Göteborgs Konserthus Mot himlen med Hannigan

Ren skönhet med Göteborgs Symfoniker, Barbara Hannigan dirigent och Göteborgs Symfoniska Kör.

Speltid ca: 2 t inkl paus Scen: Stora salen
370-530 kr Student 185-265 kr

Dirigerande sopranen Barbara Hannigan överraskar alltid med genomtänkta och innovativa konserter. Den här gången samlas Messiaens himlafärd, Stravinskys körhyllning till Herren på himlafästet och minisymfonier till blåsare, samt Ligetis harmoniska klangkristaller – musik som övervunnit tyngdkraften. Ren skönhet från tre orkestermästare som lämnat ovärderliga bidrag till musikhistorien.

Igor Stravinsky anses som 1900-talets kanske mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare. Hans bidrag till musikhistorien är ovärderligt och hans påverkan både på sin samtids och efterföljande generationers kompositörer placerar honom i en särställning i musikhistorien.

Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker.

Tidigare utannonserade Nuages ur Nocturner av Debussy har ersatts av Stravinskys Symfonier för blåsare.

Provlyssna

Lär känna de klassiska verken.

Introduktion till konserten

Landa i Stora salen en timme innan konserten börjar och lär dig mer om musiken du strax ska uppleva! Du får berättelserna bakom musiken, kunskap om kompositörerna och egna reflektioner om de klassiska verken. Introduktionen pågår i ca 30 minuter, det är kostnadsfritt och fri placering i salen.
Varmt välkommen!

Program

GYÖRGY LIGETI (1923-2006) LONTANO György Ligeti växte upp och utbildades i det kommunistiska Ungern och tvingades där skriva mer eller mindre traditionell musik, ofta baserad på folkmusik. Men för byrålådan - och för bättre tider - komponerade han i hemlighet många experimentella verk. Det var först när han flydde från hemlandet 1956 som världen blev medveten om hans epokgörande nyskapelser och han kom i ett slag att räknas in bland de mest betydelsefulla och avantgardistiska konstnärerna på barrikaderna. Han slog ner som en bomb med verk som Atmosphères, Aventures, Nouvelles Aventures och Requiem. Ligeti presenterade sig som en bildstormare som var djärvare och konsekvent mer modern än någon annan man hört talas om och han rörde om ordentligt i etablissemanget. Men med tiden blev modernisten något av en klassiker, en del av musikhistorien. Han efterlämnade en rik och varierad produktion med orkesterstycken, solokonserter, körer, orgelverk, kammarmusik och operan Den stora makabern, skriven för Stockholmsoperan. Han var också en eftersökt föreläsare och pedagog som länge hade engagemang vid Musikhögskolan i Stockholm. Titeln på det stycke som nu ska spelas har med avstånd att göra, med något fjärran. Så är också musiken uppbyggd: det börjar med en ensam avlägsen klang som kommer närmare och fylls på med alltfler instrument, och det slutar med en lång nedtoning för att åter försvinna i fjärran. Däremellan hittar vi klangliga associationer, eller som tonsättaren själv uttryckte det: som ett fönster till barndomens länge undantryckta drömvärld. Ligeti skrev detta verk på beställning av Südwestfunk, Baden-Baden, och det uruppfördes liksom orkesterverket Atmosphères i Donaueschingen, märkligt nog samma datum: 22 oktober, men sex år senare, 1967, med Ernest Bour som dirigent för Südwestfunks symfoniorkester. Bour och orkestern fick sig verket tillägnat. Det är alltså ett rent orkestralt verk och man kan se det som en instrumental uppföljare till körverket Lux aeterna som skrivits året innan. Med lite fantasi och god vilja kan man kanske i orkesterklangen ännu föreställa sig röster. Här finns en mikropolyfoni med breda bågar, nästan som i Palestrinas renässanskörer, samt en rymd och en stark känsla av olika avstånd. Enkla ackord tycks ligga närmare, brasset känns mer närvarande än stråkarna. De samtidigt klingande höga och låga tonerna ger en känsla av vertikal utvidgning. Flöjter och trumpeter får spela i obekvämt höga lägen, vilket skapar en speciell intensitet - medan bottnen fylls av tuba, kontrafagott och den ovanliga kontrabasklarinetten. Unisona klanger blir som pelare runt vilka musiken formar sig med stark rörelseenergi i ett ständigt fascinerande stycke. STIG JACOBSSON

Olivier Messiaen (1908–1992) Himmelsfärden I Olivier Messiaen förenas visionären och mystikern med den inspirerade och skicklige hantverkaren. 1933 fullbordade han sitt första stora orkesterverk, de symfoniska meditationerna med samlingsnamnet Himlafärden. Något år senare omformade han på förlagets anmodan musiken för orgel, som blev tämligen annorlunda (med en helt ny tredje sats), och denna version har kommit att överskugga den ursprungliga orkesterversionen och publicerades redan 1934. Den andra satsen bygger på en då opublicerad Fantaisie för violin och piano. Men de fyra orkestersatserna är överlägsna i sina omtumlande kontraster, ackordblock, rikedom av harmonik, melodik och klang. Verkets äldsta delar härstammar från Paris i maj 1932, växte fram i Neuchâtel och fullbordades i Monaco i juli året därpå. Uruppförandet skedde i Salle Rameau i Paris den 9 februari 1935 med Robert Siohan som dirigent. Orkesterversionen trycktes först 1948. Det är typiskt för Messiaen att förse sina verk med utförliga och målande titlar, gärna fyllda av katolsk mysticism och djup fromhet. De fyra delarnas titlarna kan översättas som: ”Kristi majestät bedjande Fadern om sin upphöjelse”, ”Fridfulla Halleluja från en själ som längtar efter himlen”, ”Halleluja på trumpet, Halleluja på cymbal” och ”Kristi bön som stiger upp till Fadern”. Även om Messiaens kompositionsstil är komplicerad så är den rotad i den traditionella tonaliteten och satserna har försetts med tonartsbeteckningar. Det är fråga om musik som håller ett fast grepp om lyssnaren och som försätter den nästan i trans. STIG JACOBSSON

Paus 25 min

Igor Stravinsky (1882–1971) Symfonier för blåsare Vid flera olika tillfällen skrev Igor Stravinsky musikverk till minne av bortgångna vänner och bekanta. Till dessa verk hör Chant funèbre (1908) till sin lärare Nikolaj Rimskij-Korsakovs minne, Symfonier för blåsare (till Debussys minne 1920) och Elegy for JFK 1964. Till dessa hyllningsverk kan man också lägga Greeting Prelude till dirigenten Pierre Monteux’s 80-årsdag 1955. Gemensamt för alla dessa verk är att de är mycket korta och koncisa, vissa har speltider på bara några minuter. I en intervju i The New York Times beskriver Stravinsky Symfonier för blåsare som ”en storslagen sång, ett objektivt skrik av blåsinstrument, i stället för violinernas varma mänskliga ton”. Direkt när han hört talas om att Claude Debussy avlidit telegraferade han sina kondoleanser till änkan Emma, och skrev ett kort fragment som publicerades i ett supplement till La Revue Musicale. Detta fragment var det första han skrev till det som skulle bli Symfonier för blåsare, men i den färdiga kompositionen utgör detta själva avslutningen. Verket kom att bestå av nio ganska distinkta motiv som används som korta refränger och episoder. Partituret daterades den 30 november 1920, och uruppfördes i London den 10 juni 1921, utan speciell framgång. Det måste ha framstått som en udda fågel tillsammans med de verk av Glazunov, Rimskij-Korsakov och Skrjabin som spelades vid samma tillfälle, och inte blev det bättre när det därpå framfördes i Genève, Paris, Philadelphia och New York. Stravinsky var själv missnöjd och tillät aldrig att denna version publicerades. (Numera finns även denna version tryckt.) Han drog in stycket, och mellan 1945 och 1947 genomgick det en genomgripande och förenklad revidering, som publicerades 1948, och det var då han gav verket den etablerade titeln: Symfonier (i pluralis!) för blåsare. Någon symfoni är det inte, och det ordet ska förstås som ”samklanger”. Även om det är tonsättarkollegan Debussys minne som apostroferas, så har Stravinsky absolut inte strävat efter att efterlikna Debussys tonspråk. Snarare tvärtom. Men att det är en högtidlig hyllning till en stor kollega är uppenbart. STIG JACOBSSON

Igor Stravinsky (1882-1971) Psalmsymfoni Exaudi orationem meam Expectans expectavi Dominum Alleluja. Laudate Dominum Under första världskriget lämnade Igor Stravinsky sin barndoms Ryssland och levde därefter en tid i Västeuropa, framför allt i Frankrike, där han i mitten av 1920-talet var starkt knuten till Paris ryskortodoxa församling. Han var inte speciellt religiöst lagd men närde en stark längtan att få skriva ett större religiöst verk. Han hade en inre andlighet, och liksom de flesta andra ryssar i exil höll han den ryska traditionen levande. När han 1930 fick en beställning från dirigenten Sergej Kussevitskij, som också var exilryss, att skriva något för Boston Symphony Orchestras femtioårsjubileum såg han en möjlighet att förverkliga sina drömmar. Han fick fria händer att skriva något helt efter eget huvud, och ratade, till ledningens stora förtvivlan, orkesterns beundrade violiner och violor, men krävde en fyrstämmig kör, förstärkta brass och träblåsare (men inga klarinetter), och dessutom pukor och två pianon. Men trots de stora resurserna är det musikaliska materialet använt på ett mycket ekonomiskt sätt, vilket inte hindrar att resultatet blivit både kraftfullt och uttrycksfullt. Stravinsky gick senare igenom sitt verk och presenterade en reviderad version 1948. Stravinsky skrev ett verk med mycket genomarbetad struktur, där en enorm fuga står i centrum som den andra satsen. Det är uttrycksfull musik, men den saknar de retoriska figurer och den bombasm som många körverk blommar ut i. I själva verket kan man mycket väl avnjuta musiken utan försöka lyssna till texten. Orden används som fonetiska element, och samma ord kan vid olika tillfällen betonas på olika sätt. Kören sjunger bibeltexter ur Psaltaren, men texten tolkas inte. Det blir vad man kan kalla ”absolut musik”. Intrycket blir tidlöst och överrumplande. Men för Stravinsky var texterna ändå så viktiga att han skrev att ”detta är inte en symfoni i vilken jag tagit med några sjungna verser från Psaltaren, tvärtom, det är dessa sjungna verser som jag gjort en symfoni av”. Det är en stram musik, ibland rent av arkaisk, utan en enda onödig ton. Här finns flera musikformer antydda: gregoriansk sång, renässansmotett och rent av jazz. STIG JACOBSSON

Fredag 31 mars 2023: Evenemanget slutar ca kl 20.00
Lördag 1 april 2023: Evenemanget slutar ca kl 17.00

Medverkande

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Hon har kallats ”en konstnär som siktar rakt mot hjärtat och aldrig missar”. Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 – redan det en succé – och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Barbara Hannigan utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. I september 2022 framförde Barbara Hannigan den bejublade La Voix Humaine av Poulenc tillsammans med Göteborgs Symfoniker.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. Som landets äldsta symfoniska kör kunde man 2017 fira sitt 100-årsjubileum med en stor festkonsert där såväl Mozart och Brahms som Stenhammar, Elfrida Andrée och Björn & Benny stod på programmet. Göteborgs Symfoniska kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid konserter i bland annat Royal Albert Hall och i Canterbury Cathedral i England samt deltagit med Göteborgs Symfoniker i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och på en turné till Kina.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret
Musik och andlighet
21 mar 18.00

Lär dig mer om klassisk musik i föreläsningsserien Klassisk kuriosa. Följ musikens väg till andliga världar från Messiaens himlafärd, till Ida Mobergs tonsättning av det buddhistiska nirvana. Föreläsare: Magdalena Fronczak.

Köp biljetter
Dans och sång i Paris
26 apr 19.30

Succéer med Göteborgs Symfoniker och Barbara Hannigan dirigent och sopran.

Köp biljetter