Göteborgs Konserthus Sibelius violinkonsert med Sokolov

Jean Sibelius (1865–1957) Violinkonsert d-moll Op 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det allra första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, faktiskt är tämligen lättviktiga. Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på familjen Järnefelts gård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Novácek som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Han reviderade därför konserten sommaren 1905, och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin. Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologin (Kalevala) som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende. Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat, och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans. Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en ”polonäs för isbjörnar” och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir orkesterpartiet aldrig ointressant. Stig Jacobsson

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Under säsongen 2022-2023 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa, inklusive Berliner Philharmoniker, Wiener Symphoniker, Royal Concertgebouw Orchestra och Münchner Philharmoniker, och samarbetar med solister som Víkingur Ólafsson, Nemanja Radulovic, Yuja Wang, Nicola Benedetti, Behzod Abduraimov, Patricia Kopatchinskaja, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang.

"Hans framförande av Bartóks andra konsert är en uppenbarelse. Efter att ha spelat de inledande, ungerska rytmerna med känsla fick den andra satsens dämpade intensitet oss att tappa andan, medan hänförelsen och den dynamiska kraften i tredje satsen fick mig att sitta längst fram på stolskanten." (Classic FM) Ukrainaren Valeriy Sokolov spelar regelbundet med orkestrar på mycket hög nivå, bland dem Philharmoniaorkestern, Chamber Orchestra of Europe, Clevelandorkestern och Tonhalleorkestern i Zürich. Bland dirigenter han samarbetat med finns Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Susanna Mälkki, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin. Han framträder också på prestigefyllda festivaler, exempelvis i Lockenhaus, Ravenna och Baden-Baden. Som kammarmusiker spelar han med pianisterna Itamar Golan, Denis Matsuev och Nicolas Angelich, cellisterna Frans Helmerson och Mischa Maisky och violinisterna Vadim Repin, Lisa Batiashvili och Julian Rachlin, för att bara nämna några. Bland Valeriy Sokolovs många inspelningar finns Enescus Violinsonat nr 3 med pianisten Svetlana Kosenko. Han har spelat in Sibelius violinkonsert med Vladimir Ashkenazy och Chamber Orchestra of Europe. Född 1986 i Charkiv, Ukraina, är Valeriy Sokolov en av de ledande violinisterna som kommit från Ukraina under de senaste tjugo åren. Valeriy lämnade sitt hemland vid 13 års ålder för att studera med Natalia Boyarskaya vid Yehudi Menuhin School i England. Han fortsatte sina studier hos Felix Andrievsky, Mark Lubotsky, Ana Chumachenko, Gidon Kremer och Boris Kushnir. Han var förstapristagare i 2005 års George Enescu International Violin Competition i Bukarest, Rumänien Valeriy Sokolov har fått en violinkonsert (2014) och en sonat (2017) skriven för och tillägnad honom av den betydande ukrainske kompositören Yevhen Stankovich.