Bryssel, Bozar Göteborgs Symfoniker gästspelar i Bryssel

LILI BOULANGER (1893-1918) D'UN MATIN DE PRINTEMPS Lili Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes far Ernest (1815-1900) var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som 20-åring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den 43 år yngre ryska prinsessan Raisa Myshetskaya som sångelev, och de gifte sig 1877. 1887 fick de dottern Nadia som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908 - hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som Franska akademin ansåg vara värdig det stora priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag, och var bara 24 år när hon rycktes bort i Crohns sjukdom. Lili Boulanger hann under sin alltför korta levnad komponera ett 40-tal verk. Redan som 14-åring hade hon bestämt sig för att bli tonsättare. Under sitt sista levnadsår komponerade Lili Boulanger "En vårmorgon", det sista hon skrev själv. Bönen Pie Jesu dikterade hon för sin syster tre veckor innan hon kraftlös gick ur tiden. D'un matin de printemps kan spelas för violin och piano eller flöjt och piano, och finns även i en orkesterversion. Med tanke på omständigheterna är det märkligt att lyssna på detta bekymmerslösa och positiva stycke, men hon hade just genomgått en operation som såg ut att bli lyckad… Som kuriosa kan nämnas att asteoriden 1181 har uppkallats efter Lili Boulanger, och en krater på Venus efter Nadia Boulanger. STIG JACOBSSON

Jean Sibelius (1865–1957) Violinkonsert d-moll Op 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det allra första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, faktiskt är tämligen lättviktiga. Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på familjen Järnefelts gård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Novácek som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Han reviderade därför konserten sommaren 1905, och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin. Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologin (Kalevala) som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende. Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat, och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans. Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en ”polonäs för isbjörnar” och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir orkesterpartiet aldrig ointressant. Stig Jacobsson

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EIN HELDENLEBEN OP 40 Hjälten - Motståndare - Hjältens följeslagerska - Slagfält - Fredsgärningar - Hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan (satserna spelas i en följd) "Du behöver inte kunna programmet. Allt du behöver veta är att musiken porträtterar en hjältes kamp mot sina fiender." Så skrev den tyske tonsättaren Richard Strauss om sin symfoniska dikt Ein Heldenleben till den franske författaren Romain Rolland, och Rolland skrev själv i sin kommentar över verket att Strauss hjälte "liknade den nation han representerade. Det finns i Tyskland ansatser till en sjukdom: en arrogansens delirium, en självgodhet och ett förakt för andra. Sådan är nu också Richard Strauss musik." Inte så vänligt och artigt sagt precis, men ärligt talat: på kornet. Och något program lämnade Strauss aldrig ifrån sig - ändå kan man gissa sig till en hel del. Strauss hade länge ägnat sig åt att skriva vitala orkesterdikter som gjort honom till Liszts främste efterträdare. Men i sin musik utvecklade han också nya tankar, vilka gjorde honom till en av tidens ledande modernister. I de symfoniska dikterna hade han hyllat hjältar: Macbeth, Don Juan, Till Eulenspiegel, Zarathustra, Don Quixote - alla litterära hjältar med övermänskliga mått. För att kunna gå vidare behövde Strauss en ännu större hjälte, inte hämtad från litteraturen utan från det verkliga livet - och det behöver knappast påpekas att han mötte bitande kritik när det stod klart att hjälten i Ein Heldenleben var han själv. Något som han med en ironisk vinkling mötte med uttalandet att han minsann fann sig själv lika intressant som Caesar eller Napoleon - eller, med andra ord, att ingen är mer värd än någon annan. Och förresten var detta väl inte värre än att Berlioz skrivit sin Symphonie fantastique om sig själv. Strauss var 34 år gammal. Han hade lämnat operan i München för att överta chefskapet för operan Unter den Linden i Berlin. Han hade gift sig med Pauline de Ahna, operasångerskan som var ökänd för sina vredesutbrott, sitt koketteri och sin hängivna kärlek. Allt detta finns noggrant redovisat i musiken. Det första avsnittet, Hjälten, börjar med ett jublande tema i låga stråkar och horn. Strauss far hade i 49 år varit hornist vid hovoperan i München. Man har också noterat att tonarten är Ess-dur, samma som Beethoven använde i sin Eroica-symfoni. I det andra avsnittet porträtteras hjältens vedersakare - kritikerna. De står där i komisk kontrast till hjälten, petiga och trångsynta. Att hjältens hjälpreda är hans hustru står helt klart. De flirtar, leker, fjäskar, kelar och blir ilskna- och den tredje delen slutar med en intensiv kärleksduett. Hjältens slagfält är sannerligen en grandios krigsmusik. Kritikernas teman står i effektiv kontrapunkt till hans eget tema, och han får moraliskt stöd av sin älskades tema. Slutligen står han som segrare, och det han värderar i livet är arbetet för freden - det vill säga hans egna kompositioner. Ett fredstema vävs samman med fragment ur hans andra redan nämnda hjältedikter, samt ur två verk som hänger ihop med Pauline: operan Guntram och sången Traum im Zwielicht. Ein Heldenleben är en lång symfonisk dikt i sex sammanhängande delar för mastodontorkester, och den slutar med att hjälten drar sig tillbaka och fullbordar sitt värv. Det måste sägas att stycket trots det självgoda innehållet även rymmer en del självkritiska detaljer. Här finns ingen pompös hjälteapoteos på slutet. Tvärtom slutar det hela med resignation, som en föraning om Vier letzte Lieder. Det är också rörande att de teman som representerar honom själv inte är några segermarscher utan lyriska melodier som snarare förordar bekvämlighet och lugn som de högsta dygderna. En trygg borgerlig medelklassattityd med andra ord. Partituret är daterat Berlin-Charlottenburg 27 december 1898, och uruppförandet med tonsättaren själv som dirigent ägde rum den 3 mars året därpå. STIG JACOBSSON

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1997 utsågs Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Under åren 2019-2022 var även Christoph Eschenbach förste gästdirigent – tillsammans bildade de en stark treklöver bestående av tre helt olika konstnärer. Vi är också en stolt partner till sopranen Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Sten Cranner är VD och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som ”den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på”. Sedan 2021 är Santtu-Matias Rouvali också chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. 2013-2022 var Santtu-Matias Rouvali chefdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Philharmonic Orchestra i Finland. Under säsongen 2023-2024 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa och USA, som BBC Proms, New York Philharmonic och många fler. Han samarbetar med solister som Leif Ove Andsnes, Arabella Steinbacher, Nemanja Radulovic, Leonidas Kavakos, Bruce Liu, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang. När han inte dirigerar ägnar han sig åt odling och fiske vid sin gård utanför Tammerfors.

22-årige svensk-norske violinisten Johan Dalene har gjort stort intryck på de internationella scenerna. Han framträder regelbundet med ledande orkestrar och i berömda konserthus såväl hemmavid som utomlands. Hans sätt att "få sin Stradivarius att sjunga mästerligt" (Le Monde), kombinerat med uppfriskande, ärlig musikalitet och förmågan att engagera både medmusiker och publik, har gett honom många beundrare. Detta bekräftades ytterligare då han 2019 blev förstapristagare i den prestigefyllda Carl Nielsen tävlingen samt vinnare av Den Norske Solistpris. Höjdpunkter från senaste säsonger innefattar Mozarts 5:e violinkonsert med Sveriges Radios symfoniorkester och Herbert Blomstedt, BBC Proms-debut med BBC Symphony Orchestra och dirigent Jordan de Souza, samt debuter med Gewandhausorkestern i Leipzig med Sakari Oramo, Tjeckiska filharmonin med Semyon Bychkov, San Francisco Symphony Orchestra med Esa-Pekka Salonen, London Philharmonic Orchestra med Karina Canellakis, Konzerthausorchester Berlin med Christoph Eschenbach, Danmarks Radios symfoniorkester med Stanislav Kochanovsky, Lucerne Sinfonieorchester med Thomas Dausgaard och Royal Liverpool Philharmonic med Joshua Weilerstein. Säsongen 2021/22 var Johan utvald till Rising Star Artist av European Concert Hall Organisation (ECHO) och gav under denna period konsert i några av Europas mest prestigefyllda konsertsalar såsom Wiener Konzerthaus, Het Concertgebouw i Amsterdam, L'auditori i Barcelona, Elbphilharmonie i Hamburg och Cité de la Musique i Paris. Under perioden 2019-22 är Johan New Generation Artist på BBC Radio 3, vilket innebär framträdanden i konserter, kammarmusikkonserter och som solist med samtliga BBC orkestrar. Allt spelas in och sänds på BBC Radio 3. Johan är exklusiv artist på skivbolaget BIS. Hans tredje album, innehållande Nielsens och Sibelius violinkonserter, tillsammans med Kungliga filharmonikerna och dirigent John Storgårds, kom i mars 2022. Denna inspelning blev (liksom hans två tidigare album) "Editor's Choice" i Gramophone Magazine och har fått toppbetyg i en mängd internationella tidskrifter. Johan Dalene utsågs också av Gramophone till Young Artist of the Year 2022. Johan studerar för Per Enoksson samt tar lektioner för Janine Jansen. Han spelar på en Stradivarius violin från 1736, generöst utlånad av Anders Sveaas' Almennyttige Fond.