Göteborgs Konserthus Benedettis blå toner

WYNTON MARSALIS (f 1961) Konsert i D Rhapsody Rondo Burlesque Blues Hootenanny Denna konsert skrevs till Nicola Benedetti. Inspirationen kommer från hennes liv som resande artist och pedagog där hon lär och gläder människor världen över med förtrollande virtuositet. Konserten är komponerad för symfoniorkester, med oerhörd respekt för detta instruments krav, men skriven ur perspektivet från en jazz- och bluesmusiker född i New Orleans. Vi anser att alla människor delar livets väsentliga grundelement: födseln, döden, kärleken och glädjen; att våra djupaste personliga erfarenheter också är allmängiltiga (särskilt smärtan); och vi har förstått att när denna smärta uttrycks i pulserande musik är det ett första steg mot läkandet. Nicky bad mig "bjuda in människor med olika bakgrund för att dela upplevelsen av detta stycke". För mig har sökandet efter och odlandet av en gemensam musikalisk grund mellan olika konster och musikstilar alltid fascinerat, så jag var redan beredd att välkomna dem. Det må verka enkelt nog, men att förena olika perspektiv är aldrig enkelt. Då livet av i dag är en integrerande upplevelse är det inte svårt att hitta naturliga samband. Att omvandla dessa till något meningsfullt och spelbart, däremot, är en annan historia. Det måste levas och reflekteras. Det var därför jag sökte efter exempel från verkligheten i historiska samarbeten mellan jazz och symfonisk musik, och till miljöer och erfarenheten som förbinder Nicky och mig. Jag tänkte på hennes skotska ursprung, den store afro-amerikanske slavmotståndaren Frederick Douglass kärlek till den skotske poeten Robert Burns, min kärlek och väldiga respekt för den skotske barytonsaxofonisten Joe Temperley (och hans recitation av fräcka limerickar), och de klargörande men knappt kända framsteg som gjordes av den amerikanske hornblåsaren Francis Johnson, den amerikanska kornettraditionens fader och en av de första amerikanska tonsättare som fick sin musik utgiven… och även var duktig på fiol. Dessa källor förde mig även till de anglo-keltiska rötterna i den afroamerikanska musiken. Stycket inleds med att Nicky viskar fram en ensam ton innan orkestern inträder, som om den ville säge "Så hände det sig en gång" eller "Det var en gång". Sedan befinner vi oss i en komposition med fyra sidor - som världens fyra hörn, dit resan tar henne. Var och en av de fyra satserna speglar en egen sida av hennes dröm, som blir verklighet i berättelsens virtuosa framförande. Den första satsen, Rhapsody, är en mångfacetterad dröm som blir till en mardröm, därefter tonar av i stillhet och upplöses i arvet från förfäderna. Den andra satsen, Rondo Burlesque, är synkoperad New Orleans-jazz, ångorgel, cirkusclown, afrikansk gumbo, Mardi Gras-fest i udda taktarter. Tredje satsen, Blues, går från flört, uppvaktning och närhet till predikan, slutlig förlust och den yttersta ensamhet som lurar på oss alla. Den fjärde satsen, Hootenanny, är en bullrig, stampande och vild ladugårdsfest. Hon eggar upp oss med all sorts virtuosa spetsfundigheter och berusar oss i festen, för att sedan fortsätta längs Herren Guds väg till platser som ännu inte setts eller anats. Liksom i blues- och jazztraditionen slutar vår resa med en optimistisk, upplyftande och jublande, avslutning. WYNTON MARSALIS

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EIN HELDENLEBEN OP 40 Hjälten - Motståndare - Hjältens följeslagerska - Slagfält - Fredsgärningar - Hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan (satserna spelas i en följd) "Du behöver inte kunna programmet. Allt du behöver veta är att musiken porträtterar en hjältes kamp mot sina fiender." Så skrev den tyske tonsättaren Richard Strauss om sin symfoniska dikt Ein Heldenleben till den franske författaren Romain Rolland, och Rolland skrev själv i sin kommentar över verket att Strauss hjälte "liknade den nation han representerade. Det finns i Tyskland ansatser till en sjukdom: en arrogansens delirium, en självgodhet och ett förakt för andra. Sådan är nu också Richard Strauss musik." Inte så vänligt och artigt sagt precis, men ärligt talat: på kornet. Och något program lämnade Strauss aldrig ifrån sig - ändå kan man gissa sig till en hel del. Strauss hade länge ägnat sig åt att skriva vitala orkesterdikter som gjort honom till Liszts främste efterträdare. Men i sin musik utvecklade han också nya tankar, vilka gjorde honom till en av tidens ledande modernister. I de symfoniska dikterna hade han hyllat hjältar: Macbeth, Don Juan, Till Eulenspiegel, Zarathustra, Don Quixote - alla litterära hjältar med övermänskliga mått. För att kunna gå vidare behövde Strauss en ännu större hjälte, inte hämtad från litteraturen utan från det verkliga livet - och det behöver knappast påpekas att han mötte bitande kritik när det stod klart att hjälten i Ein Heldenleben var han själv. Något som han med en ironisk vinkling mötte med uttalandet att han minsann fann sig själv lika intressant som Caesar eller Napoleon - eller, med andra ord, att ingen är mer värd än någon annan. Och förresten var detta väl inte värre än att Berlioz skrivit sin Symphonie fantastique om sig själv. Strauss var 34 år gammal. Han hade lämnat operan i München för att överta chefskapet för operan Unter den Linden i Berlin. Han hade gift sig med Pauline de Ahna, operasångerskan som var ökänd för sina vredesutbrott, sitt koketteri och sin hängivna kärlek. Allt detta finns noggrant redovisat i musiken. Det första avsnittet, Hjälten, börjar med ett jublande tema i låga stråkar och horn. Strauss far hade i 49 år varit hornist vid hovoperan i München. Man har också noterat att tonarten är Ess-dur, samma som Beethoven använde i sin Eroica-symfoni. I det andra avsnittet porträtteras hjältens vedersakare - kritikerna. De står där i komisk kontrast till hjälten, petiga och trångsynta. Att hjältens hjälpreda är hans hustru står helt klart. De flirtar, leker, fjäskar, kelar och blir ilskna- och den tredje delen slutar med en intensiv kärleksduett. Hjältens slagfält är sannerligen en grandios krigsmusik. Kritikernas teman står i effektiv kontrapunkt till hans eget tema, och han får moraliskt stöd av sin älskades tema. Slutligen står han som segrare, och det han värderar i livet är arbetet för freden - det vill säga hans egna kompositioner. Ett fredstema vävs samman med fragment ur hans andra redan nämnda hjältedikter, samt ur två verk som hänger ihop med Pauline: operan Guntram och sången Traum im Zwielicht. Ein Heldenleben är en lång symfonisk dikt i sex sammanhängande delar för mastodontorkester, och den slutar med att hjälten drar sig tillbaka och fullbordar sitt värv. Det måste sägas att stycket trots det självgoda innehållet även rymmer en del självkritiska detaljer. Här finns ingen pompös hjälteapoteos på slutet. Tvärtom slutar det hela med resignation, som en föraning om Vier letzte Lieder. Det är också rörande att de teman som representerar honom själv inte är några segermarscher utan lyriska melodier som snarare förordar bekvämlighet och lugn som de högsta dygderna. En trygg borgerlig medelklassattityd med andra ord. Partituret är daterat Berlin-Charlottenburg 27 december 1898, och uruppförandet med tonsättaren själv som dirigent ägde rum den 3 mars året därpå. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Under säsongen 2022-2023 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa, inklusive Berliner Philharmoniker, Wiener Symphoniker, Royal Concertgebouw Orchestra och Münchner Philharmoniker, och samarbetar med solister som Víkingur Ólafsson, Nemanja Radulovic, Yuja Wang, Nicola Benedetti, Behzod Abduraimov, Patricia Kopatchinskaja, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang.

Nicola Benedetti är en av sin generations mest eftertraktade violinister. Hon är född 1987 i den skotska staden Irvine och studerade på Yehudi Menuhin-skolan för Natasha Boyarskaya. 2004 vann hon tävlingen BBC Young Musician och startade sin karriär som internationell konsertviolinist. 2015 komponerade Wynton Marsalis sin violinkonsert till Nicola Benedetti, ett verk som hon nu framför regelbundet. Inspelningen av Marsalis violinkonsert och Marsalis Fiddler’s Dance Suite under ledning av Cristian Macelaru gav Benedetti en Grammy 2020 för bästa klassiska soloprestation. Nicola Benedettis senaste inspelning av Elgars violinkonsert (Decca) blev etta på Storbritanniens officiella klassiska albumlista. Andra inspelningar inkluderar verk som Sjostakovitj och Glazunovs violinkonserter, Szymanowskis konsert (London Symphony Orchestra med Daniel Harding) samt Homecoming; A Scottish Fantasy, som gjorde Nicola till den första brittiska soloviolinisten sedan 1990-talet som kom in på topp 20 på den officiella brittiska albumlistan. År 2021 utsåg BBC Music Magazine henne till Årets personlighet för hennes onlinestöd till många unga musiker under pandemin. 2019 grundade Nicola The Benedetti Foundation, en stiftelse för undervisning i klassisk musik som hittills engagerat över 29 000 deltagare i åldern 2-92 år. Förutom sina soloframträdanden ingår Nicola Benedetti även en kammartrio ihop med cellisten Leonard Leonard Elschenbroich och pianisten Alexei Grynyuk. Soloengagemang under 2022-2023 inkluderar världspremiären av James MacMillans violinkonsert med Scottish Chamber Orchestra, en turné till Japan med BBC Symphony Orchestra och framträdanden med Boston Symphony Orchestra, Hallé-orkestern, DSO Berlin, St Louis Symphony, Nederländska Radiofilharmonin, Orchestre de Paris med flera. Nicola Benedetti gästade senast Göteborgs Symfoniker 2017 då hon framförde Sjostakovitjs violinkonsert nr 1.