Göteborgs Konserthus Steget på månen

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 10 E-MOLL OP 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia - helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell. 1948 kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni - Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret. 1953 dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga "Stalin-satsen"). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SvD

JOHN ADAMS (f 1947) SHORT RIDE IN A FAST MACHINE John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far, som var medlem av ett litet swingband i New England under depressionen. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar och gav sig också på att komponera. Men det var först i Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Han blev en förgrundsgestalt i andra generationen minimalister (efter Riley, Glass och Reich) och har utvecklat denna monotematiska musik till en mer djuplodande och känslomässig musik. 1986 komponerade han Two Fanfares - de är varandras totala motsats och speglar Adams ytterligheter; det introverta och det extroverta. Båda styckena är typiskt amerikanska med blinkningar till såväl Ives som Copland. Den första fanfaren, Short Ride in a Fast Machine, skrevs till Pittsburgh Symphony för att fira Great Wood Summer Festival i Mansfield, Massachusetts, och uruppfördes av en ung Michael Tilson Thomas. Det är en närmast manisk, ostoppbar långtradare, ett snabbt fyrverkeri, som gjort för att starta en konsert. Den andra fanfaren fick titeln Tromba Lontana och beskrivs här nedan. STIG JACOBSSON

GYÖRGY LIGETI (1923-2006) LONTANO György Ligeti växte upp och utbildades i det kommunistiska Ungern och tvingades där skriva mer eller mindre traditionell musik, ofta baserad på folkmusik. Men för byrålådan - och för bättre tider - komponerade han i hemlighet många experimentella verk. Det var först när han flydde från hemlandet 1956 som världen blev medveten om hans epokgörande nyskapelser och han kom i ett slag att räknas in bland de mest betydelsefulla och avantgardistiska konstnärerna på barrikaderna. Han slog ner som en bomb med verk som Atmosphères, Aventures, Nouvelles Aventures och Requiem. Ligeti presenterade sig som en bildstormare som var djärvare och konsekvent mer modern än någon annan man hört talas om och han rörde om ordentligt i etablissemanget. Men med tiden blev modernisten något av en klassiker, en del av musikhistorien. Han efterlämnade en rik och varierad produktion med orkesterstycken, solokonserter, körer, orgelverk, kammarmusik och operan Den stora makabern, skriven för Stockholmsoperan. Han var också en eftersökt föreläsare och pedagog som länge hade engagemang vid Musikhögskolan i Stockholm. Titeln på det stycke som nu ska spelas har med avstånd att göra, med något fjärran. Så är också musiken uppbyggd: det börjar med en ensam avlägsen klang som kommer närmare och fylls på med alltfler instrument, och det slutar med en lång nedtoning för att åter försvinna i fjärran. Däremellan hittar vi klangliga associationer, eller som tonsättaren själv uttryckte det: som ett fönster till barndomens länge undantryckta drömvärld. Ligeti skrev detta verk på beställning av Südwestfunk, Baden-Baden, och det uruppfördes liksom orkesterverket Atmosphères i Donaueschingen, märkligt nog samma datum: 22 oktober, men sex år senare, 1967, med Ernest Bour som dirigent för Südwestfunks symfoniorkester. Bour och orkestern fick sig verket tillägnat. Det är alltså ett rent orkestralt verk och man kan se det som en instrumental uppföljare till körverket Lux aeterna som skrivits året innan. Med lite fantasi och god vilja kan man kanske i orkesterklangen ännu föreställa sig röster. Här finns en mikropolyfoni med breda bågar, nästan som i Palestrinas renässanskörer, samt en rymd och en stark känsla av olika avstånd. Enkla ackord tycks ligga närmare, brasset känns mer närvarande än stråkarna. De samtidigt klingande höga och låga tonerna ger en känsla av vertikal utvidgning. Flöjter och trumpeter får spela i obekvämt höga lägen, vilket skapar en speciell intensitet - medan bottnen fylls av tuba, kontrafagott och den ovanliga kontrabasklarinetten. Unisona klanger blir som pelare runt vilka musiken formar sig med stark rörelseenergi i ett ständigt fascinerande stycke. STIG JACOBSSON

DANÍEL BJARNASON (f 1979) VIOLINKONSERT På kort tid har den nu 40-årige isländske tonsättaren Daníel Bjarnason gjort sig ett mycket aktat namn på världens konsertestrader. Han föddes visserligen i Köpenhamn, men av isländska föräldrar, och det var i Reykjavík han studerade piano, komposition och dirigering. Han var säsongen 2016-2017 Composer in Residence vid Muziekgebouw Frits Philips Eindhoven, och han verkade både som dirigent och tonsättare i Los Angeles 2017 efter att ha organiserat dess filharmonikers medverkan i Reykjavíkfestivalen. Han har vidare komponerat musik för en lång rad betydelsefulla orkestrar, ensembler och enskilda musiker. Sin första mycket framgångsrika opera, Bröder, skrev han för Danska Nationaloperan i Aarhus med premiär i augusti 2017. Daníel Bjarnason har vid flera tillfällen prisbelönats, både på hemmaplan och utomlands, och han dirigerade nyligen i såväl Tokyo som Toronto. Sedan 2006 ingår han i Bedroom Community, ett kollektiv och skivmärke som inkluderar såväl isländska som utländska artister. Bland hans senaste kompositioner hittar vi ett stycke för 12 horn som beställts av Holland Festival, samt den nu aktuella, ensatsiga cirka tjugo minuter långa, Violinkonserten som var en sambeställning från Los Angeles Philharmonic och Islands Symfoniorkester, uruppförd den 22 augusti 2017 i Hollywood Bowl med Gustavo Dudamel som dirigent och med Pekka Kuusisto som violinist. Denne har därefter spelat konserten bland annat i London, Amsterdam, Paris och Helsingfors. Violinkonserten bjuder på många överraskningar och är en vision över musikens möjligheter. Man kan få associationer till Schönberg lika väl som till klezmer och amerikansk avantgarde. Violinen ska ibland knäppas som en gitarr samtidigt som solisten ska vissla… Vad man kan säga är att det inte är musik som i första hand associeras med nordiska stämningar. STIG JACOBSSON

JOHN ADAMS (f 1947) TROMBA LONTANA Den andra av de två fanfarer Adams skrev 1986 har namnet Tromba Lontana och är den absoluta motsatsen till Short ride in a fast machine. Titeln kan översättas som Avlägsen trombon, och skrevs för 150-årsminnet av att Texas utropade sig självständigt från Mexiko. Detta är snarast en anti-fanfar, nedtonad och reflekterande, med sordinerade stråkar "svävande över musiken likt en dimma som kommer och går över ett nattligt landskap". Två trumpeter i fjärran får lyssnaren att tänka på spöken från förr. Uruppförandet gjordes av Houston Symphony under ledning av Sergiu Comissiona (1967-1972 chefdirigent för Göteborgs Symfoniker). STIG JACOBSSON

MISSY MAZZOLI (f 1980) SINFONIA (FOR ORBITING SPHERES) Missy Mazzoli föddes i Pennsylvania och fick sin tonsättarutbildning vid Boston University, Tanglewood Institute. Hon har snabbt lyst upp det amerikanska musiklivet med en mycket personlig, uppfinningsrik musik i många olika former, däribland kammarmusik, orkesterverk och fyra operor. Hon är också verksam som pianist och medverkar i det elektroakustiska bandet Victoire. 2015 tilldelades hon stipendium från Foundation for Contemporary Arts och 2018 utsågs hon till Composer in residence vid Chicago Symphony Orchestra. Tonsättaren har lämnat följande kommentar till sitt verk: "Sinfonia (for Orbiting Spheres) är musik i form av ett solsystem, en samling rokokoslingor som vridits runt varandra inom en större rymd. Ordet "sinfonia" knyter an till barockens verk för kammarorkester men också till det gamla italienska ordet för vevlira, ett medeltida stråkinstrument med en konstant gnisslande bas som sjunger ut under melodier på en manual. Det är ett stycke som fräser och förargar, som kommer nära lyssnaren bara för att ge sig av med halsbrytande hastighet ut i rymden under processen att förvandla ensemblen till ett surrogat för en vevlira." Stycket beställdes av Los Angeles Philharmonic Orchestra som uruppförde det under ledning av John Adams den 14 april 2014. STIG JACOBSSON

ANNA THORVALDSDOTTIR (f 1977) METACOSMOS Den isländska tonsättaren Anna Thorvaldsdottir har en alldeles egen plats bland dagens kompositörer. I hennes musik utgör klanger och nyanser, harmonier och lyrik en ekologisk helhet. Varje del är beroende av alla andra delar och av det totala. Varje del tas upp och utvecklas av medmusikanterna. Detaljerna ingår i en större struktur. Allt detta innebär att hennes musik känns så organisk och självklar, något som också har uppmärksammats flitigt runt om i världen av ledande orkestrar och festivaler. Hon har varit Composer in Residence hos Islands symfoniorkester och innehar för närvarande samma position vid Royal Academy of Music i London. Hon mottog 2012 Nordiska rådets musikpris. Metacosmos beställdes av New York Philharmonic och uruppfördes 4 april 2018 med Esa-Pekka Salonen som dirigent. I en kommentar menar tonsättaren att verket är konstruerat som en naturlig balans mellan skönhet och kaos där elementen kan förenas i kaos för att skapa en gemensam helhet. Inspirationen kommer lika mycket från människan själv som från universum, om känslan av att falla in i ett svart hål - det okända - där otaliga konstellationer och lager av motsägelsefulla krafter kommunicerar med varandra, utvidgas och sammandras. Men detta är inget hon försöker beskriva i sin musik - det är fråga om musikens egna krafter. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Den isländske dirigenten och tonsättaren Daníel Bjarnason är för närvarande Composer in Residence vid Muziekgebouw Frits Philips Eindhoven och före detta Artist in Residence hos Islands symfoniorkester. Han har som dirigent samarbetat med Toronto Symphony Orchestra, Åbo stadsorkester, Tokyos symfoniorkester och London Symphony Orchestra. Bland aktuella beställningsverk finns pianotrion White Flags för Storioni Festival Muziekgebouw Eindhoven; ett stycke för Los Angeles Children's Choir samt We Came in Peace (for All Mankind) för tolv horn beställt av The Holland Festival. Hans senaste orkesterverk, violinkonserten, en sambeställning av Los Angeles Philharmonic och Islands symfoniorkester, uruppfördes i Hollywood Bowl med Gustavo Dudamel som dirigent. Daníel Bjarnason har tidigare framträtt med Los Angeles Philharmonic Orchestra och BBC Philharmonic Orchestra och hans musik har framförts under ledning av dirigenter som Gustavo Dudamel, John Adams, Esa-Pekka Salonen, André de Ridder och Osmo Vänskä. Daníel Bjarnasons mångsidighet har också resulterat i samarbeten med musiker utanför den klassiska musiken, till exempel med Sigur Rós, Ben Frost och Brian Eno.

Finske Pekka Kuusisto har beskrivits som "unik i sitt slag" (Toronto Globe and Mail) och är känd för sin nyfikna och utforskande syn på repertoaren. Han har en särskild känsla för att dirigera ensembler från sin violin och samarbetar nära med Saint Paul Chamber Orchestra där han är Artistic Partner och med stråkensemblen ACO Collective som han är konstnärlig ledare för. Sedan 2017 är han Artistic Best Friend hos Tyska kammarfilharmonin i Bremen och sedan 2018 Artistic Partner hos Mahler Chamber Orchestra. Från fiolen leder han också orkestrar som Tapiola Sinfonietta samt Svenska respektive Skotska kammarorkestrarna. Nyligen har Pekka Kuusisto gjort sina första konserter med Royal Philharmonic Orchestra och Aurora Orchestra, inklusive en turné i Storbritannien och Singapore med Adés violinkonsert på programmet. Han har också framträtt med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Philharmonia Orchestra i London och Radioorkestern i Köln samt turnerat i Europa med Helsingfors stadsorkester. Han var 2018-2019 Artist in Residence i Wigmore Hall, London.

Vid konserterna 19 & 20 september 2019 finns Sveriges egen astronaut på plats i Göteborgs Konserthus för att ge sitt perspektiv på människan i rymden. 2006 blev Christer Fuglesang den förste – och hittills ende – svensken som varit i rymden. Han genomförde två resor till den internationella rymdstationen ISS där han sammanlagt gjorde fem rymdpromenader.