Göteborgs Konserthus Ensemble Caplet

Jean Sibelius (1865–1957) Suite caractéristique Op 100 Vivo – Lento – Commodo Jean Sibelius skrev en hel del musik som kan rymmas inom engelskans begrepp ”Light classics”, enkla, korta och okomplicerade orkesterstycken som ändå är fyllda med stor musik. Han skrev sådana vid skilda tillfällen, men alldeles vid början av 1920-talet tillkom de mest kända: Valse lyrique och Valse chevaleresque Op 96, Suite mignonne och Suite champêtre Op 98, samt Suite caractéristique Op 100. De två sistnämnda uruppfördes tillsammans med Valse chevaleresque vid samma konsert den 19 februari 1923, då tonsättaren själv dirigerade symfoniorkestern i Helsingfors och avslutade konserten med sin symfoni nr 6. Suite caractéristique är en liten svit i tre satser, verkligen inte mycket mer än en bagatell med fem minuters speltid, men som får en extra touch av att harpan har en framträdande roll. De mycket korta satserna sveper snabbt förbi. Mellansatsen Lento är den mest substantiella, nästan en sorgmarsch som avslutas i ett stilla avsked. Stig Jacobsson

Pierre Guis (f 1974) Esquisses Stycket Esquisses för stråkkvartett och harpa avslutade jag 2019. Trots den grafiska titel (esquisses, ‘skisser’) är de två första satserna inte inspirerade av eller beskrivande av något grafiskt konstverk i synnerhet. Men förhoppningsvis kommer den att hjälpa lyssnaren att föreställa sig sina egna bilder. Den sista delen är mer beskrivande. Den bygger på en haiku av den japanska poeten Chiyo-Ni (1703-1775). Dikten handlar för mig om att livet tar slut, försvinner och slutar i ingenting. Det uttrycks av Chiyo-Ni på det mest fridfulla sätt jag någonsin läst, och jag försökte återge denna känsla i denna sista rörelse. PIERRE GUIS “Vattnet blir till kristall eldflugorna slocknar Ingenting finns mer” Chiyo-Ni

Joseph Jongen (1873-1953) Concert à cinq (konsert för violin, viola, cello, flöjt och harpa) Op 71 Belgisk musik hör kanske inte till det vi oftast associerar med den västerländska konstmusiken. César Franck är kanske den som främst slår oss. För den modernistiskt bevandrade dyker säkerligen Henri Posseur eller Karel Goeyvarts upp, men nagelfar vi historien så döljer sig i dessa breddgrader en rik flora av tonsättare, inte minst med flamländska glasögon; renässansmästare som Ockeghem och Josquin des Prez härrör från den belgiska geografin. Joseph Jongen, född i Liège, placerar sig inte fjärran från César Franck, inte bara i historisk och geografisk mening. Jongen, såväl som Franck hade orgeln som huvudinstrument, men desto mer bär deras musik vad vi skulle kalla franska drag, understruket av Jongens egna kompositionsstudier för såväl Claude Debussy som Gabriel Fauré. Inte minst i denna kvintett gör sig dessa starkt påminda. Första satsen bär, illustrerat genom heltonskalorna, drag av Debussys luftiga och ljusa klangliga sensibilitet. Andra satsen bär å sin sida drag av Faurés mer inåtvända melodiska linjer, för att i tredje satsen brista ut i en flyktig och kvick Raveldoftande avslutning, där rena citat från Rapsodie Espagnole glimtar förbi. Esaias Järnegård

Jean Cras (1879-1932) Kvintett för violin, viola, cello, flöjt och harpa Jean Cras var en fransk kompositör och sjöofficer. Hans musikaliska kompositioner är inspirerade av hans hembygd i Bretagne, hans resor till Afrika och till havs. Han fick framgång i Paris 1922 med sin opera Polyphème, som blev hans mest kända verk. Tidigt i karriären träffade Jean Cras kompositören Henri Duparc. De två blev vänner för livet. Duparc kallade Cras "min själs son". Även om Cras plikter i den franska flottan gav honom lite tid att ägna åt musiken fortsatte han att komponera under hela sitt liv, främst sånger och kammarmusik. Kvintetten för violin, viola, cello, flöjt och harpa från 1928 är komponerad på beställning av harpisten Pierre Jamet. Den ovanliga instrumentuppsättningen utnyttjar Cras till fullo. Influenserna från Debussy och Ravel genomsyrar partituret. Kompositionen öppnar med flöjtens soliga sorl mot en bakgrund av harpans glittrande grenverk. Som helhet antyds i stycket en förvillande hedonism i ett idylliskt landskap. JÖRGEN WADE

"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polskfödda Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.