Sthlms konserthus Göteborgs Symfoniker gästar Stockholms Konserthus

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni Nr 7 A-dur Op 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto Allegro con brio Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna träder folkloristen Beethoven fram. I den förra skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört drivande och stöter med tyngd och kraft in i ackorden i ett accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo är en av hans mest explosiva skapelser. Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår. Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet kan man ofta skönja den ensammes kamp mot de många, ett ständigt återkommande tema i Beethovens musik. Det välkända allegrettot i sats två är definitivt symfonins pièce de résistance. Denna variationssats måste ha framstått som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en suggestiv passacaglia med en rytmisk figur – en lång, två korta, två långa - som pulserar genom hela satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att sedan tunnas av och tonas ner. Svallningarna kröns av ett par rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet som skulle blomma ut för fullt i den sena stråkkvartetterna och pianosonaterna. Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet – aldrig har väl bullrande mansskratt (de låga stråkarna) och kvinnliga skrattkaskader (träblåset) skildrats så levande som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska effekter när han låter trumpeterna ligga på pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga orkestern. Symfonin uruppfördes den 8 december 1813 tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket Wellingtons seger, inklusive krevader, kanoner och ett fugato över God save the King. Det råder ingen tvekan om vilket verk som är det bättre. STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Violinisten Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga frihet och nyskapande inställning till repertoar. Han är konstnärlig ledare för Den Norske Kammerorkester samt sedan 2023 förste gästdirigent och konstnärlig partner hos Helsingfors Filharmoniker. Hösten 2025 tillträdde han som förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker. Han är även utsedd till chefdirigent för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra från och med 2028. Under säsongen 2024-2025 framträdde Kuusisto med Helsingfors filharmoniska orkester och Göteborgs Symfoniker både som solist och dirigent, och dirigerade även Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Svenska Kammarorkestern, Danska Radions Symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Han dirigerade även Sveriges Radios symfoniorkester, Lahti Sinfonia och Österbottens symfoniorkester samt framträdde som solist med Detroits symfoniorkester, NSO Dublin, Bryssels filharmoniska orkester, Orchestre National de Lyon, NDR Elbphilharmonie Orchestra, Los Angeles Philharmonic och Bostons symfoniorkester. Kuusisto fortsätter sitt samarbete med Gabriel Kahane i duon Council efter framgångsrika turnéer i USA och Australien. Kuusisto är en entusiastisk förespråkare för samtida musik och interagerar med partners från hela det konstnärliga spektrumet. Hans projekt inkluderar samarbeten med Hauschka och Kosminen, neurologen Erik Scherder, elektropionjären Brian Crabtree, jazztrumpetaren Arve Henriksen, jonglören Jay Gilligan, dragspelaren Dermot Dunne och folkartisten Sam Amidon. 2024 medverkade han på Bryce Dessners album SOLOS och på Anna Clynes och The Knights album Shorthand. 2023 gav han ut ett album på BIS som dirigent för Helsingfors filharmoniska orkester med den första inspelningen av Jaakko Kuusistos symfoni, op 39, och ett annat för Alba som violinist med Malin Broman och Österbottens kammarorkester som framför verk av Tarrodi, Byström, Larsson och Zinovjev. Bland tonsättare som skrivit violinkonserter för Kuusisto finns Nico Muhly, Sebastian Fagerlund och Bryce Dessner. Pekka Kuusisto spelar på en Antonio Stradivarius från 1695 på generöst utlån från Anders Sveaas almennyttige fond.