Göteborgs Konserthus Don Juans erotiska äventyr

RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.