Göteborgs Konserthus Kammarkonsert: Från salongen till krigets skugga

PIANOTRIO Allegro animato Allegro vivace Moderato Trés animé Germaine Tailleferres livshistoria är en studie i patriarkalt förtryck. Hennes föräldrars äktenskap var inte lyckligt. Hemmet beskrivs i Germaine Tailleferres dagbok som fyllt av skrik och bråk. Troligen förekom även fysiskt våld. Germaine Tailleferre föddes 1892, yngst av fem syskon. Tidigt märktes hennes musikbegåvning och mamman, som var duktig pianist gav Germaine Tailleferre de första musiklektionerna redan när dottern var fyra år. Vid fem skrev hon sin första opera. Vid tolv tog mamman med henne till Pariskonservatoriet. Fadern Arthur gillade inte detta, han menade att Germaine Tailleferres intresse var att likna vid gatumusik från Paris värsta gränder. Hon måste gömmas av nunnor som följde henne till konservatoriet efter att pappan hade gått för dagen. Det sorgliga är att den skeva mansbild Germaine Tailleferre vuxit upp med följde henne i de två olyckliga äktenskap hon ingick. Båda männen tyckte illa om hennes musikaliska framgångar. I en tid före kopieringsapparater blev konsekvenserna förödande när en av dem hällde bläck över hennes manuskript. Hennes förste make sköt henne i magen när hon var gravid, den andre kastade deras dotter nedför en trappa. Hon skilde sig från den andre maken 1955. När pianotrion skrevs hade lyckligtvis inget av detta ännu hänt. Hon gick på konservatoriet i Paris där hon blev vän för livet med Milhaud, Auric och Honegger och hon umgicks också ibland med Apollinaire och andra poeter och konstnärer, hon vann pris i kontra-punkt- och harmoniklasserna och tog till och med flyglicens för att kunna flyga luftballong! Hennes skickliga och lekfulla pianotrio från 1917 (reviderad 1980) skrevs av en kvinna som inte är rädd att flyga och som så småningom kom att ingå i tonsättargruppen Les six. Ytterligare några år senare spelade hon fyrhändigt med Charlie Chaplin. Det finns en hel del musik av henne i de perioder hon inte hindrades från att komponera, bland annat filmmusik och kammaroperor som uppförs alltför sällan. Likt Nadia Boulanger använde hon hela sitt liv till att undervisa, stundtals för att försörja andra. Först sig själv, eftersom hon från 13-årsåldern måste ge musiklektioner för att ha råd att gå på konservatoriet. Sen försörjde hon i tur och ordning sin mor, sin dotter och till sist sitt barnbarn. Hon dog i 90-årsåldern, undervisande in i det sista. Katarina A Karlsson

VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL (1897) Maurice Ravel skrev en handfull verk för violin och piano, och av dessa är två sonater. Det är 30 år mellan dem och de representerar hans första och sista kammarmusikverk. Den första skrev han medan han ännu var en 22-årig elev vid Pariskonservatoriet och studiekamrat med den rumänske tonsättaren och violinvirtuosen Georges Enesco. Året var 1897 och violinsonaten skrevs under hans kompositionslärare Gabriel Faurés överinseende. Sonaten fick bara en sats, med en speltid omkring 15 minuter. Själv såg Ravel verket som en ungdomssynd och gjorde inget för att lansera den. Det finns inget som tyder på att den framfördes under hans levnad. För den stora publiken förblev sonaten helt okänd tills den kom ut från trycket så sent som 1975, nära 40 år efter hans död. Det tidiga verket är hållet i traditionell sonatform och inleds med en tretonsfigur som sedan återkommer med jämna mellanrum. Första temat är slingrande och drömskt. Efter ett kort pianosolo presenteras andra temat, lugnare och bredare - och musiken får ibland en antydan av orientalism. Sonaten bjuder på lyrisk sångbarhet, varierade taktarter och en harmonisk finkänslighet som pekar fram mot impressionismen. Stig Jacobsson

PIANOTRIO OP 120 Allegro ma non troppo Andantino Allegro vivo Gabriel Fauré närde en stor kärlek till kammarmusiken - det område där hans nyanskänsla, stilfiness och känslomässiga uttryck kom allra bäst till sin rätt. Han komponerade en lång rad verk i denna genre under hela sin långa karriär. Bland hans allra sista kompositioner från 1920-talet, då han var en halvblind åldring med skröplig hälsa, finns en pianotrio (1923) och en stråkkvartett (1925). Fauré hyllade som alla fransmän retoriken: även om det är svallande och utlevande så görs det med stil och snits; vältaligheten framför allt. Och liksom hos sina landsmän märker man att Fauré har en förkärlek för det klara och eleganta, ibland snuddande vid det ironiska. I de sena kammarmusikverken för stråkar sker en förskjutning mot det avklarnade och polyfont arabeskartade med flödande melodilinjer där stämmorna smälter in och ur varandra på ett säreget sätt. Detta exemplifieras i pianotrion främst i den långa och dominerande mellansatsen där Faurés delikata stämspel - glidande mellan homofont och polyfont - når nya höjder. Första och sista satsernas viktigaste funktioner tycks främst vara att bereda väg och skapa en motbild för att ge rätt kontrast åt andantinot. Med detta verk avslutas den första delen av konserten där tonsättarna överförde sina kunskaper i nedstigande led. Fauré undervisade Ravel som undervisade Taillferre - en obruten kedja i den franska musikens utveckling från andra hälften av 1800-talet och 100 år framåt... Stefan Nävermyr

PIANOTRIO NR 2 Andante Allegro non troppo Largo. Allegretto Andra världskriget innebar i sitt inledande skede framgång för Sjostakovitj. Hans sjunde symfoni som han börjat komponera strax efter att Sovjetunionen blivit invaderat av Tyskland hade snabbt blivit en världssuccé och en symbol för motståndet mot nazismen. Han engagerades att arrangera patriotiska sånger som framfördes vid fronten. Men den åttonde symfonin ändrade på Sjostakovitjs popularitet. Förväntningarna var stora men infriades inte. Den borde varit optimistisk, menade kritikerna, och det var den inte. Även Pianotrio nr 2 är ett verk som knappast kan ha levt upp till den framtidstro som det var musikens plikt att skildra, enligt den kommunistiska kulturpolitiken. Den är skriven till minne av Sjostakovitjs elev Fleischmann som hade stupat vid Leningrad. Men också till offren för förintelsen, vilket var tidigt med tanke på att kriget ännu inte var slut. Fleischmann var själv judisk och Sjostakovitj tar upp judisk dansmusik i trion. Fast det bara handlar om tre instrument visar trion Sjostakovitjs instrumenteringskonst, liksom skelettet av en symfoni. Det blir så tydligt hur instrumenten lyfter, förstärker varann och turas om att vara temabärande, färga klangen, eller helt enkelt piska upp stämningen. Ordet "meander" har jag hört användas om hur Sjostakovitj arbetar. Ordet är både vackert, och stämmer oerhört bra på hur musiken låter och fungerar. En meandrande flod är enligt nationalencyklopedin en flod med kraftigt vindlande strömfåra som trots alla vindlingar transporterar vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust. I ytterkurvorna ökar strömhastigheten, i innerkurvorna minskar den. Brinkar, som ibland brister, bildas längs kanterna. Katarina A Karlsson