Barcelona, Palau Música Catalana Inställt: Göteborgs Symfoniker på turné

JEAN SIBELIUS (1865-1957) NOCTURNE UR KUNG KRISTIAN II Sibelius skrev en hel del musik till teatern under sin karriär och även om det ofta handlade om kortare satser och illustrerande eller stämningsskapande passager så utformade han den musikaliska gestaltningen med säker fingertoppskänsla. Tänk bara på den kongeniala musiken till Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks ödesmättade triangeldrama Pelléas och Mélisande eller den bitterljuva Valse triste till Arvid Järnefelts drama Döden (Kuolema). Till Sibelius tidiga verk för teatern hör skådespelsmusiken till Kung Kristian II av författaren Adolf Paul (1863-1943), bördig från Brommö i Vänern men av tysk-italiensk härstamning och uppväxt i Finland. Han var under större delen av sitt liv verksam i Berlin där han rumlade med August Strindberg och Edvard Munch på Zum schwarzen Ferkel ("Det lortiga ungsvinet", där Heinrich Heine och Robert Schumann tidigare varit stamgäster). Sibelius och Adolf Paul lärde känna varandra vid Helsingfors musikinstitut där de båda studerade för tonsättaren och pianisten Ferruccio Busoni. Som författare var socialisten Adolf Paul djärv och radikal - en rebell som chockerade med våld och sexualitet i sina böcker. Hans novellsamling The Ripper om Jack Uppskäraren refuserades av Bonniers för att den var för obscen. Det historiska skådespelet Kung Kristian II däremot, om "Kristian Tyrann" och Stockholms blodbad 1520 (skildrat i svitens ballad), gick hem hos de breda folklagren och hyllades med stående ovationer vid premiären i Helsingfors 1898. Sibelius satte efteråt samman fem episoder till en svit med en nykomponerad nocturne avsedd för kärleksscenen mellan Kung Kristian och Dyveke, en kvinna av folket. STEFAN NÄVERMYR

ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert, men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu aktuella konserten fick Dvorák efter att ha hört en cellokonsert av den berömde operettkomponisten Victor Herbert som också var firad cellist i New York Philharmonic. Men Herberts konsert var bara en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och fyllde sin konsert med en överväldigande romantik. Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor roll. Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att han ämnade trycka konserten med professor Hanuš Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta någon göra ändringar - vännen Wihan inte undantagen - utan min kännedom och mitt medgivande - och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti." Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester, tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av sången lät han nu också ingå i codan och med denna personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande tillägg. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. STIG JACOBSSON

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SVIT UR ELDFÅGELN (1945) Introduktion - Preludium och Eldfågelns dans - Variationer (Eldfågeln) - Pantomim 1 - Pas de deux: Eldfågeln och prins Ivan - Pantomim 2 - Scherzo: Prinsessornas dans - Pantomim 3 - Rondo (Kasjtjejs slott Khorovod) - Infernalisk dans - Vaggsång: (Eldfågeln) - Final: Hymn Det är ofta sagt men tål att sägas igen: Igor Stravinsky är musikens Picasso. Givetvis handlar parallellen om det föränderliga drag som antingen kan kallas ohejdbar kreativitet eller bara ombytlighet. Båda skapade ett flertal modernistiska stilar istället för att finna den egna stilen. Här blir de tidiga faserna av Stravinskys komponerande ett problem, inte minst det första storverket, baletten Eldfågeln. Den stilistiska utgångspunkten är nämligen samtida musikriktningar: mest central är den skimrande klangvärlden hos Rimskij-Korsakov, men också Skrjabin och inflytandet från den franska impressionismen spelar en väsentlig roll. Faktum är att hela projektet ligger i linje med symbolismen, ett magiskt steg mellan romantik och modernism. Symbolism handlar här mindre om greppet att låta mänskliga figurer i baletten gestaltas med dur eller moll medan sagoväsena är kromatiska, mer om den atmosfäriska stämning som råder i så mycket av konsten runt år 1900. Den magiska folksagan, som gärna berättades i Ryssland, har gett material till baletten. I den onde trollkarlen Kasjtjejs trädgård hamnar prins Ivan och fångar där en förtrollad fågel, Eldfågeln. I utbyte mot en fjäder får fågeln sin frihet tillbaka. Snart möter han också 13 lekande prinsessor som dansar för honom, men de måste gå tillbaka till trollkarlens slott vid gryningen - de är förhäxade av trollkarlen. Ivan, som förälskat sig i en av prinsessorna, försöker befria sin nya kärlek men tillfångatas. Här kommer fjädern till hjälp: genom att plocka fram den kallar han på Eldfågeln, som tvingar trollkarlens undersåtar att dansa en helvetesdans. Så sjunger Eldfågeln en vaggsång som får trollkarlen att somna - och alla kan befrias ur trolldomens grepp. Ivan får förstås sin prinsessa. Baletten, koreograferad av Michel Fokine, blev en succé med Ryska baletten i Paris 1910. Själv kom Stravinsky att bli allt mer missnöjd med musiken vilket ledde till att han i sitt sista stora sviturval från 1945 strök allt sådant som gick i ledmotivstil och som var berättande. Sådant hade ju romantikerna sysslat med. Revideringen gick i moderniseringens tecken. Att publiken ända sedan starten älskat musiken och struntat i tonsättarens självkritik står klart. ERIK WALLRUP (musikkritiker i SvD)

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Säsongen 2016-2017 var Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouw-orkestern, Münchens filharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).