori tonsättare som åtnjuter stort utrymme på Darmstadt av i dag. En musik med starka experimentella bevekelsegrunder, raffinerat instrumentalt och mer ofta än sällan kommer den från några av de mest inflytelserika amerikanska universiteten. Kvällens verk vann också Darmstadt-kursernas förnämsta av priser, Kranichsteiner Musikpreis. I verkkommentaren till Something to Hunt skriver Fure: "Föreställ er en tiger som ser sitt byte. ESAIAS JÄRNEGARD

JOHAN SVENSSON (f 1983) STOP MOTION FÖR ENSEMBLE OCH ROBOTAR En ung, svensk generation sprider sig på kontinentens nutida musikscener. Kvällens tonsättare, göteborgsbosatte Johan Svensson, är en av dess mest egensinniga röster. En komponist vars musik, utan att vara långsökt, kan spåras till experimentverkstaden i Darmstadt. Ett utforskande av musikens och teknikens utmarker där en hybridiserad klangvärld uppstår i en hierarkiskt nollställd relation mellan människa, instrument och robot. I såväl kompositionsprocess som färdigt verk finns en ansats att smälta dem samman. Inte bara låta dem stå sida vid sida och inte heller bara låta instrument efterlikna elektronik (och vice versa), utan genom att komponera med samma gradering av valör. Gageego! har under en lång tid fascinerats av Svenssons egensinniga klangvärld och det är med stor glädje detta beställningsverk nu ser världen an i dess händer (och för ändamålet konstruerade robotar…). ESAIAS JÄRNEGARD

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida musiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus. 2016-2017 hade konserterna fyra europeiska huvudstäder som tema: Rom, Paris, London och Berlin. Denna säsong utforskas ytterligare fyra städer under rubriken Konflikternas klanger: Moskva, Madrid, Jerusalem och Darmstadt.