Göteborgs Konserthus Mahlers nia

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 9 D-DUR Andante comodo Im Tempo eines gemächlichen Ländlers (etwas täppisch und sehr derb) Rondo-Burleske: Allegro assai. Sehr trotzig Adagio. Sehr langsam und noch zurückhaltend Mahler var vidskeplig. Han visste att såväl Beethoven som Bruckner, Schubert och Dvorák hade avlidit efter att de skrivit sina nionde symfonier och för att undkomma samma öde gav han symfonin Das Lied von der Erde, skriven direkt efter åttonde symfonin, inget nummer. Han överlevde och vågade med tillförsikt skriva sin nionde symfoni. Den blev hans sista fullbordade! Han visste att han led av en medfödd och obotlig hjärtsjukdom och han var rädd för döden - och visst blev den nionde symfonin ett personligt rekviem. Å andra sidan menade han att Beethoven bara skrivit en nionde symfoni, men att var och en av hans egna symfonier var en nionde. Mahler komponerade symfonin 1909-1910 och den blev hans sista fullbordade verk. Det var också den enda av hans symfonier som uruppfördes i Wien - den 26 juni 1912 med Bruno Walter som dirigent. Då var Mahler redan död. Das Lied von der Erde, nionde symfonin och det fullbordade adagiot ur den påbörjade tionde symfonin fick tonsättaren aldrig höra på konsert. Mahler är en himlastormande romantiker - men han är också den som mest profetiskt blickat in i framtiden. Ingen av de fyra satserna i den nionde symfonin kan sägas följa de klassiska formerna. Här är det inte längre fråga om ett cykliskt verk som binds ihop av tonartsrelationer, och satsernas ordningsföljd tycks helt bakvänd. Den börjar och slutar med långsamma satser: den första är vemodsfylld och skildrar inte bara individens, utan hela naturens dödssång - den sista satsen faller sönder i intet och slutar i en cantilena som inte längre har några bindningar till det jordiska. Ett citat från en Kindertotenlied i det resignerade slutet kan betyda att han tänkte på sin egen döda dotter, på sina döda systrar och bröder. Mellan dessa yttersatser kommer ett makligt scherzo, uppbyggt som ett slags collage över en grotesk Ländler, och en ohämmad, vilt marschliknande rondo-burlesk "tillägnad mina bröder i Apollo". Han använder sig av en normal orkester med några tillagda blåsare och skapar en mästerlig symfonisk form med obruten tematisk variation där ett tema ger upphov till nästa. Ofta återkommer en figur ur Beethovens Les Adieux-sonat, också den en avskedssymbol. I detta verk återfinns en del av kärvheten från symfonierna nr 5-7, men också kammarmusikkänslan från Das Lied von der Erde. Mahler var en av de stora excentriker som inte passar in i traditionella mönster. Hans vulkaniska urkraft sprängde alla ramar när han försökte återskapa de känslor han hade inom sig. Många har funnit nionde symfonin vara höjdpunkten i hela hans produktion - en kombination av subtil hantverksskicklighet, förandligad koncentration och förtvivlat uttrycksbehov. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.