Göteborgs Konserthus Två nordiska snillen

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 10 E-MOLL OP 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia - helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell. 1948 kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni - Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret. 1953 dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga "Stalin-satsen"). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SvD

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Den unge cellisten och dirigenten Klaus Mäkelä (född 1996) har redan lämnat ett starkt avtryck i det finska musiklivet. Under säsongen 2017-2018 kommer han att för första gången samarbeta med flera orkestrar i Europa, USA, Kanada och Japan. Bland dem Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester, Tokyo Metropolitan-orkestern, National Arts Center Orchestra i Ottawa, Lahtis symfoniorkester, Lausannes kammarorkester och Potsdams kammarakademi som han kommer att leda från cellon. Han gör också sin debut i en produktion av Mozarts Trollflöjten på Finska Nationaloperan. Klaus Mäkelä har tidigare dirigerat de ledande finska orkestrarna, bland dem Helsingfors stadsorkester och Finska Radions symfoniorkester. Efter att ha inlett sin karriär som cellist fortsatte han med studier i dirigering för Jorma Panula vid Sibeliusakademin. Han gjorde sina första konserter med Göteborgs Symfoniker i april 2016 då han med kort varsel ersatte Andrés Orozco-Estrada och dirigerade Rachmaninovs andra symfoni och Sjostakovitjs första cellokonsert med Truls Mørk som solist. Det blev stort bifall från publik och recensenter. Som cellist har Klaus Mäkelä framträtt med ett flertal finska orkestrar och bjudits in till flera av landets festivaler. Han har två gånger vunnit förstapris vid täv-lingen Jugend Musiziert och 2013 vann han Europapreis specialpris. Året därefter vann han publik-priset vid Åbo cellotävling och utnämndes till årets unga artist vid Joensuus musikfestival.

Violinisten Daniel Lozakovitj framträder ofta med orkestrar som Franska Nationalorkestern, Kungliga filharmonikerna, Moskvas filharmoniker, Ryska Nationalorkestern och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Han har snabbt blivit en efterfrågad solist på den internationella arenan och samarbetar med framstående dirigenter som Adam Fischer, Vasily Petrenko, Leonard Slatkin, Vladimir Spivakov och Robin Ticciati. Han har ett nära samarbete med Valery Gergiev sedan deras första konsert 2015. Detta följdes av flera framträdanden på Mariinskijteatern och även invigningen av Münchens filharmonikers MPHIL 360-festival. Denna säsong sker hans emotsedda debut med Boston Symphony Orchestra och dirigenten Andris Nelsons i Tanglewood liksom en turnée i Japan och andra delar av Asien med Valery Gergiev samt en turné med Hessiska radions orkester och Andrés Orozco-Estrada. Daniel Lozakovitj framträder regelbundet på de internationella festivalerna i Lugano, Gstaad, Aix-en-Provence och Verbier. 2016 skrev Daniel Lozakovitj kontrakt med Deutsche Grammophon. Han har spelat in Bartóks violinduetter med Daniel Hope och fler inspelningar är planerade. Daniel Lozakovitj har vunnit flera violinisttävlingar, bland dem Vladimir Spivakov-tävlingen och Europeiska ungdomstävlingen i Makedonien. Nyligen erhöll han Excelentia-priset som utdelades av Spaniens drottning Sofia, samt utsågs till årets unga artist 2017 vid Festival of the Nations.