Göteborgs Konserthus Vårfest med Santtu-Matias Rouvali

Michail Glinka (1804-1857) Capriccio Brillante (Spansk uvertyr nr 1) 1844 lämnade Michail Glinka – ”den ryska musikens fader” – sitt hemland för Spanien. Tidigare hade Glinka visat stort intresse för den ryska folkmusiken. Nu var det istället den spanska som lockade. Spanien på 1800-talet hade något främmande och exotiskt över sig. Efter guldåldern på 1600-talet hade landet tappat i inflytande och blivit mer kulturellt isolerat. Ur en västerländsk synvinkel tedde sig landet å ena sidan vidskepligt och religiöst, å andra sidan syndigt och kroppsligt. Men till skillnad från många andra försökte Glinka faktiskt sätta sig in i deras kultur. Han hade till och med lärt sig spanska. I Kastilien och Aragonien mötte Glinka den populära dansen ”jota aragonesa”. Utifrån den skrev han sitt första spanska stycke, Capriccio Brillante, eller Spansk uvertyr nr 1, där ett lätt och dansant tema, efter en dramatisk inledning, blommar ut och ökar i intensitet till pizzicati och kastanjetter. Om det är mer autentiskt eller inte kan vi låta vara osagt. Carl Magnus Juliusson

Nikolaj Kapustin (1937-2020) Konsert nr 5 för piano och orkester Op 72 Intresset för Nikolaj Kapustins jazzdoftande musik har de senaste 20 åren bara gått rakt upp. Det inte minst tack vare inspelningar av pianister som Yuja Wang, Marc-André Hamelin och Frank Dupree. Kapustin föddes 1937 i staden Horlivka i östra Ukraina. Ena foten hade han i den klassiska musiken och andra i jazzen, vilket gav upphov till hans särskilda stil. Själv betraktade han sig aldrig som jazzmusiker. Han fastnade heller aldrig riktigt för att improvisera. Influenserna är dock klara. Hans improvisatoriskt inspirerade pianomusik har jämförts med bland andra Oscar Peterson. Den femte pianokonserten komponerades 1993 och består av fem satser i ett svep. Först 2023 hade den sin debut i Tyskland. Kapustin framträder här som ett Rysslands svar på George Gershwin, bara aningen vildare och mer modern. Efter en kort inledning kommer pianot in med anvisningen “a piacere” – som du vill! – och utan taktstreck. Trots en mycket noggrann notering ger verket ett fritt och spontant uttryck. Och det går undan! Carl Magnus Juliusson

Alexander Borodin (1833-1887) Symfoni nr 2, h-moll Alexander Borodin komponerade sin andra symfoni under lång tid, mellan 1869 och 1876, och fortsatte putsa på den ända till sin död. I sina tidiga verk var han influerad av klassisk musik som tog avstamp i den ryska folkmusiken. Den andra symfonin visar på en utvecklad och mer originell stil. Symfonin inleder med ett kraftfullt unisont tema som ger associationer till Beethovens femma. Där finns gott om dramatik. Delar av symfonins material var också från början skriven för den övergivna operan Prins Igor (som han sedan plockade upp på nytt 1874). I den lätta och sprudlande andra satsen kan man höra hur Borodin inspirerats av nya brass- och bläckblåsinstrument som han fått titta och känna på genom Rimskij-Korsakovs förtjänst. Finalen är ett sprudlande och storslaget avslut i dur.

Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908) Spanskt capriccio Op 34 Alborada - Variazioni - Alborada - Scena e canto gitano - Fandango asturiano Med tanke på det intresse som Michail Glinka ägnade den spanska musiken, är det kanske inte svårt att föreställa sig att något också skulle smitta av sig på hans elev Nikolaj Rimskij-Korsakov. 1887 skrev han sitt stora spanska stycke, Spanskt capriccio i fem satser för orkester, i vilket även han utforskar spanska rytmer och harmonier. Spanskt capriccio skulle bli ett av Rimskij-Korsakovs mest populära verk. Det följdes snabbt i tid av ytterligare två stora orkesterverk, den ryska påskuvertyren och Scheherazade, som tillsammans demonstrerar hans orkestreringskonst och känslighet för varje instruments personliga klang och tekniska möjligheter. Den spanska sviten har sin utgångspunkt i ett snabbt och lekfullt tema med inspiration från en dans från regionen Asturien. Temat återkommer därefter i mittensatsen i nya kombinationer – och även mot slutet där en annan asturisk dans spelar huvudrollen. Hos Rimskij-Korsakov får det spanska en klangrik och glittrig utformning med mycket slagverk och cymbaler. Carl Magnus Juliusson

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Säsongen 2024-2025 gör Santtu-Matias Rouvali sin avslutande säsong som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker efter åtta framgångsrika år. Han fortsätter som chefdirigent för Philharmonia Orchestra och hedersdirigent för Tammerfors filharmoniska orkester hemma i Finland. 2023 turnerade han med Göteborgs Symfoniker och violinisten Arabella Steinbacher i Salzburg och Wien. Konserter i Göteborg säsongen 2023-2024 innehöll musik av Boulanger, Saariaho, Tjajkovskij och Beethoven. Santtu-Matias Rouvali ledde även Symfonikerna i Europapremiären av Julia Wolfes kördrama Fire in My Mouth, samt i utsålda konserter med Stravinskys Våroffer och Rachmaninovs 2:a pianokonsert. Sommaren 2024 fördjupade han sin starka relation med New York Philharmonic med ett framträdande på Bravo! Vail Festival med Jean-Yves Thibaudet och Augustin Hadelich. Rouvali och Philharmonia Orchestra arbetade också tillsammans i Mikkeli, Finland och återvände till Edinburgh International Festival för att framföra Verdis Requiem. Denna säsong fortsätter samarbetet med orkestrar och solister på toppnivå över hela Europa, inklusive Münchens Filharmoniker, Berliner Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Radio France, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia och Royal Concertgebouw Orchestra. Han arbetar även med Chicago Symphony Orchestra och Tonhalle-Orchester Zürich. Rouvali arbetar med internationella solister som Bruce Liu, Lisa Batiashvili, Seong-Jin Cho, Nicola Benedetti, Jean-Yves Thibaudet, Nemanja Radulovic, Stephen Hough, Augustin Hadelich, Nikolai Lugansky, Christian Tetzlaff, Gil Shaham, Baiba Skride och Ava Bahari. Rouvalis långa uppdrag hos Göteborgs Symfoniker avslutas 2025 med en turné till Tyskland och Tjeckien samt en festkonsert i Göteborg i maj. Han slutför också sin omfattande Sibeliusinspelning med skivbolaget Alpha Classics, vars tidigare utgåvor har blivit hyllade med utmärkelser som Gramophone Editor's Choice-priset, Choc de Classica, ett pris från tyska skivkritiker, den prestigefyllda franska Diapason d'Or 'Découverte', och Radio Classiques 'TROPHÉE'. Rouvali har också en omfattande skivutgivning med Philharmonia Records. I maj 2024 släppte han ett framstående album med Benjamin Grosvenor, Nicola Benedetti och Sheku Kanneh-Mason i Beethovens trippelkonsert (Decca).

Frank Dupree är en av den nya generationens mest mångsidiga pianister och dirigenter. Med smittande energi och otyglad entusiasm fängslar Dupree publiken inte bara som solist, utan även som dirigent och ledare för sin egen jazzensemble, Frank Dupree Trio. Duprees inspelningar av Nikolai Kapustins pianokonserter har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sedan 2023 är han konstnärlig partner hos Württemberg Chamber Orchestra Heilbronn. Under säsongen 2024-2025 debuterar han med London Symphony Orchestra, Frankfurts radioorkester och Göteborgs Symfoniker. Återinbjudningar tar honom till SWR Symphony Orchestra, Stuttgarter Philharmoniker, Dortmunder Philharmoniker , Münchner Symphoniker, Robert Schumann Philharmonie Chemnitz, Göttinger Symphonie Orchester och Sinfonieorchester Liechtenstein. Han spelar också kammarmusik på Alte OperFrankfurt, Tonhalle Zürich, Konzerthaus Wien, Brucknerhaus Linz och Concertgebouw Amsterdam. Han har tidigare spelat med Malmö Symfoniorkester och dirigerat och spelat på Malmö Opera. Med sin trio (Jakob Krupp, kontrabas och Obi Jenne, trummor) utforskar Dupree skärningspunkten mellan jazz och klassisk musik. Duprees stora intresse för samtida musik återspeglas i uruppföranden han spelat både på skiva och på scen, och nära samarbeten med kompositörer som Wolfgang Rihm, HK Gruber, Péter Eötvös, Christian Jostand och Daníel Bjarnason. Dupree föddes 1991 i Rastatt, Tyskland, och är även artist för Steinway.