Göteborgs Konserthus Sibelius violinkonsert med Sokolov

Förtrollande världar med Göteborgs Symfoniker, Santtu-Matias Rouvali dirigent och Valeriy Sokolov violin.

Speltid ca: 2 t inkl paus Scen: Stora salen
370-530 kr Student 185-265 kr

Det är något märkligt med Sibelius musik som inte finns någon annanstans, en känslighet för de innersta nyanserna. Lyssna bara på violinkonsertens inledande toner eller de stratosfäriska flageoletterna i finalen. Han öppnar dörren till okända världar, ljusfyllda rum och horisonter utan slut, med en mästerlig orkesterbehandling där vemodiga stråkar möter kärvt träblås. Och solisten Valeriy Sokolov är den som har nyckeln till dessa förtrollande världar.

En helt annan livsåskådning möter i Mahlers femte symfoni, utlevande och neurotisk. Från den inledande begravningsmarschens galna trumpet till stormar och dansglädje. Och det berömda adagiettot som går farligt nära sentimentalitetens stup. 70 minuter av allt för den som inte kan få nog.

Så ta plats och följ med in i de förtrollande ljudvärldarna frammanade av Santtu-Matias Rouvali, chefdirigent för Göteborgs Symfoniker.

Provlyssna

Lär känna de klassiska verken.

Introduktion till konserten

Landa i Stora salen en timme innan konserten börjar och lär dig mer om musiken du strax ska uppleva! Du får berättelserna bakom musiken, kunskap om kompositörerna och egna reflektioner om de klassiska verken. Introduktionen pågår i ca 30 minuter, det är kostnadsfritt och fri placering i salen.
Varmt välkommen!

Program

VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. Rolf Haglund

Paus 25 min

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP

Medverkande

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

"Hans framförande av Bartóks andra konsert är en uppenbarelse. Efter att ha spelat de inledande, ungerska rytmerna med känsla fick den andra satsens dämpade intensitet oss att tappa andan, medan hänförelsen och den dynamiska kraften i tredje satsen fick mig att sitta längst fram på stolskanten." (Classic FM) Ukrainaren Valeriy Sokolov spelar regelbundet med orkestrar på mycket hög nivå, bland dem Philharmoniaorkestern, Chamber Orchestra of Europe, Clevelandorkestern och Tonhalleorkestern i Zürich. Bland dirigenter han samarbetat med finns Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Susanna Mälkki, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin. Han framträder också på prestigefyllda festivaler, exempelvis i Lockenhaus, Ravenna och Baden-Baden. Som kammarmusiker spelar han med pianisterna Itamar Golan, Denis Matsuev och Nicolas Angelich, cellisterna Frans Helmerson och Mischa Maisky och violinisterna Vadim Repin, Lisa Batiashvili och Julian Rachlin, för att bara nämna några. Bland Valeriy Sokolovs många inspelningar finns Enescus Violinsonat nr 3 med pianisten Svetlana Kosenko. Han har spelat in Sibelius violinkonsert med Vladimir Ashkenazy och Chamber Orchestra of Europe. Född 1986 i Charkiv, Ukraina, är Valeriy Sokolov en av de ledande violinisterna som kommit från Ukraina under de senaste tjugo åren. Valeriy lämnade sitt hemland vid 13 års ålder för att studera med Natalia Boyarskaya vid Yehudi Menuhin School i England. Han fortsatte sina studier hos Felix Andrievsky, Mark Lubotsky, Ana Chumachenko, Gidon Kremer och Boris Kushnir. Han var förstapristagare i 2005 års George Enescu International Violin Competition i Bukarest, Rumänien Valeriy Sokolov har fått en violinkonsert (2014) och en sonat (2017) skriven för och tillägnad honom av den betydande ukrainske kompositören Yevhen Stankovich.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret