Göteborgs Konserthus Nötknäpparen och jag

LILI BOULANGER (1893-1918) PRELUDIUM DESS-DUR TRE STYCKEN FÖR PIANO D'un vieux jardin D'un jardin clair Cortège Lili Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes far, Ernest (1815-1900), var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som 20-åring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den 43 år yngre ryska prinsessan Raisa Myshetskaya som sångelev, och de gifte sig 1877. Tio år senare fick de dottern Nadia, som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908. Hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som Franska akademin ansåg vara värdig det stora priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag, och var bara 24 år gammal när hon rycktes bort i Crohns sjukdom. Lili Boulanger hann under sin alltför korta levnad komponera ett 40-tal verk, däribland tonsättningar av tre psaltarpsalmer, sånger, kammarmusik och pianostycken. Bönen Pie Jesu dikterade hon för sin syster tre veckor innan hon kraftlös gick ur tiden. Dess-durpreludiet skrev hon 1911 och de tre små naturnära pianostyckena 1914. Som kuriosa kan nämnas att asteroiden 1181 har uppkallats efter Lili, och en krater på Venus efter Nadia. STIG JACOBSSON

GERMAINE TAILLEFERRE (1892-1983) ROMANS PASTORALE IMPROMPTU LARGHETTO 1920 bjöd den franske musikjournalisten Henri Collet in ett antal unga och i hans tycke spännande franska tonsättare till ett möte. Han var nyfiken på vad de ville och hur de tänkte. Sex av dem hörsammade inbjudan och när journalisten sedan presenterade dem i sin artikel (i Comœdia den 20 januari 1920) benämnde han dem som Les six ("de sex"). De var Arthur Honegger, Françis Poulenc, Louis Durey, George Auric och Germaine Tailleferre. Det skulle ha kunnat dyka upp fler, eller andra (till exempel Jacques Ibert och Jean Françaix), men nu blev det dessa, och även om de inte själva valt att fösas samman till en grupp så fann de att de hade mycket gemensamt (ännu så länge). De tog till sig begreppet Les six och bildade front mot allt de betraktade som gammal romantisk smörja och impressionistiska drömmar, för att i stället - nu efter krigets stängda gränser - öppna alla fönster och presentera en friskt ironisk konst som inte drog sig för att ställa alla gamla vedertagna begrepp på huvudet. De sex utnyttjade uppmärksamheten och började arrangera konserter där deras musik spelades. De hade alla roats av den märklige tonsättaren Erik Saties respektlösa kompositioner. Tailleferre var alltså den enda kvinnan i gänget men hon kom att överleva dem alla med god marginal, och hon komponerade flitigt, om än sällan i de största formerna. Under den här konserten får vi höra ett urval av hennes pianostycken från olika tider av hennes produktion. Äldst är impromptut från 1909 som alltså skrevs av en 17-åring, romansen härstammar från 1913. Pastoralen i D-dur skrev hon 1919 och den publicerades i Album des six tillsammans med pianostycken av gruppkamraterna. Larghettot är det första av Två stycken som publicerades 1954, men det är i själva verket ett arrangemang från hennes musik till filmen Coincidences från 1946. STIG JACOBSSON

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) NÖTKNÄPPAREN OCH JAG 1. Miniatyruvertyr 2. Scen 3. Inledning akt I 4. Marsch 5. Strid mellan Nötknäpparen och råttkungen 6. Snöflingornas vals 7. Sockerféns dans 8. Tarantella 9. Arabisk dans 10. Trepak (rysk dans) 11. Kinesisk dans 12. Rörflöjternas dans 13. Prinsens och sockerféns dans 14. Blommornas vals 15. Final Pianoarrangemang: 1, 9 & 12 Stepan Esipoff 2 Pjotr Tjajkovskij 3, 5 & 15 Gavin Sutherland 4, 6, 7, 8, 10, 11 & 13 Michail Pletnev 14 Percy Grainger Visst känner vi till Clara och Franz och deras nattliga äventyr med Nötknäpparen och råttkungen - en berättelse som blott och bart utspelar sig i Claras dröm, men vilken dröm! Kanske hade hon ätit för mycket god julmat och läckra sötsaker? Att julbordets överflöd spelar sin roll i danssagan avslöjar titlarna som lockar med nötter (förstås!), choklad och en sockerfé. Nötknäpparen var ett samarbete mellan Tjajkovskij och den kejserliga baletten i St Petersburg under ledning av fransmannen Marius Petipa. Han hämtade storyn från sagan Nötknäpparen och råttkungen i den franska bearbetningen av Alexandre Dumas d y ("De tre musketörerna") som hämtat stoffet från den romantiska sagokonstens mästare E T A Hoffman. Kultureliten i St Petersburg var balettokig och slukade de påkostade produktioner som den kejserliga balettens 230 dansare med sina prima ballerinor och manliga stjärnor gav ljuv rörelse åt. Redan vid uruppförandet hade Tjajkovskij tankar på att Nötknäpparen skulle bli en årlig jultradition för barn och vuxna och så småningom besannades den drömmen i stora delar av världen. Även i Göteborg där folk varje jul flockas för att uppslukas av den underbara sagan. Nötknäpparen och jag skapar med musik, dans, ljus och animationer sin egen förtrollade värld som med övernaturlig charm ofrånkomligt fångar allas uppmärksamhet. Handlingen känner vi igen. Det hela utspelar sig på julafton. Bland klapparna finner syskonen Clara och Franz en nötknäppare. När Franz försöker knäcka en stor nöt går redskapet sönder. Under natten drömmer Clara att den trasiga knäpparen får liv och attackeras av möss under ledning av den hemske råttkungen. Då rycker pepparkakssoldaterna ut till försvar - en stor batalj följer. Först när Clara kastar sin sko på råttkungen faller denne till golvet och mössen försvinner. Nötknäpparen förvandlas till en vacker prins som tar Clara med sig till godisparadiset. Där hålls bankett med sockerfén som värdinna. På festen framträder allehanda underliga varelser i form av choklad, te, kaffe och annat i en lång rad danser. Balettens final inleds med den berömda Blommornas vals, följd av en dans mellan sockerfén och prinsen. Ytterligare en vals leder till den briljanta finalen. Och med den slutar drömmen lyckligt och tryggt… STEFAN NÄVERMYR

Den rumänska pianisten Alexandra Dariescu har förbluffat publik och kritiker med sin självklara musikalitet och fängslande scennärvaro. BBC Music Magazine har hyllat hennes "storslaget klingande spel" som "enormt imponerande". Efter konserter i Carnegie Hall, Concertgebouw och Royal Albert Hall var hon solist med Eurupean Union Youth Orchestra och Vasily Petrenko i Bukarest, Rumänien. Hon har också framträtt med flera orkestrar i Nordamerika, bland dem Quebecs symfoniker och Utahs symfoniorkester. Efter succén med Nötknäpparen och jag på Barbican i London förra julen är hon nu på turné med samma föreställning i Wien, Hamburg, Bryssel, Luxembourg och andra europeiska städer samt med nedslag i Kina och Australien. Nyligen kom också boken och cd:n (Signum) Nötknäpparen och jag.

Kanadensiska Désirée Ballantyne studerade vid Royal Ballet School och English National Ballet School i London. Hon blev medlem i English National Ballet 1999 och utsågs till solist 2007. Under sin tid där dansade Désirée Ballantyne i alla de större repertoarverken i roller som den lila fén i Törnrosa (Tjajkovskij), Myrtha i Giselle (Adam) och Clara i Nötknäpparen (Tjajkovskij) i samarbete med koreograferna Akram Khan, Russell Maliphant, David Dawson och Itzik Gallili. Sedan 2016 har Désirée Ballantyne fortsatt sin danskarriär med framträdanden hos Michael Clark Company (To a Simple Rock'n'Roll Song) samt turnéer med en Straussgala (producerad av Raymond Gubbay) där hon var prima ballerina. Désirée Ballantyne har också medverkat i en rad filmer, bland dem skräckfilmen The Little Stranger (2018) och White Oak (2018) som handlar om en ung kinesiskas försök att bli ballerina i London. Hon har också medverkat i annonskampanjer för Lexus och Nikon och varit coach och dansare i teatersammanhang.