Göteborgs Konserthus Gageego! möter Anna Thorvaldsdottir

ANNA THORVALDSDOTTIR (f 1977) REFLECTIONS FÖR STRÅKTRIO (2016) Anna Thorvaldsdottir är trots sin unga ålder sedan länge en distinkt och - minst sagt - hyllad röst. En röst som präglas av kontemplativa och sublima men ändå ömt skira klanger. Ofta liknas Thorvaldsdottirs musik vid den isländska naturen med dess kyla, karghet och överväldigande landskap. Hon säger själv: "Min musik är ofta inspirerad på ett centralt vis av naturen och dess många egenskaper, men jag strävar inte efter att skildra eller efterlikna naturen i min musik. För mig är musiken, det klingande, i centrum, så när jag inspireras av något från exempelvis naturen så är det för att jag i det identifierar något musikaliskt intressant. Kvaliteterna som jag inspireras av är van- ligen strukturella, som proportioner eller flöden, såväl som relationen mellan detaljer och storform. Musiken skildrar speglar hur perspektiv skiftar mellan de två - detaljen och helheten." Reflections som inleder konserten speglar talande Thorvaldsdottirs ord. Som lyssnare sugs man in i ett flöde av klang, nästan som förbipasserande landskap ifrån en tågkupé. Topografin kommer närmre för att sedan lämnas i fjärran. Liggande bordunklanger vrider och vänder sakta på musiken, små melodiska löpningar och trevande, men ändå utmärkande, skorrande ornament perforerar och växer sig poetiskt allt intensivare för att slutligen vara allt som finns kvar; som ett tynande minne. ESAIAS JÄRNEGARD

HENRIK DENERIN (f 1978) FLUCHTLINIEN-D FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK (2015) Henrik Denerins musik har sedan flera år klingat såväl när (men desto mer) som fjärran: en internationell karriär har vuxit fram på inte bara en utan flera kontinenter. Denerins musik utmärks av en säregen blandning av minutiös noggrannhet parad med en ofta överraskande, improvisatorisk prägel. Inte minst i kvällens verk står kontrasten mellan det utmejslade och det flyktigt impulsiva i förgrunden. Han skriver själv: "Fluchtlinien - ligne de fuite - flyktlinjer kan beskrivas som en?konstruktiv möjlighet?som uppstår där man inte anar det. Varje form av liv - en kropp, en social grupp, en organisation eller till och med ett koncept - består av länkar och sammanslutningar. Gener sammanfaller för att bilda celler; celler samlas och bildar stammar. Ett exempel är hur musiken skickar ut flyktlinjer när den multiplicerar och sprider sig som ett ogräs av ljud. Flyktlinjer är potentialen för att något annat kan ta form; möjligheten till om-tänkande. I fluchtlinien-D (duo) sätts det extremt noterade flöjtmaterialet mot en i mycket improviserad slagverksstämma som endast följer några enkla regler. Resultatet av alla processer uppstår i mellanrummen mellan parterna och materialen, som en följd av att de får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump. Slump och flyktlinje är alltså relaterade; förmågan att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] skapar tillblivelse av något nytt." ESAIAS JÄRNEGARD

GYÖRGY KURTÁG (f 1926) BAGATELLEN OP 14 FÖR FLÖJT, PIANO OCH KONTRABAS (1981) György Kurtág flydde Ungern 1956 och tog sin tillflykt till Paris. Hans sejour där blev inte lång men kom att bli avgörande för hans framtida musik, inte minst genom studier för såväl Darius Milhaud som Olivier Messiaen, men även i upptäckten av Weberns musik och Samuel Becketts strama språkdräkt. Möten och valfrändskap som kom att peka ut riktningen för hans kommande tonsättargärning. I Paris tillkom det han kom att kalla opus 1 och på den vägen är det. Under framförallt 1980-talet spred sig musiken med vinden och Kurtág är i dag en av de mest spelade tonsättarna världen över med en verkkatalog som sträcker sig över alla möjliga (och omöjliga) ensemblekonstellationer. Som så ofta i Kurtágs musik krävs i kvällens Bagatellen en minutiös närvaro. Det är en musik, som på typiskt Kurtágskt manér, ur ett begränsat material bygger upp en rik, klanglig värld. Det är inte bara virtuost på ytan utan partiturets egensinnighet gör att musikerna hela tiden också blir som medkomponister. Partivis saknar noterna tidsvärde och den vertikala korrespondensen mellan stämmorna sviktar. Detta samman med tre stämmor som kräver ett utforskande av extrema register och sofistikerade klangliga kombinationer ger en musik som nästan bitvis låter orkestralt än blott tre instrument. ESAIAS JÄRNEGARD

KRZYSTOF PENDERECKI (f 1933) KVARTETT FÖR KLARINETT OCH STRÅKTRIO (1993) Krzystof Penderecki närmar sig snart 90 år fyllda och gör det med en verklista som sedan tidigt 1960-tal uppehållit sig i konsertsalar och biosalonger (!) världen över. I hemlandet Polen anses han som den mest framstående nu levande tonsättaren. Under den tidiga karriären var han del av en revolutionerade kraft inom den nutida musiken, en frontlinje som förflyttade såväl klang som notationslösningar inom den noterade musiken, under senare decennier har estetiken riktats allt längre bak i historien utan att för den skull bli mindre angelägen, snarast bara alltmer öppen för dialog. Kvällens verk av Krzystof Penderecki låter föga som den musik som även den klassiskt obekante, associerar med denna företrädare för den så-kallade "polska skolan". De mikrotonala klustren, skräckinjagande glissandona och himmelskt glittrande flageoletter som biobesökaren hört i filmer som Exorcisten, The Shining eller, som nyligen, i den tredje säsongen av Twin Peaks är i klarinettkvartetten fjärran. I stället hör vi här kanske snarast ett eko av ett samtal med Sjostakovitj. Uttryckligen skrevs verket - enligt Penderecki - som ett svar på Schuberts C-durkvintett men i sak är det snarare 1900-tals musik som glimtar fram. Sjostakovitjs första cellokonsert, pianotrion, åttonde stråkkvartetten, men även Berg och Schönberg, som i sin senromantiska form närvarar som spöken. Som kuriosa kan nämnas att verket bär en dedikation till den förre ständige sekreteraren för svenska musikaliska akademin, Åke Holmquist. ESAIAS JÄRNEGARD

ANNA THORVALDSDOTTIR (f 1977) RÓ FÖR ENSEMBLE (2013) Anna Thorvaldsdottir är trots sin unga ålder sedan länge en distinkt och - minst sagt - hyllad röst. En röst som präglas av kontemplativa och sublima men ändå ömt skira klanger. Ofta liknas Thorvaldsdottirs musik vid den isländska naturen med dess kyla, karghet och överväldigande landskap. Hon säger själv: "Min musik är ofta inspirerad på ett centralt vis av naturen och dess många egenskaper, men jag strävar inte efter att skildra eller efterlikna naturen i min musik. För mig är musiken, det klingande, i centrum, så när jag inspireras av något från exempelvis naturen så är det för att jag i det identifierar något musikaliskt intressant. Kvaliteterna som jag inspireras av är van- ligen strukturella, som proportioner eller flöden, såväl som relationen mellan detaljer och storform. Musiken skildrar speglar hur perspektiv skiftar mellan de två - detaljen och helheten." I Ró är dramatiken påtaglig. Klangen, registret och tonens intensitet är flerskiktad och noggrant utmejslad. Titelns Ró, som förstås av svenskans dito, kan också översätts till kinesiskan och det tecknet kan också utläsas som Ann… och återför där titelns lugn till jaget, som mediterandet över sig själv för att finna en plats av jämvikt - ro. I förordet till partituret går att läsa: "När du ser en lång, uthållen ton, se det som en ömtålig blomma som du måste bära i händerna medan du balanserar på en tunn lina, utan att falla…" och lite senare: "Denna skörhet pekar mot ett osäkert tillstånd av helhet". Musiken är å ena sidan en tydlig linje, långa toner får växa in och ut ur de olika instrumenten. Det är som om ensemblen delar på den ömtåliga uppgiften att bära blomman, varje unik stämma på sitt egna vis, men hela tiden med en vördnad och respekt inför uppgiften, som om livet självt berodde därav. ESAIAS JÄRNEGARD

KAIJA SAARIAHO (f 1954) OI KUU FÖR BASKLARINETT OCH CELLO (1990) Oi kuu, en finsk titel som på svenska blir "Till månen", är en duett som i sin miniatyrform ändå utgör en viktig länk och tydlig sinnebild över Saariahos arbetsmetod. Oi kuu komponeras emellan de två orkesterverken Du Cristal och À la fumée; från kristall till rök - en diptyk där klangliga transformationer är under lupp. I Oi kuu undersöks skärningspunkten cello och klarinett emellan. Cello och klarinett upptar i sanning en central del av Saariahos universum. Dels givetvis genom den långa vänskapen med klarinettisten Kari Kriiku och cellisten Ansi Kartunen, men troligen framförallt för instrumentens förenande och transformativa egenskaper; hur cellons djupa ton kan bli klarinetten och då plötsligt som förstärkt och spridd i rummet; hur klarinettens merklanger och skira flageoletter kan förstärkas och bli till isande kristalliknande musik genom cellostråkens spöklika skuggningar. Metamorfosen i klang som äger rum i Oi kuu är som en laboration inför det som sker i orkesterdiptykens andra del, dubbelkonserten À la fumée, men även i vidare mening är det talande för hur Saariahos egen musikaliska förändring. Den är inte tvär, utan som ett lugnt vattendrag; i ständig förändring, men inte snabbare än årstidens växlingar. ESAIAS JÄRNEGARD

CLARA IANNOTTA (f 1983) PAW-MARKS IN WET CEMENT (II) (2018) FÖR PIANO OCH ENSEMBLE Irländska poeten Dorothy Molloy (1942-2004) har givit titlar och inspiration till flera av italienska Clara Iannottas senaste verk, så även Paw-marks in Wet Cement (II). I den postuma "Dog-kite" avslutas diktsamlingen med "She left her paw-marks/ in the wet cement". En bild som i den poetiska kontexten förvandlar ett snedsteg till ett avtryck av livet, som en reva förevigad i tiden. Iannotas musik har ofta suggestiva titlar, utan att för mycket nödvändigtvis ska läsas in i dem, men likväl går att följa en musikalisk läsning som av klangliga fördjupningar; som av minnen som ömt skrivs in i den färgrika och föränderliga klangkroppen. Paw-marks in wet cement (ii) är i sak en förtäckt pianokonsert. Pianot är hela tiden musikens gravitationscentrum men snarare än ett tangentbord med resonans så är det dess kropp som silar, filtrerar och i förlängningen sprider ljuden ut i ensemblen. Utrustad med ett rikt instrumentarium av objekt besvärjs klang och gestik fram. Iannottas musik karaktäriseras av ett fenomenologiskt utforskande, som hon själv beskriver: "Jag är framförallt intresserad av musik som en existentiell, fysisk erfarenhet - musik bör ses såväl som höras. Det är en av orsakerna till att jag ibland föredrar att tala om ljudets koreografi än orkestrering." ESAIAS JÄRNEGARD

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neue Klänge i Wiens konserthus. 2015 firade Gageego! 20-årsjubileum och fick en egen serie i Göteborgs Konserthus. 2016-2017 hade konserterna fyra europeiska huvudstäder som tema: Rom, Paris, London och Berlin. Denna säsong är fokus på Gageego!s favorittonsättare, både med länkar bakåt i tiden och mot kompositörer som stått på ensemblens önskelista.

Amerikanske Aaron Holloway-Nahum (f 1983) är en av de ledande dirigenterna, tonsättarna och inspelningsteknikerna av sin generation. Som grundare och konstnärlig ledare av The Riot ensemble från London har han uruppfört fler än 60 verk, inte minst den yngre generationens företrädare som Ann Cleare, Sebastian Hilli och Clara Iannotta, och medverkar på flertalet premiärinspelningar av tonsättare som Liza Lim, Chaya Czernowin och Rebecca Saunders. Aaron Holloway-Nahum är en av två tonsättare som för närvarande tar del av Peter Eötvös- stiftelsens program för unga tonsättare. Hans senaste verk Like a Memory of Birds kommer att uruppföras av Peter Eötvös med Plural-ensemblen i Madrid den 17 april. Hans basklarinettkonsert - Vernichtung - uruppförs av Horia Dumitrache och Pannonorkestern i november 2019. Bland andra beställningar märks kommande stycken för BBC Symphony Orchestra, London Symphony, Hocket, Third Coast Percussion och Atea Wind Quintet.