Göteborgs Konserthus Mozart och romantik

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Finske dirigenten Klaus Mäkelä har genom sin fina musikaliska kommunikation med orkestrar runt om i världen blivit internationellt omtalad och hyllad. Han är blivande chefdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo filharmoniker, med start nästa säsong, samt förste gästdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester, Artist in Association hos Tapiola sinfonietta och konstnärlig chef för Åbofestivalen. Denna säsong innefattar debutkonserter med bland annat Elbfilharmonin i Hamburg, Münchens filharmoniker, Bambergs symfoniker, Nederländska radiofilharmonin, Franska Radions Nationalorkester, Spanska Nationalorkestern och London Philharmonic Orchestra. Han återvänder till Oslo filharmoniker, radioorkestern i Leipzig, Frankfurts radiosymfoniker, Minnesota Orchestra och Tokyos stadsorkester. Klaus Mäkelä fortsätter sina samarbeten med Sveriges Radios symfoniorkester och Tapiola sinfonietta där han har påbörjat en cykel med Beethovens samtliga symfonier. Denna säsong kommer han i sina konsertprogram att dirigera mästerverk av Bruckner, Rachmaninov, Sjostakovitj, Debussy, Ravel och Berlioz. Klaus Mäkelä har besökt Göteborgs Symfoniker två gånger, senast i januari 2018 då han med stor framgång dirigerade Sjostakovitjs Symfoni nr 10 och Tjajkovskijs violinkonsert med unge Daniel Lozakovitj som solist.

New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av hans aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival, delade under nära två decennier det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.