Göteborgs Konserthus Skride spelar in säsongen

Evenemanget har ägt rum. Göteborgs Symfoniker, Alain Altinoglu Dirigent, Baiba Skride Violin, Klara Ek Sopran.

Speltid ca: 1 t 49 min Scen: Stora salen
420 kr Student 100 kr

Evenemanget har ägt rum

Göteborgs Symfoniker öppnar säsongen storslaget tillsammans med violinisten Baiba Skride. Till tonerna av Sibelius, Grieg och Larsson Gothe blir det dessutom premiärsittning av Konserthusets nya salongsstolar!

Lettiska Baiba Skride är en skicklig och musikaliskt djuplodande violinist som följer traditionen från berömde landsmannen Gidon Kremer. Hon har framträtt med Berlins filharmoniker och Boston Symphony och spelat in Sibelius violinkonsert (Orfeo) som hon nu spelar med Göteborgs Symfoniker i ett nordiskt program som också innehåller favoriten Peer Gynt och Larsson Gothes spännande kommentar till Beethovens sjunde symfoni.

I februari turnerar Baiba Skride med Symfonikerna i Tyskland.

Introduktion till konserten

Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart med Johan Stern, cellist i Symfonikerna.

Program

MATS LARSSON GOTHE (f 1965) THE APOTHEOSIS OF THE DANCE Norrlandsoperan, där Mats Larsson Gothe var hustonsaättare, beställde av utvalda tonsättare en rad verk som skulle kommentera eller reflektera över specifika Beethovensymfonier. Mats Larsson Gothe tyckte han drog en vinstlott när han fick ta itu med Beethovens Symfoni nr 7. "Jag har alltid förundrats över hur modern Beethovens Symfoni nr 7 är. Den är bitvis väldigt motorisk och repetitiv, i långa stycken utan egentlig klassisk melodik. Kraften i musiken är drabbande. Här fick jag möjlighet att göra en betraktelse över den, och bearbeta de partier jag beundrar mest i verket. Jag har utgått från motiv som tagna ur sitt sammanhang kan verka absurt modernistiska. I vissa fall, som i inledande motivet, kan det ha handlat om att Beethoven behövde ta sig från en tonart till en annan, modulera som det heter. Beethoven gjorde detta på ett ganska bryskt sätt, med ett slags guppande kromatiskt uppåtgående rörelse, som raskt tar sig från A-dur till C-dur. De två första takterna i mitt stycke är just denna Beethovens modulation. Sedan spinner jag vidare på hans motiv. Mitt mål har varit att man ska kunna lyssna till mitt stycke och uppleva det som en självständig komposition utan att känna till Beethovens. Känner man till förlagan kan upplevelsen förhoppningsvis bli ytterligare förhöjd." Titeln är från ett uttalande av Wagner om symfonin (förgudandet och förhärligandet av dansen - "dansens apoteos"). Många har framhållit dess dionysiska dansenergi och sista satsens backantiska raseri. Beethoven själv såg sjunde symfonin som ett av sina bästa verk. Men musikerna som uruppförde den sjunde symfonin sägs ha varit övertygade om att Beethoven varit full när han skrev den. Carl Maria von Weber såg sig, utifrån vissa avsnitt i musiken, ha bevis för att Beethoven var mogen för dårhuset. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. ROLF HAGLUND

Paus 25 min

EDVARD GRIEG (1843-1907) SVIT UR PEER GYNT OP 23 AKT 1 Nr 1 I bröllopsgården Nr 2 Halling Nr 3 Springar AKT 2 Nr 4 Brudrovet/Ingrids klagan Nr 8 I Bergakungens sal Akt 3 Nr 12 Åses död AKT 4 Nr 13 Morgonstämning Nr 15 Arabisk dans Nr 16 Anitras dans Nr 19 Solveigs sång AKT 5 Nr 21 Peer Gynts hemkomst Nr 26 Solveigs vaggvisa "Det, som du er, vær fuldt og helt, og ikke stykkevis og delt." Citatet är den norske författaren Henrik Ibsens ur hans stora genombrottsverk, den dramatiska dikten Brand från 1866. Året därpå skrev han Peer Gynt, också som dramatisk dikt, i fem akter, där huvudpersonen, drömmaren Peer levde ut sina olika delar - i verklighet och fantasi gjorde han vad som föll honom in, på gott och ont. Till sist slog det över i ett slags storhetsvansinne och galenskap innan han, efter livets långa resor "hittade hem" till den norska fjällvärldens tystnad och sin evigt väntande kärlek, den nu blinda Solveig. Och han, den ångerfulle syndaren, som "varit sig själv nog", ger henne gåtan: "Var var jag mej själv, mitt hela, sanna? Hon vet svaret: "I min tro, i mitt hopp och i min kärlek". För honom är hon nu förutom hans hustru och en oskyldig kvinna också sinnebilden för hans döda mor Åse. Och dramat slutar med att Solveig vaggar sin åldrade Peer Gynt "Sov, du käraste pojken min! Jag ska vagga dej, jag ska vaka." Ibsen hade hämtat sin huvudperson ur Peter Christen Asbjørnsens samling Norska folksagor och huldre-sägner från 1842. I januari 1874 fick han, efter eget förslag, i uppdrag att bearbeta sin nu oerhört populära dikt för sceniskt framförande på Christiania (Oslo) Theater, som musikaliskt drama. Helst under hösten samma år. Teaterns svenske chef Ludvig Josephson skulle vara regissör. Och med dess folkligt förankrade innehåll fanns det bara en norsk tonsättare som för Ibsen skulle passa perfekt till musiken, Edvard Grieg. Denne tackade ja efter att ha läst författarens långa brev, som utförligt beskrev vilka scener han ville stryka och vilka han önskade musik till. Han gav sedan Grieg helt fria händer som tonsättare. Snart skulle dock Grieg inse att han behövde mycket längre tid än sommaren på sig att skriva musiken och han var inte heller nöjd med kvaliteten på teaterns musiker. Mycket kom emellan komponerandet, bland annat vistelser i Köpenhamn och Leipzig och ett tilltagande ointresse för Peer Gynt överhuvudtaget. Sommaren 1875 slutförde han äntligen arbetet. Han kunde dock inte närvara vid repetitionerna eftersom båda hans föräldrar avled under hösten och varken han själv eller Ibsen kom till uruppförandet den 24 februari 1876. Det blev en fantastisk framgång hos både kritiker och publik och Peer Gynt gick 36 gånger den våren. "Griegs musik var särskilt verkningsfull och anslöt sig genialiskt till scenerna", skrev Aftenpostens recensent. Grieg satte själv samman två sviter med fyra avsnitt vardera och utan inbördes ordning i dramat: Op 46 (Morgonstämning, Åses död, Anitras dans, I Bergakungens sal) och op 55 (Brudrovet/Ingrids klagan, Arabisk dans, Peer Gynts hemkomst, Solveigs sang) som bidrog till musikens framgång över hela världen, dels för orkester, dels i arrangemang för solopiano, några för sång och piano och en mängd andra bearbetningar. Inte förrän 1988 publicerades hela Op 23 från 1875 med partiturets 26 originalsatser i rätt ordningsföljd från urpremiären. Utgåvan ingår i norske musikologen och Griegforskaren professor Finn Benestads arton band med Griegs samtliga verk. Ur denna hämtas dagens tolv avsnitt placerade i rätt följd och akter. Griegs musik karakteriseras genomgående av starka impulser från den norska folkmusikens melodier, rytmer och ibland utsmyckningar, personlig och expressiv harmonik och inspiration från den norska naturens stämningar och uttryck. Kombinationen av Ibsens mytiskt-poetiska text och Griegs romantiska musik har gjort Peer Gynt till Norges nationaldrama framför andra. GUNILLA PETERSÉN

Medverkande

Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Från och med hösten 2013 är Kent Nagano förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde orkestern en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Göteborgs Symfoniker har kallats "en av Europas mest formidabla orkestrar" (The Guardian) och har med sin hedersdirigent Gustavo Dudamel (chefdirigent 2007-2012) hänfört publik och kritiker i såväl Göteborg och Västra Götaland som London, Paris och Wien. Orkestern har en stark lokal förankring och ger årligen omkring 100 konserter i Göteborgs Konserthus vid Götaplatsen. Byggnaden invigdes 1935 och är ett av den nordiska funktionalismens stora monument och berömt för sin fina akustik. Vid sidan av de ordinarie konserterna framträder orkestern varje sommar på Götaplatsen och i Slottsskogen samt gästspelar i Vara Konserthus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Stenhammar och den nordiska profilen Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, blev orkesterns chefdirigent 1907. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och inbjöd kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. I raden av stora gästdirigenter från förr finns Wilhelm Furtwängler, Pierre Monteux och Herbert von Karajan. Idag samarbetar Göteborgs Symfoniker regelbundet med dirigenter som Joana Carneiro, Andrew Manze, David Afkham, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Gustavo Dudamel, Christian Zacharias och Herbert Blomstedt. Turnéer till världens musikcentra Det stora internationella genombrottet kom 1987 när Göteborgs Symfoniker besökte Asien och USA. Sedan dess har orkestern också turnerat i Japan, Kina och Europa och framträtt vid BBC Proms i London, Luzern i Schweiz, Salzburgfestivalen, Musikverein i Wien samt Barbican i London. "En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian efter framträdandet i London 2004. Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker har med stor framgång turnerat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien och Storbritannien, inklusive hyllade gästspel vid BBC Proms i London och Musikverein i Wien. "Göteborgs Symfoniker hade publiken helt i sin hand i går kväll. Salen fullkomligt exploderade." (The Telegraph) "Det hettade till ordentligt när Gustavo Dudamel och hans svenska orkester spelade i Musikverein." (Wiener Zeitung) Prestigefyllda inspelningar på DG, BIS och Chandos Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i ett 100-tal CD. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat symfonier och orkesterverk av Mieczyslaw Weinberg (god vän till Sjostakovitj), Alban Bergs orkestermusik, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med solister ur orkestern samt symfonier av Kurt Atterberg som kommer att ges ut i sin helhet med Neeme Järvi som dirigent. Samtliga skivor som finns utgivna (och som inte utgått) finns i vår butik på Götaplatsen. En del går även att beställa via vår butik. I vårt kalendarium hittar du orkesterns samtliga konserter i Göteborgs Konserthus.

I höst börjar Alain Altinoglu som chefdirigent vid den berömda La Monnaieoperan i Bryssel. Samtidigt är han flitigt verksam som gästdirigent hos orkestrar som Chicago Symphony, Philadelphia Orchestra, Franska Nationalorkestern, Orchestre de Paris, Franska Radions filharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Göteborgs Symfoniker och Staatskapelle Dresden. På operasidan har han bland annat haft framgångar med Mozarts Don Giovanni på Covent Garden, Puccinis Manon Lescaut på Bayerska statsoperan och Wagners Lohengrin på festspelen i Bayreuth. Han har också haft gästuppdrag på Lyric Opera of Chicago, Wiens statsopera samt ett flertal andra internationella operahus: "Alain Altinoglu var kvällens hjälte, han dirigerade en pulserande, fängslande Otello" (New York Times). Alain Altinoglu är också verksam som pianist tillsammans med mezzosopranen Nora Gubisch. De ger regelbundet konserter och har gjort flera inspelningar för skivbolaget Naïve som också har givit ut en inspelning av Goreckis tredje symfoni med de båda och Sinfonia Varsovia. Alain Altinoglu har också gjort inspelningar för Pentatone och Deutsche Grammophon, bland de senare Wagners Den flygande holländaren (DG).

"Hon är en hängiven musiker med känslorna utanpå skinnet och hon inledde med en ton så fyllig att hennes Stradivarius klingade mer som en viola än en violin. De följande svängarna mellan lyriska och drivande passager var utsökt avvägda." (The Guardian) Baiba Skrides naturliga sätt att ta sig an musiken har gjort henne till en favorit hos betydande dirigenter och orkestrar runt om i världen. Hon har arbetat med orkestrar som Berlins filharmoniker, Boston Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester och London Philharmonic Orchestra, och bland annat samarbetat med dirigenterna Christoph Eschenbach, Neeme och Paavo Järvi, Andris Nelsons och Sakari Oramo. Hon har spelat in fem cd för Orfeo, den senaste med Nielsens och Sibelius violinkonserter tillsammans med Tammerfors filharmoniker och Santtu-Matias Rouvali (blivande chefdirigent för Göteborgs Symfoniker). Baiba Skride är också verksam som kammarmusiker, ofta tillsammans med systern och pianisten Lauma Skride.

Sopranen Klara Ek har en osedvanligt klar och vacker röst som uppskattas av flera världsledande dirigenter och orkestrar. Denna säsong återvänder Klara Ek till Vocale Gent för att sjunga Händel med dirigenten Philippe Herreweghe, inklusive en Europa-turné. Hon sjunger också i Mahlers fjärde symfoni samt Alban Bergs Sieben frühe Lieder med Trondheims symfoniorkester och i Orffs Carmina Burana med Strasbourgs filharmoniker. Klara Ek är ofta efterfrågad av ensembler för tidig musik och har bland annat sjungit med Academy of Ancient Music och Christopher Hogwood respektive Richard Egarr, Compañia y Orquesta Barrocca de Aranjuez och Pablo Heras-Casado samt Il Complesso Barocco och Alan Curtis. Bland andra höjdpunkter finns framträdanden med National Orchestra of Washington och Helmuth Rilling (Haydns Skapelsen), Berlins filharmoniker och Ton Koopman (Bachs Magnificat) samt Gewandhaus-orkestern i Leipzig och Christoper Hogwood (Schumanns Scener ur Goethes Faust). Hon har också sjungit solopartierna i Mahlers symfonier nr 2 & 4 med Simón Bolívar-orkestern och Gustavo Dudamel, samt i Mahlers fjärde symfoni med Chicago Symphony Orchestra, London Symphony och Tonhalle-orkestern i Zürich, samtliga med Bernard Haitink. Klara Ek har också framträtt på Innsbruckfestivalen, Kölnoperan, Det Kongelige i Köpenhamn och Hokuptopia-festivalen i Japan.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret