Göteborgs Konserthus De ljuvaste stråkar

MADDALENA SIRMEN (1745-1818) TRIO FÖR TVÅ VIOLINER OCH CELLO F-DUR OP 1:1 Vi backar 19 år till 1753, i Venedig. Den 21 september förrättas där inträdesprov för musikflickor i Ospedale dei Mendicanti, en ärevördig social inrättning. Skolan var egentligen tänkt för fattiga och övergivna barn men just musikundervisningen blev en succé: flickorna sjöng och spelade på offent-liga gudstjänster och konserter året runt. Bakom galler… Det gav inkomster att driva verksamheten. Så det var lika bra att anmäla intresse för just musikflickor. 21 september tog man bland andra in en sjuåring, Maddalena Lombardini. Hon blev ett fenomen på fiolen och lärde dessutom komposition. Hon fick rentav tillstånd att åka över till Padova i ett par omgångar för att studera för ingen mindre än Giuseppe Tartini, fiolmästaren framför andra. Efter 14 år på skolan måste hon bestämma sig: antingen fortsätta som lärare där eller ingå äktenskap. Hon gifter sig 1767 med en sju år äldre violinist och tonsättare, Ludovici Sirmen. De startar ett turnéliv tillsammans och hamnar snart i Paris, storstaden. Där spelar de bland annat en konsert för två fioler. Recensenterna har ibland svårt att hålla reda på vem i paret som komponerat vad. I London blir hon senare "the celebrated Mrs Lombardi Sirmen". Eftervärlden kan undra över hennes äktenskap. Hon födde ett barn men Ludovici Sirmen åkte hem till Ravenna med denna dotter. (Det finns också en grevinna inblandad här). Maddalena blev likafullt inte ensam. Hon hade hela sitt vuxna liv en cavaliero servente, en präst faktiskt, Giuseppe Terzi. Tydligen inte något uppseendeväckande den gången. Hon var framgångsrik under några decennier och for då vida över världen, även till Ryssland. Ibland uppträdde hon som sångare och klaverspelare. Stockholm gästade hon aldrig. Men det syns i pressen att konsertmästare Ferling spelade en violinkonsert av "Madame Syrmen" i Riddarhuset den 23 oktober 1774. Maddalena gjorde mycket pengar - och skötte dem, det syns i hennes testamente. Tryckta kompositioner i livstiden: sex stråkkvartetter, sex violinkonserter, sex violinduetter, en violinsonat och sex trior för två fioler och cello. INGEMAR VON HEIJNE

LUIGI BOCCHERINI (1743-1805) STRÅKKVINTETT D-DUR OP 39 Allegro vivo Pastorale amoroso ma non lento Finale: Presto "There is perhaps no instrumental Music more ingenious, elegant and pleasing, than his quintets: in which invention, grace, modulation and good taste conspire to render them, when well executed, a treat for the most refined hearers and critical judges of musical composition." Voilà - den outtröttlige 1700-talsresenären, musikhistorieskrivaren och värderingsmannen Charles Burneys kungsord om Luigi Boccherini. Pappa Boccherini spelade cello. Följaktligen gjorde sonen detsamma. Det började i Lucca, en "italiensk" stad som på den tiden ytterst löd under kejsaren i Wien. Det förklarar kanske varför far och son kallades till tjänstgöring vid hans hov, pojken 14 år gammal. Han lärde mycket snabbt och hade många kontakter. Det påstås att han redan 1765 anordnade offentliga stråkkvartettkonserter i Milano - ett märkligt företag på den tiden. 1767 finner man honom i Paris, året innan herrskapet Sirmen dyker upp där. Alla hörde de väl ryktas i salongerna om ett märkligt barn från Salzburg som varit där några år tidigare. Boccherini börjar publicera kammarmusik. Fortsättning följer i Madrid där han blir "virtuoso di camera e compositor di musica" hos Don Luis, son till spanske kungen Filip V. Han skriver också kvartetter "alli Signori Diletanti di Madrid". På 1770-talet börjar han på allvar med stråkkvintetter. Det skulle till slut bli 112 stycken. Det berodde inte minst på hans kontakter med kung Friedrich Wilhelm II av Preussen, en sann musikälskare med just cello som första instrument. 1786 blev Boccherini kammarkompositör åt denne man, dock utan att flytta från Spanien, där det fanns ett antal intressenter. Franska revolutionen och Napoleons äventyr försurade livet även för tonsättare, inte minst när pengavärdet föll; det verkar som om Boccherinis slut blev ganska bittert, kanske förvirrat. Han spottade blod under ett antal år. Han dog 1805, begravdes i Madrid men flyttades tillbaka till födelseorten Lucca drygt 100 år senare. Han skrev totalt 300 nummer kammarmusik, flitigt spelade Europa runt. Andra januari 1776 annonseras i Stockholm: "Konsert, i Secreta Utskotts-rummet i Riddarhuset kl. ½ 5 e.m. Program: Trios, Quartetter. Boccherini: Qvintett, här aldrig upförde. Medverkande bl.a. Hrr Baumgartner och Pihlman i violoncellpartierna. Biljetter 6 daler: kopparmynt." INGEMAR VON HEIJNE

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) DIVERTIMENTO F-DUR K 138 Allegro Andante Rondo: Presto DIVERTIMENTO D-DUR K 136 Allegro Andante Presto Här har vi fyra musiker på gång vid kvällens kammarkonsert: Luigi, Maddalena, Wolfgang och Joseph. Tillsammans brer de ut sig över Europas musikliv under 103 år: 1743-1846 - för att nu ta dem i åldersordning. De skulle kunnat spela stråkkvartett ihop: primarie Maddalena, andrafiol Wolfgang, altfiol Joseph, cello Luigi. Detta skedde förvisso icke, men man kan väl få leka litet med tanken… Jag väljer så ett av de 103 åren: 1772. Då sitter 16-åringen Wolfgang och skriver bland mycket annat tre divertimenti. Det här är någon gång före tredje Italien-resan med pappa Leopold, den som ledde fram till den tredje operan som hovet i Milano beställt av pojken, Lucio Silla. Herrarna Mozart reser nog över världen med ett eget litet notbibliotek i bagaget. Lite anspråkslös stråkmusik kunde väl komma till pass vid sällskapligt musicerande med Milanomusiker. "Wolgango" säger de: det får vara någon måtta på konsonant-gnissel söder om Alperna… INGEMAR VON HEIJNE

JOSEPH LEOPOLD EYBLER (1765-1846) STRÅKKVINTETT A-DUR OP 6:1 Adagio. Allegro moderato Menuetto. Trio 1 & 2 Andante Menuetto. Trio 1 & 2 Adagio Rondo: Allegrino "Undertecknad betygar härmed att jag funnit herr Joseph Eybler vara en värdig elev till den berömde Albrechtsberger, en grundlig komponist, lika hemma i kammarmusikstil som i kyrkostil, kunnig i sångkonsten och fullkomlig som klaver- och orgelspelare. Kort sagt: en ung musiker som det, tråkigt nog, finns så få av. Wien den 30 maj 1790 Wolfgang Amadé Mozart, kapellmästare i kejserlig tjänst." En vecka senare fick Eybler i sin hand en liknande skrivelse undertecknad "Josephus Haydn, Fürst: Esterhazischer Capell Meister". Haydn rekommenderade Eybler hos sin wienske förläggare Artaria också. Eybler föddes 1765 i Schwechat - där numera Wiens flygplats ligger. Pappa var musiker och skollärare. Sonen lärde snabbt. Han fick anställning bland gossarna i Stefansdomens kör. Elvaårig började han parallellt studera komposition några år för Albrechtsberger, kontrapunktisten. 1782 lades kören ned under en period. Eybler fick vackert studera juridik vid universitetet men måste ge sig ut i musikvärlden igen när familjen drabbades i en av alla dessa stadsbränder. Wien var ju en storstad - med alltför många musiker till de få uppdragen. En ljus tid för Eybler blev januari 1790 då Mozart ville ha honom som repetitör när man studerade in operan Così fan tutte. (Fast operaintriger gillade han inte!) Elva månader senare blev han en av dem som försökte hjälpa Mozart de sista veckorna i livet. Wolfgangs änka, Constanze, uppdrog åt honom att komponera färdigt detta Requiem, som hade en så hemlighetsfull beställare. Han tog itu med det men gav upp av okänd anledning. Süssmaier, Mozarts elev och faktotum, hade god nytta av Eyblers förslag när han fick ta över uppdraget. Kyrkomusiken kom så småningom att dominera i Eyblers liv. Karmeliter-kyrkan ville ha honom 1792, Schottenklostret från 1794. 1801 blev han musiklärare vid hovet, 1804 hovkapellmästare Salieris medhjälpare, tjugo år senare hans efterträdare. 1829 valdes han till ledamot i Kungliga musikaliska akademin i Stockholm. 1833 drabbades han av en stroke när han dirigerade - just precis Mozarts Requiem. Joseph Eybler dog l846, 81 år gammal. INGEMAR VON HEIJNE