Göteborgs Konserthus Poulenc Konsert för dubbelpiano

Elena Langer (f 1974) Figaro gets a divorce, svit Natt i Almavivas slott -Angelika och Serafin. Kärlekssång -Flykten -Majoren -Susanna och Cherubino. Inte så mycket kärlekssång. -En galen dag Den sexsatsiga orkestersviten är baserad på rysk-brittiska Elena Langers opera Figaro Gets a Divorce som hade urpremiär i Wales 2016. Librettot förlänger berättelsen om Figaro, som vi känner från Mozarts och Rossinis operor, och placerar den i modern tid. Vad händer med den förmögna familjen Almaviva när de måste fly från en revolution i 1900-talets Europa? Greven har nu en oäkta dotter som heter Angelika med Barbarina, grevinnan har fött Serafin (resultatet av hennes förbindelse med Cherubino) och en ond major utpressar henne. Sviten börjar mystiskt. Flöjter, piccolos, celesta och andra högljudda instrument skapar ett märkligt, exotiskt och lätt hotfullt landskap som, enligt Langers programanteckning, är fyllt av ljud av ”cikador, insekter och fåglar i den varma nattliga trädgården.” Både exotiska och erotiska underströmmar är påtagliga i den efterföljande kärleksscenen mellan de två oäkta barnen. Den humoristiska tredje satsen skildrar familjens flykt och går över i en nostalgisk scen med spår av både West Side Story och blues. Väl framme vid finalen refererar titeln till den "galna dagen" i Figaros bröllop och blir en rytmiskt driven sammanfattning av operan som helhet. Jenny Svensson

Francis Poulenc (1899-1963) Konsert för två pianon och orkester Allegro ma non troppo Larghetto Finale Fransmannen Francis Poulenc blev redan tidigt framgångsrik och debutverken från de sena tonåren spelades under hela hans liv. Mycket av hans tidiga produktion kom att kännetecknas av humor och lek med drag från kabaré och jazz, liksom från kollegor som Offenbach. Dubbelkonserten för piano skrevs 1932 då hans mecenat tyckte att Poulenc och hans pianistvän, Jacques Fevrier, förtjänade att framträda vid en festival i Venedig. Poulenc använde impulser från både Mozart och Stravinsky med markanta slagverksinslag. Vännerna Poulenc och Fevrier spelade själva in konserten på skiva.

Sergej Prokofjev (1891-1953) Ur Romeo och Julia Introduktion - Montague och Capulet - Den unga Julia - Masker - Romeo och Julia: balkongen - Tybalts död - Julia ensam - Romeo vid Julias grav - Julias död I 400 år har Shakespeares verk utgjort en outsinlig inspirationskälla för tonsättare. Jagos svartsjuka, Lady Macbeths ondska, Falstaffs frosseri, den trolska skogsromantiken i En midsommarnattsdröm, Ariels och Calibans eviga strid i Stormen, alla är de teman som gett upphov till oräkneliga musikaliska utläggningar. Men frågan är väl om inte den odödliga kärleken mellan Romeo och Julia, släktkonflikten på liv och död och den slutliga tragedin för de unga älskande, är det drama som satt djupast musikaliska spår. I våra dagar är det inte minst musikalkompositörerna som ständigt återvänder till Shakespeare, och Leonard Bernsteins West Side Story är visst inte det enda guldägget. Redan 1938 gjorde Richard Rogers och Lorenz Hart Boys from Syracuse byggd på den rätt okända komedin Förvillelser. Cole Porters "Kiss me Kate", byggd på Så tuktas en argbigga, blev en Broadwaysuccé med över 1000 föreställningar. Men naturligtvis var det när trion Bernstein-Laurents-Sondheim omplanterade Romeo och Julia-motivet i raskonflikterna mellan två ungdomsligor på Manhattan som Shakespeare på nytt blev en realitet för en hel värld. Frågan är väl om det finns så många fler rester av klassisk bildning som är kända av dagens ungdom. Men nästan alla har hört talas om Romeo och Julia. Sergej Prokofjev fick 1944 en beställning från Kirovteatern i Leningrad på en balett om Romeo och Julia. Musiken komponerades 1935-1936 men eftersom de flesta balettexperter menade att musiken var helt omöjlig för dansbruk drog uppsättningen ut på tiden. Man försökte också påverka tonsättaren att lägga in ett "happy end". Först efter starka protester från litterär expertis gick det att bevara originalet. Redan i oktober 1936 hade Prokofjev dock spelat upp några pianotranskriptioner av balettmusiken vid en konsert i Moskva och fått beröm av Izvestias kritiker for sitt nya "realistiska språk". I otålighet över allt krångel med Kirovteatern fortsatte han med att arrangera ett par orkestersviter ur balettmusiken. Svit nr 1 framfördes i Moskva i november 1936, och i april 1937 dirigerade tonsättaren själv den andra sviten i Leningrad. Senare samma år framförde han en pianosvit omfattande tio utdrag ur baletten. Några år senare sammanställde han också en tredje orkestersvit. Premiären på Prokofjevs balett kom att gå Kirovteatern förbi. Den ägde i stället rum på en provinsteater i Brno i Tjeckoslovakien i december 1938. Problemet var musikens "kammarkvaliteter", alla harmoniska rytmer och finesser samt den genomskinliga orkestreringen, som gjorde dansarna förskräckta. Prokofjev rasade inför protesterna: "Jag vet vad det är ni vill. Ni vill ha trummor, inte musik." Så småningom kom Romeo och Julia att betecknas som inledningen på en ny era inom rysk balett. ROLF HAGLUND

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Anna Rakitina har etablerat sig som en av de mest spännande och eftertraktade dirigenterna i sin generation. Hon har gjort hyllade framträdanden med symfoniorkestrarna i Chicago, Boston och San Francisco, med New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Tonkünstler -Orchester, Sveriges Radios Symfoniorkester, Orchestre Philharmonique de Radio France, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin och Yomiuri Nippon Symphony Orchestra. Höjdpunkter under 2023-2024 inkluderade återkomst till Vancouver Symphony Orchestra och debuter med Utah Symphony, BBC Philharmonic, Staatsorchester Hannover, Norska Nationaloperan, Danska Kammarorkestern, Barcelona Symphony och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin på Dresden Musikfestspiele. Hon har tidigare arbetat med orkestrar som Nürnberger Symphoniker, Orchestre National de Lille och Malmö Symfoniorkester. Anna Rakitina arbetar med solister som Jean-Yves Thibaudet, Alexandre Kantorow, Inon Barnatan, Joshua Bell, Renaud Capuçon, Augustin Hadelich, Gil Shaham, Christian Tetzlaff, Raphaela Gromes och Alisa Weilerstein. Bland nutida kompositörer har hon särskilt arbetat med Elena Langer och Ellen Reid. Rakitina var assisterande dirigent för Boston Symphony Orchestra 2019-2023. Tidigare var hon Dudamel Fellow vid Los Angeles Philharmonic och vann andra priset vid Malko-tävlingen 2018. Född i Moskva med ukrainsk far och rysk mor växte Rakitina upp i en musikalisk familj och började sin utbildning som violinist. 2016-2018 studerade hon dirigering i Hamburg. Hon var finalist i Das kritische Orchester i Berlin 2018 och har deltagit i masterclasses med Vladimir Jurowski, Johannes Schlaefli och Fabio Luisi. Konserten med Göteborgs Symfoniker är hennes debut i Göteborg.

Lucas och Arthur Jussen från Nederländerna utgör något så ovanligt som en pianoduo. Med sitt energiska, nästan symbiotiska spel, hyllas de av såväl press som publik. Bröderna Jussen har uppträtt med orkestrar internationellt, inklusive Boston Symphony Orchestra, Philadelphia Orchestra, Concertgebouworkest, Budapest Festival Orchestra, NDR Elbphilharmonie Orchester och Academy of St Martin in the Fields. De samarbetar med kända dirigenter som Christoph Eschenbach, Iván Fischer, Sir Neville Marriner, Andris Nelsons, Yannick Nezét-Séguin, Jukka-Pekka Saraste och Jaap van Zweden. Under säsongen 2024-2025 är bröderna Jussen Artists in Residence vid Orchestre Philharmonique de Monte-Carlo. Andra höjdpunkter inkluderar en Europaturné med Gewandhausorchester samt debuter med Chicago Symphony Orchestra, Baltimore Symphony Orchestra, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Lahti Symphony Orchestra och Prague Radio Symphony Orchestra. Bröderna Jussen har spelat in Poulencs dubbelpianokonsert på skiva och även Saint-Saëns Djurens karnival tillsammans med Concertgebouworkestern. Det senaste tillskottet i deras diskografi är Dutch Masters från 2022 som ägnas åt verk av holländska tonsättare, i samarbete med bland annat Netherlands Radio Philharmonic Orchestra. Lucas och Arthur uppträdde som barn för holländska drottning Beatrix. 2005 började de studera för portugisiska pianisten Maria João Pires. De har examen från USA och Madrid respektive Amsterdams konservatorium.