Göteborgs Konserthus Hannigan sjunger John Zorn

Olivier Messiaen (1908-1992) Chants de Terre et de Ciel -Bail avec Mi (till min fru) -Antienne du silence (till Skyddsänglarnas dag) -Danse du bébé-pilule (till min lille Pascal) -Arc-en-ciel d'innocence (till min lille Pascal) -Minuit pile et face (till döden) -Résurrection (till påskdagen) Den inflytelserika tonsättaren Olivier Messiaen skrev både text och musik till “Sånger till jorden och himlen”. Det är ett tidigt verk som återger glädjen över hans nyfödde son 1937. Precis som i systerverket Poèmes pour Mi, tillägnat hans fru Claire, så blandar det religiös föreställning med personlig erfarenhet. Barbara Hannigan och Bertrand Chamayou spelade in verket på skiva 2024. "Hannigans röst och regnbågen av färger i Chamayous piano blottlägger den sexuella lusten och den religiösa glöden.”, skrev The Guardian. Det sällan spelade verket framförs nu i Göteborgs Konserthus för första gången.

Aleksandr Skrjabin (1872–1915) Poème Nocturne Aleksandr Skrjabin var född i Moskva och hör till de mest visionära tonsättarna kring sekelskiftet 1900. Hans musik rör sig från senromantikens uttryck till en alltmer gränslös, mystisk klangvärld, där han sökte förena musik, färg och andlighet. Poème nocturne (1911), det fjärde stycket i sviten Quatre poèmes pour piano, Op 61, komponerades under en period då hans musik helt hade frigjort sig från traditionell tonartstänkande. Kompositionerna präglades vid denna tid av de så kallade ”mystiska ackordet”, ett skimrande klangfält som ersätter traditionell harmoni. Trots titeln är stycket ingen stillsam nattmusik, utan snarare en extatisk vision av andlig upplysning och förvandling. I den rytmiskt fria strukturen och de flytande harmonierna anas idén om musik som ett medel till extas och transcendens. Verket mynnar till slut ut i en strålande kulmen där ljus och mörker smälter samman, ett av Skrjabins mest gåtfulla och hypnotiska ögonblick. Andreas Konvicka

Vers la flamme (Mot lågan) är ett av Skrjabins mest visionära pianoverk, skrivet bara ett år före hans död 1914. Titeln syftar på den allt uppslukande elden, både som fysisk kraft och som andlig symbol. Verket är en intensiv, extatisk färd mot ljuset, född ur en apokalyptisk vision som drabbade Skrjabin under en tågresa. ”Eld, kosmiska lågor, vars vibrationer liknande ljud och färger var ämnade att förenas och smälta samman i universums slutliga flamma.” Musiken gestaltar denna förvandling, och är ett koncentrat av Skrjabins sena stil där det tonala centrumet är upplöst. Ur ett stilla, nästan hypnotiskt dis flammar tonerna upp i allt tätare rytmer och glödande harmonier, tills hela klangvärlden tycks förtäras i ljus. I de sista takterna tycks musiken bokstavligen brinna upp, en ljusets explosion som sluter hans skapande cirkel. Andreas Konvicka

John Zorn (f 1953) Jumalattaret Proem—opening invocation, 1. Päivätär (sun goddess), 2. Vedenemo (mother of waters), 3. Akka (queen of the ancient magic), 4. Louhi (hostess of the underworld), 5. Mielikki (the huntress) , 6. Kuu (moon goddess), 7. Tellervo (forest spirit), 8. Ilmatar (air spirit), 9. Vellamo (goddess of the sea) - Postlude Med hjälp av textbitar från den episka finska berättelsen Kalevala är Jumalattaret (2012) en sångcykel som hyllar nio finska gudinnor från samisk shamanism: Päivätär, sommarens gudinna; Vedenemo, vattnets moder; Akka, underjordens gudinna; Louhi, en mäktig häxa och hamnskiftare; Mielikki, jaktens gudinna; Kuu, mångudinnan; Tellervo, skogarnas gudinna; Ilmatar, luftens jungfruande; Vellamo, vattnets gudinna. Musiken använder en mängd olika musikaliska tekniker och genrer och rör sig från lyrisk folkliknande enkelhet till mer komplex atonal och texturell pyroteknik.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och hennes banbrytande arbete ledde till att hon 2025 tilldelades Polarpriset. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw var en stor inspiration för hennes utveckling som musiker. Den kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, di Castri, Stockhausen, Khayam, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin and Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. Säsongen 2024-2025 gästade hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum Winterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och framträdanden för unga artister. Hennes debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Hennes utmärkelser inkluderar Polar Music Prize (2025), Order of Canada (2016), Officier des Arts et des Lettres i Frankrike (2022), tidningen Gramophones Årets artist 2022, Tysklands Faust Award (2015), Rolf Schock-priset (2018) och Musical America Artist of the Year 2024. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.

Bertrand Chamayou har kallats “den franska prinsen av piano” och är erkänd för kraftfullt virtuosa och fantasifulla framföranden. Han repertoar omfattar Ravels kompletta pianoverk, samt stora verk av Liszt och Messiaen. Han har arbetat med kompositörer som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Kurtág, Thomas Adès, Bryce Dessner och Michael Jarrell. Säsongen 2025-2026 deltar han på Lucernefestivalen med Nederländska filharmonikerna i Unsuk Chins pianokonsert och på sin egen Festival Ravel i Saint-Jean-de-Luz. Större engagemang är hos Orchestre National de France, Orchestre Philharmonique de Radio France och Orchestre National du Capitole de Toulouse i Turangalîla-symfonin. Han gästar Esa-Pekka Salonen och Danska Radions Symfoniorkester, Singapores Symfoniorkester under Pierre Bleuse, Antwerpens Symfoniorkester, Philharmonia Orchestra och BBC Symphony Orchestra. Han turnerar också med Leif Ove Andsnes vid lanseringen av deras nya album. Han är en högt ansedd kammarmusiker och bland hans partners finns kända artister som Sol Gabetta, Barbara Hannigan, Vilde Frang och Renaud och Gautier Capuçon. För sin inspelning av Saint-Saëns pianokonserter tilldelades han Gramophone Recording of the Year 2019. Han har vunnit Frankrikes prestigefyllda Victoires de la Musique vid fem tillfällen. Bertrand Chamayou gästade Göteborgs Symfoniker första gången 2019 i Saint-Saëns pianokonsert nr 2.