Göteborgs Konserthus Ravels mäktigaste musik

PSALMSYMFONIN 1. Psalm 38 2. Psalm 39 3. Psalm 150 Igor Stravinsky komponerade Psalmsymfonin år 1930 till Boston Symphony Orchestras 50-årsjubileum. Dess chefdirigent Serge Kussevitskij hade beställt verk av flera namnkunniga tonsättare. Ryssen Stravinsky, som då levde i Frankrike och avled 1971 i New York, var den ende av dem som levererade ett stycke med sång: Psalmsymfonin liknar en sakral kantat och är ingen symfoni i traditionell bemärkelse. Den hör till hans neoklassiska skaparperiod som inleddes 1920 med Pergolesi-bearbetningen Pulcinella och avslutades 1951 med operan Rucklarens väg. Att så vitt skilda verk som Petrusjka, Våroffer, Historien om en soldat, operaoratoriet Oedipus Rex och det sakrala körverket Canticum sacrum härstammar från en och samme tonsättare är häpnadsväckande. Men trots alla stilistiska förvandlingar förblev Stravinskys hantering av materialet oföränderligt. Dans och koreografi står i centrum. Ordnandet av rörelser var för honom viktigare än det subjektiva uttrycket. Så förhöll han sig också till språket. Det var för honom i första hand ett rytmiskt byggmaterial som han spaltade upp i dess minsta beståndsdel, stavelsen. I Psalmsymfonin gjorde han det med latinet, ett språk som för honom var förbundet med rit, upphöjdhet och tidlöshet: "Det har fördelen att vara ett material som inte är dött, men blivit förstenat och monumentalt, och undandragit sig all trivialitet." Latinet som ett stenbrott - det passade perfekt till Stravinskys antiromantiska komponerande. Vid sidan av Psaltarpsalm 150 valde Stravinsky enstaka verser från psalmerna 38, 39 och 40. Balansen mellan kör och orkester var viktig för honom. De dominerande blåsargrupperna, stråkarna (enbart cellor och basar), de två flyglarna och slagverket framkallar en ålderdomlig klang. Grundackorden i första satsens inledning har en monumental effekt. Altarnas insats besvaras av kollektivet som i gammal kyrkomusik. Flerstämmigheten är genomgående i den tresatsiga Psalmsymfonin och når sin höjdpunkt i andra satsens dubbelfuga. Flöjterna och oboerna presenterar temat, en anklang av barockmusik. Stravinsky, som på 1920-talet hittade tillbaka till sin ryskortodoxa tro, låter kören sjunga: "Och han har givit mig en ny sång på mina läppar, en lovsång till vår Gud." Denna "lovsång" följer i tredje satsen (psalm 150) som inleds med en lågmäld böneformel. Sedan tätnar musiken, blåsarna spelar rytmiska accenter: "Laudate Dominum". Det märkvärdiga: Stravinsky komponerar inte något översvallande jubel utan låter satsen med sin böneformel klinga ut, långsamt och besvärjande - han menar allvar. Och just det är undret i Psalmsymfonin: dess klangspråk framstår så kargt, rituellt och "opersonligt" - och utvecklar trots det en stark emotionell effekt. Omkring fyra månader efter att verket färdigställts uruppfördes det den 13 december i Bryssel (Bostonpremiären följde sex dagar senare). Psalmsymfonin togs mycket välvilligt emot. Den franske komponisten Françis Poulenc benämnde det "ett fredsverk" och sa: "Stravinsky har aldrig gjort oss besvikna, men likväl har han sällan berett oss en sådan ovanligt vacker överraskning. Man kan bara häpna inför Stravinskys förmåga att förnya sig." Vid veckans konserter framförs Stravinskys reviderade version från 1948. Dennis Roth

DAPHNIS OCH CHLOÉ, koreografisk symfoni i tre delar Sedan balettimpressarion Sergej Djagilev 1909 anlänt till Paris med sin ensemble Ryska baletten skulle de behärska den franska musik- och dansvärlden under 20 år. Med kompaniet följde också chefkoreografen, dansaren Michail Fokin och konstnären Léon Bakst. Samtliga inblandade ville reformera danskonsten där handling, musik, koreografi, dekor och kostymer skulle bilda en konstnärlig enhet till skillnad från balettens tidigare fokusering på gymnastisk virtuositet. Igor Stravinsky engagerades snart som tonsättare för baletter som Eldfågeln, Petrusjka, Pulcinella och Våroffer. Även fransmännen Claude Debussy och Maurice Ravel skrev balettmusik under Ryska balettens första år. För flera andra tonsättare, koreografer, konstnärer och dansare skulle ensemblens verksamhet betyda en utveckling mot nya formspråk. Maurice Ravel hade inte komponerat något stort orkesterverk när han 1909 fick beställningen på Daphnis och Chloé. 1904 hade Michail Fokin i St Petersburg skapat en balett efter den grekiske författaren Longos (100-talet efter Kristus.) populära kärleksroman som översatts till franska och engelska på 1500-talet. Men Fokins radikala dansidéer mötte stort motstånd hos ledningen vid Mariinskijteatern. Med Ryska baletten i Paris kunde hans drömmar dock förverkligas. Efter ett år hade Ravel skrivit pianoversionen av den omfattande balettmusiken. Det skulle ta ytterligare två år innan orkestreringen var färdig. Fokin och tonsättaren hade svårt att enas om tolkningen av den grekiska berättelsen. Fokin var också i fejd med Djagilev som valt dansaren Vaslav Nijinskij till ny partner och bestämt att denne skulle dansa Daphnis på premiären den 8 juni 1912 mot Tamara Karsavinas Chloé. Dirigent vid uruppförandet var Pierre Monteux. Den färdiga baletten Daphnis och Chloé - i tre delar med många scener - framfördes endast två gånger på Théâtre du Châtelet i Paris på grund av kontroverser mellan Fokin och Djagilev. Den mottogs väl av publiken och Stravinsky med flera menade att Ravel skrivit "en av de vackraste kompositionerna någonsin inom fransk musik". Ravel visar här för första gången sin unika känsla för instrumentation. Till den symfoniskt besatta orkestern med särskilt många trä- och bleckblåsare av olika slag har han ibland lagt en blandad kör som med ordlös sång förstärker den grekiska pastoralen. Ravels urversion av Daphnis och Chloé ges inte ofta på grund av dess längd, det stora antalet musiker och körens medverkan. I stället spelas någon av hans två korta instrumentalsviter av balettmusiken. Idag får vi lyssna till den fullständiga "koreografiska symfonin" så som Ravel menat att den skulle framföras. Här en kort beskrivning av handlingen: Första delen. De föräldralösa Daphnis och Chloé har vuxit upp på ön Lesbos bland herdar och herdinnor. De älskar varandra men "störs" av rivaler. I en danstävling förlorar Dorcon mot Daphnis som vinner Chloés kyss med en graciös uppvisning. Pirater för bort Chloé. Daphnis tröstas av nymfer som åkallar guden Pan. Andra delen. Piraternas glädje är stor. De dansar allt intensivare. Chloé måste dansa för ledaren Bryaxis. Under sin vemodiga dans, som beledsagas av engelskt horn, försöker hon fly, men fångas in. Pan och satyrer anfaller. Piraterna flyr. Tredje delen. Daphnis får veta att Chloé kommit tillbaka. Pan hjälpte henne eftersom hon liknar hans älskade Syrinx, som han en gång räddat med en flöjt han skurit av ett vassstrå. I den stora dansfinalen klär herdinnorna ut sig till backanter med tamburiner. Gunilla Petersén

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Dirigenten Cristian Macelaru har uppmärksammats för sina spännande och genomtänkta tolkningar och sin elegans och energi på podiet. Nyligen utsågs han till Music Director för Cabrillo Festival of Contemporary Music, Amerikas äldsta ännu verksamma festival för samtida orkestermusik. Cristian Macelaru uppmärksammades av en större publik 2012 då han ersatte Pierre Boulez för konserter med Chicago Symphony Orchestra som blev stora framgångar. 2013 utsågs han till Conductor in Residence hos Philadelphia Orchestra som han återvänder till varje säsong. Denna säsong dirigerar han bland annat National Symphony Orchestra och symfoniorkestrarna i St Louis, Milwaukee och Detroit. I Europa besöker han Staatskapelle Dresden, Bayerska Radions symfoniorkester, Rotterdams filharmoniker, City of Birming-ham Symphony Orchestra och Hallé Orchestra. Bland gästuppdragen finns också konserter med New Japan Philharmonic och violinisten Anne-Sophie Mutter. I somras framträdde han vid Raviniafestivalen med Chicago Symphony samt i Hollywood Bowl med Los Angeles Philharmonic.

Göteborgs Symfoniska Kör grundades 1917 av Elsa Stenhammar tillsammans med orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de dock gemensamt: stor körvana. Göteborgs Symfoniska Kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Sedan 2015 är Alexander Einarsson kormästare för Göteborgs Symfoniska Kör. Han är utbildad organist vid Musikhögskolan i Malmö och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium med studier för professor Dan-Olof Stenlund. Alexander Einarsson har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling.