Vara Konserthus Göteborgs Symfoniker gästar Vara Konserthus

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) TRAGISK UVERTYR OP 81 Det var på somrarna Brahms helst ägnade sig åt att komponera: då lämnade han stressen i Wien och sökte sig till någon naturskön och behaglig kurort där han kunde låta inspirationen flöda, då lät han de musikaliska idéer han skrivit ner under året blomma ut i färdiga verk. Sommaren 1880 befann han sig sålunda i Bad Ischl mitt i det undersköna Salzkammergut och på notpapperet växte bland annat hans Tragiska uvertyr fram. Namnet på verket är missvisande - för det är mer fråga om allvarliga och mogna stämningar än rent tragiska. Brahms hör till de tonsättare som bar på idéer länge innan han kunde bestämma sig för vad de skulle resultera i. De första skisserna till uvertyren var vid det här laget mer än tio år gamla, för i manuskripten till hans Liebesliederwalzer och Altrapsodi har man också hittat 60 takter som nu återfinns i uvertyren. Ursprungligen var detta verk avsett som en del av musiken till en uppsättning av Goethes Faust på Wiener Burgtheater men teatern ändrade sina planer och uvertyren kom istället att uruppföras separat i en konsertsal. Det är intressant att notera att Brahms inte sällan komponerade sina verk parvis, två verk som är varandras totala motsatser. Parallellt med första pianokvartetten skrev han också den andra, orkesterserenaden op 11 skrevs samma år (1860) som op 16 och den allvarliga Tragisk uvertyr komponerades sida vid sida med den utåtriktade Akademisk festuvertyr. STIG JACOBSSON

BRITTA BYSTRÖM (f 1977) VOYAGES EXTRAORDINAIRES Voyages extraordinaires är en titel jag lånat från författaren Jules Verne - det är samlingsnamnet på hans stora romanserie om fantastiska eller i verkligheten omöjliga resor. Titeln kändes passande eftersom mitt verk är tänkt just som fantastiska musikaliska resor, där lyssnaren via ett återkommande orkestralt förvandlingsnummer plötsligt förflyttas till en helt ny klangvärld. För några år sedan komponerade jag ett kammarmusikverk, Diagonal musik, inspirerat av konstnären Olle Bærtlings geometriska måleri. Bærtlings målningar består av stora, lysande triangelliknande former, där linjerna gradvis närmar sig varandra, men där vinklarnas skärningspunkt ofta är förlagd utanför bild. Följden blir att man som åskådare gärna försöker avsluta vinkeln i sitt eget huvud. Detta ville jag överföra till musik: linjerna som närmar sig varandra, men sällan eller aldrig möts, utom möjligen i lyssnarens medvetande. I Voyages extraordinaires har jag försökt att utveckla denna teknik vidare, men nu i orkesterformat, och kombinerat den med de plötsliga förvandlingsnummer som också är verkets signum. De fantastiska resorna syftar på så sätt även på resor i fantasin: det vi föreställer oss och fullbordar för vårt inre öga. Jag tänker på verket som en sorts hyllning till konstens möjligheter att överskrida livets begränsningar. BRITTA BYSTRÖM Voyages extraordinaires är Göteborgs Symfonikers beställningsverk och uruppförs 8 november.

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni Nr 7 A-dur Op 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto Allegro con brio Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna träder folkloristen Beethoven fram. I den förra skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört drivande och stöter med tyngd och kraft in i ackorden i ett accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo är en av hans mest explosiva skapelser. Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår. Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet kan man ofta skönja den ensammes kamp mot de många, ett ständigt återkommande tema i Beethovens musik. Det välkända allegrettot i sats två är definitivt symfonin pièce de résistance. Denna variationssats måste ha framstått som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en suggestiv passacaglia med en rytmisk figur – en lång, två korta, två långa - som pulserar genom hela satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att sedan tunnas av och tonas ner. Svallningarna kröns av ett par rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet som skulle blomma ut för fullt i den sena stråkkvartetterna och pianosonaterna. Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet – aldrig har väl bullrande mansskratt (de låga stråkarna) och kvinnliga skrattkaskader (träblåset) skildrats så levande som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska effekter när han låter trumpeterna ligga på pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga orkestern. Symfonin uruppfördes den 8 december 1813 tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket Wellingtons seger, inklusive krevader, kanoner och ett fugato över God save the King. Det råder ingen tvekan om vilket verk som är det bättre. STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Sten Cranner är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Andrew Manze är en av vår tids mest framstående dirigenter. 2014-2023 var han chefdirigent för NDR:s Radiofilharmoni i Hannover. Manze har under många år arbetat med ledande orkestrar, däribland Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Kungliga Filharmonin i Stockholm och Scottish Chamber Orchestra. Han är en regelbunden gäst på Mostly Mozart Festival i New York City. Han blev 2018 huvudgästdirigent hos Royal Liverpool Philharmonic Orchestra och spelade in de kompletta symfoniska verken av Ralph Vaughan Williams med orkestern för Onyx Classics. Andrew Manze studerade från början violin och blev snabbt en ledande specialist inom området historiskt uppförande (HIP). 1996 blev han Associate Director för Academy of Ancient Music baserad i Cambridge och var 2003-2007 konstnärlig ledare för The English Concert. Som violinist har Andrew Manze spelat in ett brett utbud av skivor, varav många har vunnit priser. Från 2006 till 2014 var Manze chefdirigent och konstnärlig ledare för Helsingborgs Symfoniorkester och spelade bland annat in symfonier av Beethoven och Brahms med orkestern. Han var biträdande gästdirigent för BBC Scottish Symphony Orchestra 2010- 2014 och förste gästdirigent för norska radions symfoniorkester 2008-2011. 2011 erhöll Andrew Manze det prestigefyllda Rolf Schock-priset i Stockholm. Han har gästat Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat 2012 då han dirigerade Brahms Ein deutsches Requiem och 2014 i Bachs h-mollmässa.