Göteborgs Konserthus Bländande fransk elegans

Oliver Knussen (1952-2018) Hornkonsert op 28 Den relativt nyligen bortgångne brittiske tonsättaren Oliver Knussen höll, under nästan ett halvt sekel, positionen som en av de mest framstående och inflytelserika personligheterna på den internationella musikscenen för ny musik. Han är kanske mest känd för de två humoristiska operorna Where the Wild Things Are och Higglety Pigglety Pop! som bygger på Maurice Sendaks klassiska barnböcker, men hans verk inkluderar också många enastående orkester- och kammarverk. Det kanske finaste av Knussens orkesterverk är Hornkonsert (1994), som komponerats för den legendariske hornisten Barry Tuchwell. Numera sällar sig verket till de moderna klassikerna. Konserten består av tre satser: Intrada, Fantastico och Envoi. Den är skriven för stor orkester i romantisk lyrisk stil, vilket skapar en stark atmosfärisk bakgrund där hornet tillåts sväva över orkestern, bärande det melodiska materialet. Verket sneglar bakåt till traditionen genom noggrant uppbyggd sonatform med harmonisk logik, något som också kännetecknar Knussens musikstil. Han visar upp ett spöklikt, postromantiskt melodiskrivande, med oemotståndligt svävande ”nattliga harmonier”. Inspirationen från Mahler går som en röd tråd genom stora delar av konserten vars arbetstitel var till en början Night Air, vilket Knussen själv har jämfört med de typiska Nachtmusik-satserna från föregångarens symfonier. Det går även att höra ett visst inflytande från Britten, något som den uppmärksamme lyssnaren lätt kan ana. De yttre satserna karaktäriseras av rytmisk energi med kromatiska slingor i det franska hornet, medan det centrala adagiot introducerar en ljuvlig och drömlik dolce-melodi, som lyfter fram en mera lyrisk aspekt av instrumentets karaktär. Med sitt stora omfång, krav på uthållighet och sina snabba dynamiska växlingar i det högre registret, är konserten en utmaning för alla hornister. Samtidigt som stycket är fullt av rytmisk komplexitet med ändrade taktarter och oregelbundna fraseringar, ger det en möjlighet att utforska instrumentets fulla uttryckskraft, både dynamiskt och klangligt. ANDREAS KONVICKA

Claude Debussy (1862-1918) Nocturner Tydliga paralleller mellan musik, poesi och måleri kan skönjas kring sekelskiftet 1900, och märks också i Debussys musik från samma tid, då han lät sig inspireras av de franska impressionisterna och symbolisterna. Hans stil präglades starkt av övriga konstarter, med sina färgkaskader och sin diffusa, suggestiva harmonik, liksom det drömska och sensibla anslaget. Les Nocturnes (1900) är en symfonisk triptyk med damkör, och det verk i vilket Debussy står de samtida konstnärerna närmast. Titeln refererar till en serie av målningar med samma namn av Debussys favoritkonstnär, den amerikansk-brittiska målaren James McNeill Whistler (1834-1903), som bodde i Paris vid den här tiden. Hans clair obscure-teknik försökte Debussy musikaliskt återskapa, och de tre satserna bär namnen moln, karnevalsfestligheter och sjöjungfrur. I förordet skrev han: ”Titeln Nocturnes ska här uppfattas [...] i en mer dekorativ mening. Det handlar alltså inte om den vanliga formen av notturno, utan om alla intryck och speciella belysningar som kan finnas i detta ord. [...]” Debussy återanvände teman och idéer från 1892, som från början var tänkta som ett orkesterstycke med inspiration från den franske poeten Henri de Régnier. Då kallades verket Trois Scènes au Crépuscule (Tre scener i skymningen), och omarbetades tidigt i utvecklingen för soloviolin och orkester åt violinvirtuosen Eugène Ysaÿe. Projektet lades dock på is, men Debussy hade nu fröet till det som skulle bli Nocturnes. De tre satserna skiljer sig markant från varandra. Den inledande, Nuages (Moln), är ett lugnt och mycket stämningsfullt förspel, som med sin diffusa atmosfär liknar en ständigt föränderlig himmel. Ett olycksbådande tema i det engelska hornet återkommer oupphörligen, tills satsen avslutas med ett dystert tremolo i kontrabasarna. I den gnistrande, lättsinniga och lekfulla andra satsen, Fêtes (Festivaler), tar den karaktäristiska trumpetmelodin täten i den storslagna och triumferande festprocession som musiken gestaltar. Den avslutande lugna och melankoliska satsen, Sirènes (Sirener), innehåller ekon av balinesisk gamelan, musik som Debussy hörde på världsutställningen i Paris 1889. En spöklik, ordlös kvinnlig kör svävar flytande över en sammetslen orkesterbakgrund. Musiken stegras i intensitet till nya spännande och harmoniskt rastlösa höjder, och efter en sista insats i harpan försvinner musiken sakta och tyst. ANDREAS KONVICKA

Gabriel Fauré (1845-1924) Requiem d-moll op 48 ”Den är lika blid som jag själv” förklarade Gabriel Fauré för sin vän, den belgiske violinisten Eugène Yasÿe. Efter flera år som organist vid sorgtyngda jordfästningar ville han nu skapa något annorlunda, ett intimt verk med känsla av kärleksfullt lugn. Sin syn på döden beskrev han som ”en välkommen befrielse, en aspiration mot lycka och glädje ovan där, istället för en smärtsam upplevelse”. Verket sällar sig till raden av ljusare likar, som till exempel Brahms Ein Deutsches Requiem. Verket var inte ett beställningsuppdrag, utan Fauré skrev sitt requiem för sitt ”eget nöjes skull”, som han uttryckte det. Han påbörjade komponerandet efter moderns död 1887, och i början av året därpå avslutade han en första version, un petit Requiem. Verket bestod då av fem satser, och var skrivet för mans- och gossröster och liten orkesterbesättning. Det är komponerat i d-moll, en typisk tonart för ett requiem, men för att uppnå den ljusa stämningen valde och ändrade han de liturgiska texterna som han såg lämpligt. Han utelämnade bland annat nästan allt ur den traditionella Dies irae (vredens dag), förutom dess sista del Pie Jesu (Fromme Jesus), och inkluderade In Paradisum (I paradiset) som den avslutande satsen. Verket uruppfördes i Madeleinekyrkan vid en begravning, med Fauré själv som dirigent. Under de nästkommande åren omarbetade han verket ett flertal gånger och lade till instrument och nya satser, till exempel Libera me (Befria mig), som skrivits redan 1877 som ett fristående verk för barytonsolist. Den nya sjusatsiga, konsertanta versionen för blandad kör som vanligen framförs var klar 1893, och den sista versionen med full orkester såg dagens ljus år 1900. Då Fauré dog 1924 framfördes Requiem vid hans egen begravning, en värdig slutpunkt som speglade hans inställning till döden. ANDREAS KONVICKA

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Efter vinsten i Mahler-tävlingen 2020 har den brittiske dirigenten Finnegan Downie Dear blivit erkänd för sitt fina musikerskap, sitt behärskande av komplexa partitur och sina intensiva och mogna framträdanden. Han har senaste åren konsertdebuterat med flera av världens ledande symfoniorkestrar, däribland Sveriges Radios Symfoniorkester, Koreas symfoniorkester, Münchens radioorkester och Göteborgs Symfoniker. Han har även engagerats för operaföreställningar på bland annat Royal Opera House, Covent Garden och Deutsche Oper am Rhein. Som musikchef för det prisbelönta bolaget Shadwell Opera samarbetar han med Storbritanniens främsta unga sångare och instrumentalister, där han presenterar iscensättningar av framstående 1900-talsverk och samtida verk till en ny publik. Under 2019 turnerade Shadwell Operas hittills mest ambitiösa projekt till Marinskijteatern i Sankt Petersburg för den ryska premiären av Knussens Where the Wild Things Are (efter boken Till vildingarnas land). Finnegan studerade musikvetenskap vid Cambridge och piano vid Royal Academy of Music. 2017 valdes han till Associate of the Royal Academy of Music.

Brittiskfödde hornisten Alec Frank-Gemmill delar sin tid mellan orkester, kammarmusik, konserter och dirigering. Han är känd för att tänja på hornets gränser, både genom att beställa ny musik, göra transkriptioner av kammarmusik och genom tidstrogna framföranden, så kallade Historically Informed Performances. Alec Frank-Gemmill medverkade i BBC Radio 3 New Generation Artist-programmet 2014–2016 och framträdde ofta som solist med BBC-orkestrarna, inklusive framföranden av sällan hörd repertoar av Ethel Smyth, Malcolm Arnold och Charles Koechlin. Han var förste hornist i Scottish Chamber Orchestra i tio år och tillträdde motsvarande tjänst hos Göteborgs Symfoniker 2019. Med Scottish Chamber Orchestra framförde Alec Frank-Gemmill konserter av Mozart (på naturhorn), Ligeti, Strauss och Schumann. Hans inspelning av Strauss första hornkonsert utsågs till Veckans skiva i BBC:s Record Review. Han har också spelat in tre album för BIS, tack vare stöd från Borletti–Buitoni-fonden. Under de senaste åren har Alec flyttat fokus till dirigering. Han studerar för Ulrich Windfuhr och ingår i Donato Renzettis dirigentklass i Saluzzo, Italien. Alec är grundare och chef för Odin Ensemble, en Göteborgsbaserad grupp som uppträder på instrument från omkring 1900.

Hon är inte bara namne med en av Sveriges tidigaste operastjärnor, utan också en av dagens mest lovprisade unga sångare. Säsongen 2017-2018 fick Christina Nilsson sitt stora genombrott i och med sin uppmärksammade rolldebut som Aida på Kungliga Operan. Hon var även solist under Stockholms Konserthus Trettondagskonsert. Den följande säsongen sjöng Christina Nilsson sin första Ariadne i Strauss Ariadne på Naxos på Oper Frankfurt, vilket följdes av samma roll på operan i Lausanne i Schweiz. Hon gjorde även ett gästframträdande som Aida på Irish National Opera i Dublin. Christina Nilsson, som kommer från Ystad, vann 2019 tredje pris i den stora internationella tävlingen Operalia, där hon även belönades med tävlingens Birgit Nilsson Prize. 2017 utsågs Christina till vinnare av The Renata Tebaldi International Voice Competition. Hon deltog även samma år i finalen av prestigefyllda tävlingen Neue Stimmen. 2016 vann hon både Första pris och Publikens pris i Wilhelm Stenhammar International Music Competition. I våras var Christina Nilsson aktuell i två produktioner på Kungliga Operan. Hon framträdde som Grevinnan i nypremiären av Figaros Bröllop och därefter följde titelrollen i Aida. Förra säsongen inleddes på Tiroler Festspiele i Österrike där hon gjorde rollen som Elsa i Lohengrin.

Den engelske barytonen Jeremy Carpenter är solist vid Kungliga Operan i Stockholm. Våren 2022 var han aktuell i titelrollen som Gianni Schicchi i Puccinis opera. Säsongen innan syntes han som Philippe i Rufus Wainwrights opera Prima Donna. På sin repertoar har Jeremy Carpenter roller som Greven och Figaro i Figaros Bröllop, Guglielmo i Così fan tutte, Marcello i La Bohème, Falke i Läderlappen och titelrollerna i Don Giovanni och Gianni Schicchi. Han har framträtt på bland annat Glyndebourne Festival Opera, Opéra de Lille, Grange Park Opera och Theater S:t Gallen. Jeremy Carpenter är även en flitigt anlitad konsertsångare med en bred repertoar som innefattar bland annat Haydns Skapelsen, Orffs Carmina Burana, Brahms Ein deutsches Requiem, Charles Villiers Stanfords Songs of the Sea och Maxwell-Davies The Martyrdom of St Magnus. På Konserthuset får vi höra honom i Faurés Requiem, också det ett verk där Carpenter är hemmastadd. Jeremy Carpenter är uppvuxen i Bournemouth och utbildad vid Guildhall School of Music and Drama i London, där hans lärare var Ellis Keeler, Rudolf Piernay och David Pollard.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. Som landets äldsta symfoniska kör kunde man 2017 fira sitt 100-årsjubileum med en stor festkonsert där såväl Mozart och Brahms som Stenhammar, Elfrida Andrée och Björn & Benny stod på programmet. Göteborgs Symfoniska kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid konserter i bland annat Royal Albert Hall och i Canterbury Cathedral i England samt deltagit med Göteborgs Symfoniker i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och på en turné till Kina.