Madrid-Auditorio Nacional de Musica Inställt: Göteborgs Symfoniker på turné

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).