Göteborgs Konserthus Laddat möte – tre ledande ungdomsorkestrar

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stor upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

GUSTAV HOLST (1874-1934) PLANETERNA Mars, krigsbringaren Venus, fredsbringaren Merkurius, den bevingade budbäraren Jupiter, glädjebringaren Saturnus, ålderdomsbringaren Uranus, trollkarlen Neptunus, mystikern Möjligen var det så att Gustav Holst vandrade längs den engelska Atlantkusten en sensommarkväll på 1910-talet, betraktade Bristolkanalens krusade yta, och sedan vände blicken från de saltstänkta vågorna upp mot stjärnhimlen. "Debussy skrev om havet. Tänk om jag skulle skriva om vårt solsystem, planeterna?" Möjligen räknade han upp de hemliga sfärer som dolde sig i stjärnregnet; "Mars, Venus, Merkurius… visst, här ska skrivas musik!" Man kan se honom framför sig när han nöjt stötte käppen mot stigens grus, log och fortsatte sin fotvandring. Detta är ren spekulation, men Holst-experten Colin Matthews menar att La mer var en av Holsts inspirationskällor när han skrev Planeterna. En annan var astrologin. Holst och hans bäste vän Vaughan Williams hade socialistiska och jordnära sympatier och ville sprida musiken till folket men det hindrade inte Holst från att drömma sig bort i astrologins värld. Han gjorde horoskop åt sina vänner livet ut och kallade astrologin sin "favoritlast". Det sägs att Holst hade svenska anor. Stämmer det? Källforskningen har inte kunnat få fram några bevis. Familjen Holst hade tyskt ursprung och Holsts gammelfarfar Mattihias Holst var harplärare vid tsarens hov i St Petersburg innan han flyttade till Riga (i och för sig under svenskt välde vid denna tid!) och 1802 till England med sin familj. Sonen Gustavus var också harplärare och för att stärka familjens namn och locka fler elever lade han på eget bevåg till ett "von" före Holst - en påhittad titel med andra ord. Samtidigt adlades i Sverige en Johan Hübner till von Holst, och förmodligen drog någon den felaktiga slutsatsen att den falska ätten von Holst i England hade samröre med den äkta von Holst i Sverige. Holsts far Adolphus övertog namnet, men Gustav strök "von" när det med sin tyska klang blev en belastning vid första världskrigets utbrott. Det var precis vid denna tid han påbörjade orkestersviten Planeterna. Holst visste hur man orkestrerar. Han hade som 17-åring läst Berlioz banbrytande bok i ämnet och hade fickpartitur som Stravinskys Petrusjka med sig under utbildningen. Han var också en erfaren trombonist som hade spelat både med operasällskap, på teatern och i underhållningsorkestrar på pirerna i Blackpool och Bristol. Som körledare och lärare fick han ytterligare musikaliska erfarenheter, vilka lades till den grundliga utbildningen på Royal College of Music. När idén till Planeterna föddes hade han en rejäl musikalisk verktygslåda att arbeta med. Och det märks i den inspirerade orkestersviten: här ömsas brutal modernism med engelsk folkton. Det märkliga är att han trots dessa skilda stilistiska element ändå lyckades skapa en sammanhängande helhet - det är tonsättaren Holsts egenart som binder samman delarna. Från den resoluta femtakten i Mars (lånad av Ravels Daphnis och Chloé?), pastoralen i Venus, de lättfotade staccatona i Merkurius (Berlioz fagotter) och den gripande folkvisan i Jupiter, till de stigande klangerna i Saturnus (en sorts evighetens vaggvisa som utbrister i skärande klagosång när åldern närmar sig sitt slut), de eldsflammande trollformlerna i Uranus (sneglande mot Dukas Trollkarlens lärling) och de ytterst märkliga och överjordiska klangerna i Neptunus, där den mystiska kören tonar ut och försvinner i den oändliga och eviga rymdens iskalla mörker. STEFAN NÄVERMYR