Göteborgs Konserthus Ur askan mot toppen

Jean Sibelius (1865-1957) Svit nr 2 ur Stormen Vindarnas kör - Mellanspel - Nymfernas dans - Prospero - Sång 1 - Sång 2- Miranda - Najaderna Partituret för scenverket Stormen kom till förvånansvärt snabbt under hösten 1925, möjligen delvis i början av följande året. Den över en timme långa scenmusiken har komponerats för sångsolister, blandad kör, harmonium och en stor orkester. Inalles uppfattar musiken 36 nummer. Uruppförandet ägde rum i Köpenhamn den 15 mars 1926, och i synnerhet musiken i skådespelet var en succé. "Shakespeare och Sibelius, dessa två genier, har hittat varandra." Strax efter premiären skrev Sibelius: "I Storm-musiken finns en hel del motiv som ville utveckla utförligare. För dramats skull har jag endast kunnat skissera dem." Det efterföljande verket Tapiolas slutklimax och dess heltoniga och kromatiska texturer kan ses som vidareutvecklingar av Stormen och i synnerhet av dess uvertyr. Men annars gav Sibelius tyvärr upp sina planer: de två orkestersviterna som baserar sig på scenmusiken och den därifrån lösryckta uvertyren omfattar sammanlagt 19 nummer i vilka Sibelius tvärtom koncentrerade och kombinerade delar, ibland med ett litet underligt grepp som fördunklade dramat. I den ursprungliga musiken för Stormen visar sig Sibelius vara en tondiktare på höjd av sin skaparkraft. Musiken utsträcker sig från barock i stil med Corelli och Purcell ända till neoklassicism à la Stravinsky (scen nr 31) och fräsighet à la Prokofjev (Caliban-numren 11 och 13). Trots den breda stilskalan förmår han att hålla ihop musiken. Sibelius förenar den grövsta commedia dell'arte (Stephanos och Calibans sånger, dryckesbrödernas Kanon nr 16) till den sublimaste tragedin (Prospero-numren) - i sann shakespearesk anda. I Stormen skapade Sibelius ett av sina mest geniala orkesterpartitur. Veijo Murtomäki (utdrag)

Anna Thorvaldsdottir (f 1977) Catamorphosis "Den främsta inspirationen tiill Catamorphosis är den bräckliga relationen vi har till vår planet. Styckets aura kännetecknas av den kretsande virveln av känslor och intensiteten som kommer med det faktum att, om saker inte förändras kommer det att vara för sent, med risk för total förstörelse – och katastrof. Kärnan i verket kretsar kring en distinkt känsla av brådska, driven av skiftet och dragningen mellan olika polära krafter – makt och bräcklighet, hopp och förtvivlan, bevarande och förstörelse. Förhållandet mellan inspiration och den rena musikaliska känslan och metoderna tenderar för mig att förändras vid en viss punkt i varje verks kreativa process. Inspirationen ger den initiala energin och de strukturella elementen till ett stycke, och sedan börjar musiken andas av sig själv och expandera. I Catamorphosis blev denna punkt i processen mer uppenbar och påtaglig eftersom den sammanföll med en händelse (pandemin, red.anm.) som hade dramatisk inverkan på våra liv och vår verklighet. Begreppet nödsituation var redan integrerat i musiken och, för att balansera det, en känslan av hopp och tro. Det meditativa tillståndet att existera behövde få fokus, och att upprätthålla de globalt viktiga elementen i livet blev också allt viktigare och gav ytterligare ett lager till inspirationen. Catamorphosis är ett ganska dramatiskt stycke, men det är också fullt av hopp – kanske någonstans mellan det naturliga och det onaturliga, mellan utopi och dystopi, kan vi få perspektiv och hitta balans inom oss och med världen omkring oss." Anna Thorvaldsdottir Catamorphosis hade premiär i januari 2023 med New York Philharmonic under ledning av Santtu-Matias Rouvali.

Richard Strauss (1864-1949) En alpsymfoni För eftervärlden bär Strauss sista tondikt genom sin titel den kanske enklaste ingången i ett möjligt lyssnande: bestigandet av ett berg. Redan i öppningstakten, där brass, blås och stråk i unisont Bb intonerar en horisontlinje som föder fram sin mollskala och bildar ett gryningens dimtäta skimmer, är klangmåleriet påtagligt. Vi står inför stigningstemats första introduktion. Berättelsen om besegrandet av en alptopp i Strauss klangkropp utvecklar sig sedan på detta måleriska vis i 22 sömlöst sammanlänkande delar och blottlägger en snudd på oöverblickbar orkester. Tema efter tema följer narrativet. Soluppgången följs av bergstemat, vi får musikaliskt höra korsandet av floder, ekon av jaktlag, vattenfall, glaciärer, åska och storm och till sist den imposanta utsikten som oundvikligen följs av nedstigningen. Slutligen når vi färdens ände och natten tar vid. Strauss skriver i sina anteckningar att han äntligen i detta verk lärt sig att orkestrera, i vilket fall som helst sträcker han här sin förmåga till sin spets. Det är inte enkom en utopiskt utökad orkester, utan vi får oss till dels klangkombinationer som Strauss aldrig förr och aldrig senare skulle komma att komponera. Esaias Järnegard

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som ”den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på”. Sedan 2021 är Santtu-Matias Rouvali också chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. 2013-2022 var Santtu-Matias Rouvali chefdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Philharmonic Orchestra i Finland. Under säsongen 2023-2024 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa och USA, som BBC Proms, New York Philharmonic och många fler. Han samarbetar med solister som Leif Ove Andsnes, Arabella Steinbacher, Nemanja Radulovic, Leonidas Kavakos, Bruce Liu, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang. När han inte dirigerar ägnar han sig åt odling och fiske vid sin gård utanför Tammerfors.