ANTON BRUCKNER (1824-1896)
SYMFONI NR 8
Allegro moderato
Scherzo: Allegro moderato. Trio: Langsam
Feierlich langsam
Finale: Feierlich, nicht schnell
Det finns mängder av roande och oroande episoder i Bruckners liv. Hans far var lärare i den lilla byn Ansfelden och det var meningen att han själv skulle bli lärare. Skolan, i vilken familjen också bodde, låg granne med kyrkan, och är i dag ett Brucknermuseum. Fadern var också organist i kyrkan och lille Anton älskade att sitta bredvid på orgelbänken. Som tioåring kunde han vikariera för fadern - och han hade även lärt sig spela violin. Att han skulle kunna livnära sig på musik ansågs dock inte möjligt, så det fick bli lärarutbildning. Musiken drev ändå på honom så det blev parallellt musikstudier. Han blev professor Simon Sechters mest hängivna elev och genomförde övningsuppgifter till den grad att professorn fick be honom att inte vara fullt så entusiastisk. 1855 utklassade han alla medsökande till tjänsten som domkyrkoorganist i Linz. Att han var en lysande organist kan man utläsa av samtida kritik och vittnesmål. När han spelade i Notre Dame i Paris vallfärdade tidens ledande franska tonsättare dit: Saint-Saëns, Franck, Gounod, Auber - alla har de kommit ihåg händelsen i sina memoarer. När nya orgeln i Albert Hall i London invigdes 1871 representerades Österrike av Bruckner. Det han själv komponerade för orgel inskränker sig däremot till småsaker.
1867 erbjöds han att efterträda Sechter som kompositionsprofessor i Wien - inte utan våldsamma protester. Han betraktades livet igenom som ett lantligt original med en bred dialekt, klädd i alltför stora och säckiga kläder, inte alltid helt rena. I Wien väckte detta viss uppmärksamhet. Samma år skrev han den symfoni som fått nummer 1. Då var han 43 år! Därpå följde symfonierna med viss regelbundenhet. Den andra ansågs ospelbar. Publiken avvek i stora klungor under den tredjes premiär. Kritiken kallade honom "en och en halv dåre", eller "den största nu levande musikaliska faran", och hans symfonier var som en "symfonisk boa constrictor" eller "ett bedrägeri som är glömt om några år". Bruckner var en känslig människa och den okänsliga kritiken gav honom depressioner och självmordstankar. Han var ju helt ärlig i sin musik, ja rentav naivt oskuldsfull. Och allt han skrev, skrev han till den älskade gudens ära. Ändå var han en bildad man som utan problem kunde föra lärda samtal med professorskollegerna i de mest skilda ämnen. Man fängslas av hans enastående musik, men också av hans mänskliga svagheter och bisarra egenheter. Hans symfonier har förvisso fortfarande en säker plats på repertoaren.
Bruckners nio symfonier (två onumrerade men fullbordade studieverk oräknade) hör till de mest storslagna, både vad gäller speltid och tankedjup. Symfonin med nr 9 lämnade han ofullbordad när han avled den 11 oktober 1896. Han saknade helt självförtroende och lyssnade så mycket på välmenande vänner att han på deras inrådan omarbetade sina symfonier både en och två gånger, ibland fler. Några gånger blev det så genomgripande omarbetningar att det nästan blev fråga om en ny symfoni, i alla fall nya symfonisatser. Med facit i hand är den första versionen ofta den bästa.
Första satsen i den åttonde symfonin fullbordade han strax efter sin 60-årsdag i oktober 1884, och sedan följde satserna regelbundet fram till 16 augusti 1887 - då han signerade hela verket med att skriva "Halleluja". Den första oktober skickade han ett fullt orkestrerat partitur till dirigenten Herman Levi med förhoppning om ett framförande i München. Levi hade nyligen med stor framgång framfört sjunde symfonin. Men till Bruckners stora bedrövelse hade Levi så många kritiska synpunkter att han inte ville ta sig an den nya symfonin.
Motgången medförde att Bruckner avbröt det just påbörjade arbetet på nionde symfonin i tre år. Istället gjorde han genomgripande justeringar av åttan mellan mars 1889 och april 1890. Det blev en helt ny mellandel i scherzot och mängder med smärre ändringar. Han strök totalt 164 takter. Men ändå förblev symfonin hans längsta, sådär 80-85 minuter. Uruppförandet av den nya versionen planerades av Felix Weingartner i Mannheim och repetitionerna påbörjades i mars 1891. Men en månad senare kallades dirigenten till Berlin så uppdraget gick vidare till Hans Richter som svarade för en stor framgång i Wien den 18 december 1892. Det var nästan bara den fruktade kritikern Hans Hanslick som kände avsmak. Den första versionen publicerades men nu för tiden är det är den reviderade versionen från 1889-1890 som blivit den mest spelade - den som publicerades av Leopold Nowak 1955, och det är den som spelas i afton. Åttonde symfonin kräver en stor orkester. Förutom tredubbla träblåsare, trumpeter och tromboner krävs tuba och åtta horn, av vilka fyra också spelar Wagnertubor - en sorts tenortubor, vidare slagverk (Bruckner använde sällan mer än pukor) och för enda gången i någon Brucknersymfoni: harpa.
Arbetet med åttonde symfonin sammanföll med en period fylld av ovanligt hårt arbete vid konservatoriet i Wien, med resor till Prag, och ovanligt kraftfulla nervösa utbrott. Han lade alltid ned sin själ i musiken och var fullkomligt ärlig. Bruckner såg själv åttan som sitt bästa verk men den orsakade honom stora känslomässiga påfrestningar. Musiken är mer brett episk och komplex än föregångarna och detta chockerade dem som redan tyckte att hans symfonier fått alldeles för stora dimensioner. Som vanligt i hans symfonier är det sökandet efter rätt tonart som blivit en grundläggande tanke. Inledningen är tonalt obestämbar (närmast ligger kanske b-moll). Ett violintremolo i F-dur inleder den första stora episoden av mäktiga förlopp. Detta är en djärv inledning till en symfoni i c-moll! Det är duellen mellan b-moll och c-moll som utgör första satsens tankeinnehåll. Codan (i segrande c-moll) är tragisk. Ensamma horn och trumpeter spelar de fyra takter som Bruckner refererat till som "dödens förkunnelse".
Första satsen är mer kompakt, men följer samma breda form som sjuan och nian. Formellt liknar den en sonatsats med tre huvudteman och många tragiska och kraftfulla kulminationer. Nervösa rörelser förlöses i den massiva scherzosatsen till obunden energi, med en rikt lyrisk mellandel i Ass-dur. Den är fantasifullt orkestrerad och bjuder på finurliga harmoniska överraskningar. Hela satsen bygger på de fragment som presenteras i de fyra första takterna. Den tredje satsen är ett Adagio (Dess-dur) i kombinerad sonat- och rondoform och dess högtidlighet understryks av de fyra Wagnertuborna - instrument som nästan bara förekommer hos just Wagner och hans hängivne vapendragare Bruckner. Vi hör dem också i första och sista satsen. Denna sublima och exalterade meditation är med sina ca 25 minuters längd den längsta satsen bland Bruckners alla symfonier. Finalen är gigantisk och har en uppbyggnad som påminner om första satsen, med tre klart definierade tematiska grupper. Hela symfonin förlöses till slut, sedan alla fyra satsernas huvudteman förenats, i magnifik C-dur. Bruckners åtta är en av de mest grandiosa musikaliska katedraler som någonsin skrivits, en klingande arkitektur. Åttan dedicerades till kejsare Franz Josef I, som accepterade dedikationen och bekostade tryckningen.
STIG JACOBSSON
031-726 53 00 
biljett@gso.se 