Göteborgs Konserthus Mäktigt sus i orgel och orkester

Samuel Barber (1910–1981) Toccata Festiva op 36 Samuel Barber var en man som utan armbågar vann allas hjärta och som fick många utmärkelser. Endast 28 år gammal utsågs han till kompositionsprofessor vid Curtis Institute, där han själv studerat bara några år tidigare. Då hade han redan vunnit det åtråvärda Pulitzerpriset två år i rad, och senare skulle han få det ytterligare två gånger, liksom han tilldelades det amerikanska Rompriset och ett Guggenheimstipendium. Han blev hedersdoktor vid Harvard och verkade som vicepresident i International Music Council, ett UNESCO-organ. Han har som tonsättare ofta setts som traditionalist, men han var absolut trogen sina ideal. 1960 beställde Mrs Mary Curtis Zimbalist ett nytt stycke för orgel och orkester av honom. Det var avsett för den nybyggda Aeolian-Skinner-orgeln i Philadelphias Musikakademi, och han var mån om att få visa upp orgelns kapacitet. Han påbörjade sitt arbete på sitt lantställe Capricorn nära Mount Kisco (NY) och avslutade det under en resa till München i maj. Han inleder musiken med en sugande skalfigur som introduceras av full orkester (Allegro con brio), som får svar från orgeln. Ett lyriskt andra tema utvecklas till en koral vilket leder stycket till ett bejakande svar. Strax innan slutet har Barber lagt in en längre kadens för enbart orgelns pedaler, ett mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON

Francis Poulenc (1899–1963) Orgelkonsert Andante · Allegro giocoso · Andante moderato · Allegro molto agitato · Très calme, lent · Largo Sommaren 1938 komponerade Francis Poulenc sin originella orgelkonsert, den är en syntes av glatt och allvarligt, av intellektualism och känslosamhet, av surrealistiskt drömmande och religiös extas. Poulenc tillhörde på 1920-talet den inflytelserika grupp parisiska tonsättare som kallades Les Six, de sex. De hade vädrat ut all gammal romantisk tradition, och presenterade en frisk och ofta ironiskt underhållande musik. Poulenc kombinerade i sin musik inte sällan charmerande ytlighet med eftertänksam religiositet, och hans orgelkonsert kan ses som ett exempel på detta. Den är skriven i en sats, men har sex korta och kontrasterande avsnitt. Det hela börjar med ett klangfullt orgelrecitativ, ackompanjerat av puka och pizzicato i kontrabasarna – resten av stråkarna följer snart efter. Ett orgelmellanspel leder till andra delen som är lätt och luftig, och där huvudtemat ligger i stråkarna, medan orgeln ägnar sig åt skallöpningar. Musiken når en höjdpunkt och leds därefter in i det längsta avsnittet, Andante moderato, där en välformad kontrapunktik kulminerar i några täta, intensiva ackord. Snabbt sveps vi in i ett rastlöst Allegro. Den enkla orgelmelodi som följer har Poulenc noterat som ”mycket mjuk och klar. Under ett avslutande Largo återkommer solisten med recitativet från inledningen. Konserten uruppfördes av Maurice Duruflé 1941. STIG JACOBSSON

Anton Bruckner (1824–1896) Symfoni nr 1 c-moll Allegro Adagio Scherzo: Lebhaft Finale: Bewegt, feurig Anton Bruckner skrev faktiskt två symfonier innan han satte nummer 1 på sin c-mollsymfoni. Allra först skrev han en f-mollsymfoni som idag brukar kallas Studiesymfonin, eller nr 00, därefter kom en i d-moll som vanligen kallas nr 0. Vissa forskare menar att nr 0 i själva verket skrevs efter nr 1. Kanske arbetade han i själva verket parallellt med många stora verk. Även om man kanske inte känner igen den store Bruckner i dessa tidiga verk, så har han i den första numrerade symfonin hittat åtskilligt av det som skulle utmärka den storslagne symfonikern. Det är nämligen fråga om ett storstilat verk med en speltid runt 45 minuter. Bruckner kallade själv sin första symfoni för ”das kecke Beserl”, det vill säga något i stil med ”den uppkäftiga lilla kvasten”, ord som i ett nötskal fångar inledningens obesvärat glada karaktär och scherzosatsens djärva kraft. Båda yttersatserna är snabbare än vanligt i Bruckners kommande symfonier och finalens stormiga vitalitet förklarar kanske varför tonsättaren långt senare i livet förvånades över att finna sitt ungdomsverk så djärvt och vågat. Men här finns som sagt också mycket av det som skulle komma att bli Bruckners typiska kännetecken: hans oerhört känsliga arbete med tonarterna och deras utveckling, metoden att långsamt bygga upp energi till stora utbrott, avslutningens koral som blir en uppvisning av hornen, och slutligen verkets avsevärda längd. Detta är en storslagen symfoni som tidens båda främsta musikaliska orakel, pianisten och tonsättaren Anton Rubinstein och dirigenten Hans von Bülow, satte mycket högt. Men liksom de allra flesta av Bruckners symfonier genomgick även nummer 1 en rad mer eller mindre genomgripande omarbetningar. Han började komponera 1865 och presenterade en ursprunglig version i Linz året därpå. De vanligast förekommande versionerna tillkom emellertid 1877 och 1891. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Våren 2022 avslutade Christoph Eschenbach sina tre säsonger som Symfonikernas förste gästdirigent. Sitt stora genombrott fick han som pianist efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Han är för närvarande chefdirigent för Konzerthausorchester Berlin.

Sedan debuten med Berlinfilharmonikerna under ledning av Sir Simon Rattle har Christian Schmitt blivit en av världens mest eftertraktade organister som prisas för sitt virtuosa och karismatiska spel. 2021-2022 var han Artist in Focus för Tonhalle Orchestra Zürich samt curator för International Organ Days där han även invigde deras nya orgel under ledning av Paavo Järvi. Han var också Artist in Residence vid Staatstheater Augsburg 2021-2022. Sedan 2014 har han tjänstgjort som huvudorganist för Bamberger Symphoniker. Christian Schmitt har gjort cirka 40 inspelningar för olika bolag. 2013 tilldelades han en ECHO Klassik för sin inspelning av Widors orgelsymfonier, Op. 42,3 och 69. Han är också en passionerad pedagog och eftertraktad gästföreläsare vid universitet över hela världen. Ett av hans senare projekt är en digitalt samplad version av orgeln i Philharmonie Essen för konserter med symfoniorkestrar.