Göteborgs Konserthus Bara Brahms: Pianokonsert nr 2

Johannes Brahms (1833-1897) Pianokonsert nr 2 B-dur Op 83 Allegro non troppo Allegro appassionato Andante Allegretto grazioso Redan Bach och hans samtida satte formerna för den dåtida klaverkonserten, oftast för cembalo men också för orgel och klavikord: en tredelad affär med upplägget lagom, långsam, snabb. Wienklassikerna förfinade pianofortekonserten med ett mer detaljerat och logiskt uppbyggt schema. Inledningssatsen i sonatform - nästan alltid ett allegro, "muntert, glättigt" - var konsertens huvudsats och bärande balk. Den långsamma satsen - andante, "gående", i promenadtakt - gick ofta i en närbesläktad molltonart och finalen - allegro eller presto, "snabbt" - var i nio fall av tio ett livligt rondo: ett upprepat tema med ett par kontrasterande utvikningar. Här fanns en inbyggd balans och spänning som närmade sig idealet. Så varför i herrans namn valde då Brahms att sätta ett extra ben på den trebenta pall som stod så stabilt och stadigt på egen hand? Ja, allt ska inte vara lätt här i livet och en konstnär måste skapa och förnya sig. Beprövade mallar och schabloner var ingenting för Brahms. Trots att han betraktas som en traditionalist var han på många sätt innovativ och nyskapande, med sinnena öppna också utanför musikens värld. Vad andra pianokonserten beträffar tycks också slumpen och omständigheterna ha spelat en avgörande roll. Det fjärde benet komponerades först: andrasatsens scherzo skissades våren 1878 och var ursprungligen avsett för violinkonserten. De övriga satserna skrev Brahms i Bad Ischl sommaren 1878. Berömd är hans ironiska kommentar i ett brev till Elisabeth von Herzogen 1881: "Har skrivit en liten, mycket liten pianokonsert med ett litet, mycket litet och milt scherzo." Kanske tyckte Brahms att solistens börda var för tung. Han borde själv veta: efter uruppförandet i den stora balsalen i Budapest den 9 november 1881 spelade han själv solostämman på turné. Stefan Nävermyr

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) Symfoni nr 2 D-dur Op 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirito Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Andrés Orozco-Estrada är chefdirigent för italienska radions symfoniorkester. Han är också utsedd till musikdirektör för staden Köln och Gürzenich Orchestra från och med 2025-2026. Under nuvarande säsong gör Orozco-Estrada bland annat debut på Semperoper Dresden med Figaros bröllop, hos NHK Symphony Orchestra i Tokyo, KBS Symphony Orchestra i Seoul och Spanska Nationalorkestern i Madrid. Han har återinbjudits till Royal Concertgebouw Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, Staatskapelle Dresden, Orchestre National de France, Bambergs symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniker, Budapest Festival Orchestra, Rotterdam Philharmonic Orchestra, Münchens filharmoniska orkester och radioorkestrarna SWR, WDR och DSO Berlin. Han återvänder också till Sinfonieorchester Frankfurt där han tidigare varit huvuddirigent, och till Houston Symphony Orchestra (musikchef 2014-2022). Andrés Orozco-Estrada föddes i Medellín, Colombia och tog sina första dirigentlektioner vid 15 års ålder. 1997 flyttade han till Wien, där han antogs till Uroš Lajovics dirigentklass vid den berömda Hochschule für Musik und Darstellende Kunst. Sedan 2022 är Orozco-Estrada professor i orkesterledning vid samma universitet. Andrés Orozco-Estrada gästade senast Göteborgs Symfoniker hösten 2023 då han dirigerade Verdis Requiem.

Fantasi och virtuositet har etablerat Kirill Gerstein som en av dagens mest produktiva och framstående pianister. Han har varit Artist in Residence hos Bayerska Radions symfoniorkester, Spotlight-artist hos London Symphony Orchestra, Resident Artist vid Festival Aix-en-Provence och kurerat en tredelad konsertserie i Londons Wigmore Hall. Hans inspelning av Thomas Adès konsert för piano och orkester med Boston Symphony fick 2020 års Gramophone Award. Gerstein har framfört verket över 50 gånger med 20 olika orkestrar. Kirill Gerstein har beställt nya verk av bland andra Timo Andres, Chick Corea, Alexander Goehr, Oliver Knussen och Brad Mehldau. Han spelade nyligen in Thomas Larchers pianokonsert med Bergens Filharmoniker och Ed Gardner för ECM. Gerstein är professor i piano vid Berlins Hanns Eisler Hochschule. På Kronberg Academy har hans online-seminarier med samtal med ledande tonsättare och konstnärer nått tiotusentals tittare. Höjdpunkter denna säsong inkluderar Musikfest Berlin med Messiaens From the Canyons to the Stars med Sir Simon Rattle, Berg Kammerkonzert med Ilya Gringolts och Heinz Holliger och Chamber Orchestra of Europe, Ferruccio Busonis pianokonsert med Berlinfilharmonikerna, Orchestre National de France, BBC Symphony Orchestra och Gulbenkian Orchestra i Lissabon samt Rachmaninovs tredje pianokonsert med Santtu-Matias Rouvali och Royal Concertgebouw Orchestra. Han framför också Gershwins pianokonsert på ZDF:s traditionella nyårssändning från Dresden. Vid 16 års ålder tog ryskfödde Gerstein sin examen vid New Yorks Manhattan School of Music, följt av ytterligare studier hos Dmitri Bashkirov i Madrid och Ferenc Rados i Budapest. 2010 vann han första pris i Arthur Rubinstein-tävlingen. Han har flera gånger framträtt i Sverige.