Göteborgs Konserthus Pionjär: För första gången

JOAKIM SANDGREN (f 1965) NYTT VERK FÖR VIOLIN, GONG OCH BASKLARINETT I snart 20 år har Joakim Sandgren envetet trugat på med att utforska ett sonogram, det vill säga ett slags digital analys av det klingande i ett kort litet ljudfragment av den parisiska trafiken. Om och om igen har Sandgren vridit och vänt på de olika musikaliska, tidsliga och strukturella egenheterna som han avläst, lyssnat och fascinerats av. Associationen till Monets berömda målningar av katedralen i Rouen är inte utan fog, Sandgrens musik är likt utforskandet av olika dagrar, olika nyanser. Även explicit i det klingande ljudet får man som publik ta del av processerna, höra hur ljuden mellan såväl instrument och bandstämma (det som hörs från högtalarna) hela tiden är i pågående. Ljuden pågår, formen pågår, och allt färgas minutiöst ömt, men framförallt - oavbrutet. Att kvällens två verk delar ursprung i ett parisiskt ljud, och på många vis ger ett eko av en fransk tradition inom både konst (läs Monet) och musik (här kan den alldeles för generaliserande beteckningen spektralskolan läsas in) är en fingervisning om varför Sandgren sedan 1990-talet bott och verkat i Paris där sensibiliteten inför form, process, men också utforskandet av det akustiska rummet med såväl instrument som elektronik inte är ett undantag, utan en regel. ESAIAS JÄRNEGARD

KAIJA SAARIAHO (f 1952) CENDRES (1998) FÖR ALTFLÖJT, PIANO OCH CELLO I likhet med Joakim Sandgren kom Kaija Saariaho att efter studier i Paris bli kvar där. Och även Saariahos musik går att se i en större fransk klangutforskande linje, men där den tidigare nämnda spektralismen slår närmare an. I flera av hennes banbrytande verk från 1980- och tidigt 1990-tal analyseras olika sonogram; alltifrån hennes ofödda barns hjärtslag till de instrument som hon skrev för. I kvällens trio återfinns altflöjt och cello, två instrument som löper likt en röd tråd genom hennes konstnärskap. Dessutom - inte att förglömma (och med ytterligare en koppling till Sandgren) - så iakttas i Cendres, inte minst i dess gestik, tonmaterial som Saariaho fortsatt att vrida och vända kalejdoskopiskt på i mer än 20 år. "Grunden för det musikaliska materialet till detta stycke härrör - likt titeln - från min dubbelkonsert… à la fumée för altflöjt, cello och orkester. När jag skrev Cendres koncentrerade jag mig huvudsakligen på tolkningen av särskilda musikaliska idéer utifrån trions olika instrument som alla har sin unika karaktär och klang. Musikalisk spänning skapas och regleras genom att ibland föra instrumenten så nära varandra som möjligt på alla sätt (tonhöjd, rytm, dynamik, artikulation, klangfärg), eller, i den andra ytterligheten, att låta var och en av dem uttrycka musiken på sitt mest idiomatiska vis. Mellan dessa två extremer finns det ett obegränsat antal möjliga sätt att skapa mer eller mindre homogena musikaliska situationer. Medvetenheten om detta var repet som jag balanserade på medan jag arbetade med biten." (Kaija Saariaho)

JOAKIM SANDGREN (f 1965) NYTT VERK FÖR FLÖJT, PIANO OCH CELLO I snart 20 år har Joakim Sandgren envetet trugat på med att utforska ett sonogram, det vill säga ett slags digital analys av det klingande i ett kort litet ljudfragment av den parisiska trafiken. Om och om igen har Sandgren vridit och vänt på de olika musikaliska, tidsliga och strukturella egenheterna som han avläst, lyssnat och fascinerats av. Associationen till Monets berömda målningar av katedralen i Rouen är inte utan fog, Sandgrens musik är likt utforskandet av olika dagrar, olika nyanser. Även explicit i det klingande ljudet får man som publik ta del av processerna, höra hur ljuden mellan såväl instrument och bandstämma (det som hörs från högtalarna) hela tiden är i pågående. Ljuden pågår, formen pågår, och allt färgas minutiöst ömt, men framförallt - oavbrutet. Att kvällens två verk delar ursprung i ett parisiskt ljud, och på många vis ger ett eko av en fransk tradition inom både konst (läs Monet) och musik (här kan den alldeles för generaliserande beteckningen spektralskolan läsas in) är en fingervisning om varför Sandgren sedan 1990-talet bott och verkat i Paris där sensibiliteten inför form, process, men också utforskandet av det akustiska rummet med såväl instrument som elektronik inte är ett undantag, utan en regel. ESAIAS JÄRNEGARD

MALIN BÅNG (f 1974) BLOOMING BRUME FÖR ENSEMBLE Malin Bång är sedan ett par år kompositionslärare vid högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Och därmed en av lärarna till de två kompositionsstudenterna, som vi får glädjen att höra uruppföranden av ikväll. För att inte vara sämre så bidrar Bång även hon med ett uruppförande. Ett nytt verk där hennes uppväxt i Göteborgs grannkommun, Partille (mer precist, Sävedalen), utgör råmaterialet i såväl tanke som ton. Det lantliga, stadsnära och småstadslika Sävedalen kan måhända tyckas en stark kontrast till de konsertscener och platser Bångs musik idag intar, men dess poetiska, sonora och klangliga minnen får här en framskjuten plats i verket och avtäcker den plats "allt" en gång började. Malin Bång är idag en sällsamt stark tonsättarröst såväl i Sverige som utomlands. Idag spelas Bångs musik världen över av såväl prominenta solister som orkestrar (även GSO framfördes hennes "Avgår, pågår" härom året), om kvällens verk skriver hon följande: "Under de senaste åren har jag ägnat mig åt att komponera med specifika, externa koncept som utgångspunkter. Det har varit ljuden från en fiolbyggarateljé, rörelsemönster i kampsporter, och klangvärldar från tunnlar som har inspekterats i detalj. För detta nya stycke till Gageego! vill jag som kontrast vända mig till min egna personliga sfär av infallsvinklar. Det finns många minnen från min barndom i Sävedalen som är starkt förknippade med klanger, ljud och toner. Vårt radhus låg nära både en glassfabrik, en sopstation, järnvägen och E20. Denna kontrapunkt av ständiga brus som pågår i fjärran var den ljudkuliss som alltid fanns närvarande och som utgjorde vår version av tystnad. Mot denna relief uppstod det under skolrasterna en intensiv skaparglädje, det var uppsättningar av historiska teaterproduktioner och snabba hemliga konversationer på rövarspråket inramat av många timmar av passionerat övande på piano och fiol. Om bruset av gradvis skiftande karaktär utgör styckets fond uppstår dessa inflytelserika upplevelser som fragment i bruset och agerar som broar mellan omgivningen och tillvarons aktiviteter. Jag tänker mig att vi alla påverkas av vår barndoms akustik, och att vi kanske omedvetet söker oss till ljudande miljöer som påminner om dem vi växt upp i. Genom komponerandet av detta stycke har jag med glädje och en viss dos av nostalgi utforskat mina barndomskvarter, och fått möjligheten att återupptäcka ljuden med ett nytt preciserat lyssnande." ESAIAS JÄRNEGARD

BEAT FURRER (f 1954) PRESTO (1997) FÖR FLÖJT OCH PIANO Schweizbördige Beat Furrers musik kännetecknas av långa linjer, som en strid ström av horisontlinjer som kontinuerligt bryts upp, fragmenteras men samtidigt bär på en påtaglig känsla av ett berättande. Det är inte överraskande att en stor del av hans mest uppmärksammade musik återfinns inom det musikdramatiska fältet. I huvudsak är dock hans verklista instrumental. Under kvällens konsert hör vi Presto för flöjt och piano. Även här skönjer vi de långa, repeterade linjerna, vi hör hur materialet pockar fram, vrider och vänder på sig. Samtidigt som klangerna är stadda i konstant variation, så hör man hela tiden hantverket och sinnrikheten mejsla sig fram. Punkt till linje till plan (horisont) för att parafrasera konstnären Wassily Kandinskys berömda konstteori som inte är ovidkommande i sammanhanget. Punktens och färgens (instrumentens) resonanta egenskaper börjar sakta formera sig, inte utifrån formella system utan utifrån motsatsen. För Furrer leder örat vägen, vrider och vänder på toner, klang och gestik. I Presto skapas från en till synes enkel, om än rytmiskt komplex, fras sakta ett klangligt gravitationscenter som utvidgas och blir satt i en långsam metamorfos. I Furrers musik är relationen mellan instrumenten lika viktig som den mellan tonerna. Lika ofta understryks närheten, som avståndet. Det skildras i likheter och skillnader, i register och dynamik men framförallt med en riktning som oundvikligen slutar (och Presto är inget undantag) i en samklang där separationen egentligen är total men upplevelsen är som en utvidgad klangkropp. ESAIAS JÄRNEGARD

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neuen Klänge i Wiens konserthus.

Japanske Rei Munakata, född i Yokohama, är dirigent och tonsättare verksam inom den samtida konstmusiken. Hans arbete kännetecknas av fantasifull kreativitet, experimentell nyfikenhet och noggrant hantverk. Rei Munakata dirigerar och skriver musik för kammarmusiker, ensembler, orkestrar, instrument och ljudobjekt över hela världen.