Göteborgs Konserthus På scenen: ny stråkkvartett

JOSEPH HAYDN (1732-1809) STRÅKKVARTETT NR 67 F-DUR OP 77:2, HOB III:82 Allegro moderato Menuett: Presto. Trio Andante Finale: Vivace assai Stråkkvartetten i F-dur op 77:2 var det sista verket i denna form som den produktive Joseph Haydn fullbordade. Han påbörjade visserligen ännu en kvartett, i d-moll 1803, men den förblev en torso. I opus 77 ingår två kvartetter, båda tillägnades furst Lobkovitz och skrevs 1799. Under detta år komponerad Haydn också det storslagna oratoriet Årstiderna, ett enormt arbete som tog så hårt hans krafter att han kände att han nu inte hade något mer att säga i musikväg. Resten av livet nöjde han sig med att damma av tidigare verk. I kvartetten i F-dur kan man emellertid inte hitta tillstymmelse till konstnärlig eller andlig avmattning. Många har tvärtom placerat denna kvartett bland Haydns allra bästa instrumentalverk, jämbördig med den berömda Londonsymfonin (nr 104). Första satsen är ett Allegro moderato som strängt taget bygger på ett enda tema, som emellertid genomgår några effektiva och känsliga förklädnader. I menuetten (egentligen ett scherzo) får cellon härma en trumma och Andantet bjuder på ett tema med flera fantasifulla variationer. Den energiska och vitala finalen kan leda tankarna till östeuropeiska rytmer i närheten av en polacca. STIG JACOBSSON

SOFIA GUBAJDULINA (f 1931) STRÅKKVARTETT NR 2 Sofia Gubajdulina härstammar från den autonoma Tatarrepubliken men studerade på 1950-talet komposition i Moskva. Hennes tidiga verk gick i Sjostakovitjs anda men hon utvecklade ett eget, seriellt tonspråk genomsyrat av gammalrysk ortodox kyrkomusik. Även om man tidigt insåg hennes unika begåvning menade de sovjetiska myndigheterna att hon slagit in på en felaktig konstnärlig kurs. Hon fick emellertid stort stöd av Sjostakovitj att fortsätta på den inslagna vägen och sedan 1963 har hon varit "fri" konstnär som i sin seriösa produktion följt sin inre övertygelse, även om detta innebar att hon till största delen komponerade för skrivbordslådan. Det var först i och med Sovjetstatens sammanbrott som hennes musik blev känd i väst, och hon blev då ordentligt uppmärksammad tillsammans med Schnittke och Denisov som en av tidens viktigaste tonsättare. Sedan 1992 bor hon i utkanten av Hamburg. 2002 erhöll hon det svenska Polarpriset. Hon skrev sin ensatsiga andra stråkkvartett 1987 på beställning av den finska Sibeliuskvartetten, vilken uruppförde den vid Kuhmofestivalen samma år. Det är en kort kvartett och tonspråket är mycket koncentrerat och laddat, fyllt av markeringar som "espressivo" och "vibrato". Flageoletter och glissandi skapar intryck av skepticism och tveksamhet, som kontrast till den starka kraft tonerna förmedlar. STIG JACOBSSON

FRANZ SCHUBERT (1797-1828) STRÅKKVARTETT NR 14 D-MOLL "DÖDEN OCH FLICKAN" Allegro Andante con moto Scherzo: Allegro molto Presto I dag betraktas Franz Schuberts d-mollkvartett som ett oersättligt mästerverk men samtiden kunde inte ta den till sig. Violinisten Ignaz Schuppanzig, som var Beethovens vän, klappade Schubert välmenande på axeln och gav goda råd. Förlaget Schott & Söhne refuserade kvartetten, liksom förlaget Breitkopf & Härtel, och när verket sent omsider spelades 1833 - då Schubert varit död i fem år - anklagade kritikerna tonsättaren för att ha använt ett alltför affekterat tonspråk. Troligen skrevs kvartetten 1824, och därmed föregriper den Beethovens sista verk i genren. Musiken är ytterst personlig och fylld av en ärligt upplevd sorg, ja rent av desperation. Samtiden chockerades av denna ohöljda känslosamhet och tragik. Men verket går tillbaka till 1817 då Schubert tonsatte journalisten Matthias Claudius dikt Döden och flickan (publicerad 1775). Det blev en av hans mest laddade romanser. Texten handlar om total hopplöshet. Nu lät Schubert i kvartettens andra sats sångens tema utvecklas till en tema-med-variationer-sats där uttrycket fördjupas ännu mer. Även i de övriga satserna är det sångtonen som dominerar - Schubert är ju en av musikhistoriens främsta melodiker och romanstonsättare. Andantet är alltså en dödens visa, men i Scherzot tränger livskraften fram i en något kantig och galghumoristisk dans, även den i moll och med närhet till Beethoven. I finalen dominerar första satsens dystra stämning. Vi har här att göra med ett själsligt porträtt av en mycket begåvad och känslig konstnär. Han har med största allvar skapat en själslig bikt och närmat sig arbetet med symfonisk bredd. Det förvånar därför inte att en senare mästare som Gustav Mahler greps så starkt av musiken att han bearbetade den för stråkorkester. STIG JACOBSSON