Göteborgs Konserthus Känslostormar

ANDERS ELIASSON (1947-2013) EINSAME FAHRT, VIOLINKONSERT Moderato Andante Allegro Adagio Presto. Piú mosso Någon programmusik skrev han aldrig, Anders Eliasson. Respekten för musikens eget språk och uttrycksförmåga var helt enkelt mycket större än så. Varje ambition att låta musiken översätta till exempel bilder eller berättelser och händelser var helt enkelt att reducera den - egentligen att göra både musiken och lyssnaren en otjänst. I början på 1990-talet skrev han sin första violinkonsert, med den sakliga titeln Concerto per violino e orchestra d'archi. När han nästan tjugo år senare återigen gav sig i kast med genren försedde han trots allt verket med en titel: Einsame Fahrt. Ensam färd, alltså. En fantasieggande titel, men samtidigt öppen. Den är inte bara en beskrivning av tonsättarens arbete eller verket, utan också av lyssnarens situation. Inför uruppförandet 2011 (Ulf Wallin med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Manfred Honeck) gav Eliasson nämligen sin syn på saken i en intervju. "Einsame Fahrt... det kanske är för att man är ensam... Och det är på samma sätt med lyssnandet. Om det så är tusen stycken så är var och en ensam. Egentligen skulle det bli tusen färdar, i stället för en." Att skriva en verkkommentar är med andra ord också det en hopplös uppgift. Den kan nödtorftigt ringa in ett verk och ett konstnärskap, men inte peka ut varje lyssnares intryck. "Anledningen till att musik existerar", fortsatte Eliasson i intervjun, "är att det inte går att uttrycka på något annat sätt. Det vill säga: det är fullständigt meningslöst att börja på att orda om den. Vi kommer aldrig fram i alla fall. Men, vad som är viktigt, det är naturligtvis att det finns en lyssnare. Och där äger väldigt mycket rum, som är oerhört väsentligt." Ändå är det som om soloviolinen verkligen berättar i Einsame Fahrt. Den gör det oupphörligt och med få andrum (satserna löper direkt in i varandra utan kännbara skarvar). Den gör det med en nästan påstridig intensitet, men samtidigt förtroligt och fyllt av värme. Soloviolinen agerar i tätt samspel med orkestern - för det är orkestermusik med kammarmusikaliska kvaliteter, som så ofta i Eliassons senare komponerande. Och här frammanas det vi inte kan orda om. Orden och meningarna är ju toner och fraser. Vi kan inte översätta de tankar och känslor som förmedlas, men vi upplever dem under vår ensamma färd. TONY LUNDMAN

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4 OP 16 "DE FYRA TEMPERAMENTEN" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteorgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Orkestern hade säkerligen Nielsens debut i Göteborg i februari 1914 i gott minne, liksom Stenhammars tidigare framföranden av symfonierna nr 1, 3 och 4 samt uvertyren Helios och delar ur operan Maskarade. Orkestern kunde - och tyckte om - sin Nielsen. Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangvinska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt. Det andra tre bilderna var lika komiska och mina vänner och jag själv hade hjärtinnerligt roligt åt denna skildring av de mänskliga temperamenten." I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Han hade ett litet drag av stillsam melankoli, varför man kände behov av att vara god mot honom. Han var gärna litet bekväm och lättjefull och satt ofta under varma sommardagar sysslolös i hamnen. Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt och med tanke på detta rörelsemoment har jag genomfört satsen Allegro commodo e flemmatico och försökt att fasthålla ett stämningstillstånd, som är helt fjärran från energi och känsla. Endast en enstaka gång blir det ett kraftuttryck - ett forte. Vad skedde då? Föll det en tunna i vattnet från ett av skeppen i hamnen som störde pojken, där han låg på rygg och drömde ute på vågbrytaren? Vem vet det? Men hur som helst, efter någon minut är allt lugnt igen. Ynglingen somnar in. Vattnet är åter blankt som en stor spegel." Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning: "Andante malincolico vill uttrycka en melankolisk människas karaktär, men här som alltid i tonernas värld är en titel eller ett program endast en pekpinne. Det komponisten vill har mindre betydelse än det tonerna uttrycker, det som musikens innersta väsen fordrar." Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta sparvar skall flyga in i munnen utan något besvär eller arbete. Under en kort minut blir han likväl ängslig och snappar efter luft i häftiga synkoper, men detta är snart glömt. Även om musiken nu går i moll ger hans glada och något övermodiga natur sig dock tillkänna." Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920: "Programmet mottogs av den fåtaliga publiken med stor förtjusning. De blommor kapellmästaren fick mottaga, inneburo ett varmt tack och ett välkommen åter." STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

37-årige Daniel Blendulf har etablerat sig som en av de internationellt mest framstående svenska dirigenterna. Han började sin karriär som cellist och studerade för Torleif Thedéen och Heinrich Schiff. Han framträdde som solist med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Kungliga filharmonikerna, Simon Bolivar-orkestern och symfoniorkestrarna i både Helsingborg och Norrköping. Karriären tog en ny riktning för Daniel Blendulf när den välkände dirigenten och pedagogen Jorma Panula inspirerade honom att börja studera dirigering, vilket han också gjorde 2005. Bara några år senare, 2008, vann han det prestigefyllda Svenska dirigentpriset och sedan dess har hans dirigentkarriär gått spikrakt uppåt. Bland de många orkestrar han dirigerat finns Sveriges Radios symfoniorkester, Stockholm sinfonietta, Norrköpings symfoniorkester, Dalasinfoniettan, Gävle Symfoniorkester och Musica Vitae. Han dirigerar även opera och har gjort Gounods Faust på Folkoperan och på Kungliga Operan Donizettis Don Pasquale och senast Carmen, som även sändes till biografer runt om i landet. Förutom fortsatta samarbeten med Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker är han också aktuell med debutkonserter med bland andra Sydneys och Nya Zeelands symfoniorkestrar liksom Norska radioorkestern och BBC National Orchestra of Wales. Daniel Blendulf debuterade med Kungliga filharmonikerna 2011 då han dirigerade Dvoráks åttonde symfoni.

Violinisten Janine Jansen samarbetar regelbundet med världens främsta orkestrar och dirigenter och har av New York Times beskrivits som lika "fängslande i tystnad som i klingande ton". 2018-2019 är hon Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och Tonhalle-orkestern i Zürich då hon framför både konserter och kammarmusik under säsongen. Hon är också utvald artist vid Mozartwoche Salzburg där hon framträder med Wiens filharmoniker och Bernard Haitink. Bland hennes engagemang 2018-2019 finns framträdanden med Concertgebouworkestern och Valery Gergiev, Bayerska Radions symfoniorkester och Iván Fischer, Orchestre de Paris och Daniel Harding, Gewandhausorkestern och Semyon Bychkov samt London Philharmonic och Vladimir Jurowski. Hon kommer också att turnera i Japan och Korea med London Symphony Orchestra och Sir Simon Rattle och i Europa med Sveriges Radios symfoniorkester och Daniel Harding samt med Chamber Orchestra of Europe med Sir Antonio Pappano. Tillsammans med pianisten Alexander Gavrylyuk ger hon också en rad kammarkonserter i Europa. Janine Jansen har ett exklusivt skivkontrakt med Decca Classics och sedan debuten med Vivaldis De fyra årstiderna 2003 har hon varit mycket framgångsrik på de digitala topplistorna. Bland hennes inspelningar finns Bartóks Violinkonsert nr 1 med London Symphony och Brahms violinkonsert med Santa Cecilia-orkestern under ledning av Sir Antonio Pappano. Hon har också spelat in konserter av Prokofjev, Britten, Beethoven, Mendelssohn och Bach samt flera kammarmusikprogram. Janine Jansen spelar på en Stradivariusviolin från 1707, Rivaz - Baron Gutmann, som lånas ut av den norska stiftelsen Dextra Musica.