Vara Konserthus Symfonikerna spelar i Vara Konserthus

CHARLES IVES (1874-1954) THREE PLACES IN NEW ENGLAND The St. Gaudens in Boston Common (Col. Shaw and his Colored Regiment) Putnam's Camp, Redding, Connecticut The Housatonic at Stockbridge Three Places in New England är ett av den amerikanske tonsättaren Charles Ives mest spelade och omtyckta verk. Merparten kom till åren 1911 till 1914, men några av skisserna är så tidiga som 1903, och han gjorde sedan en hel del ändringar 1929. Det är med andra ord musik som följde Charles Ives under lång tid. Här finns också många typiska Ives-inslag: olika melodier som uppträder samtidigt, flera harmoniska lager ovanpå varandra, musikaliska citat och täta ackord med många toner, nästan som kluster. Ives komponerade Three Places in New England för att ge en musikalisk bild av det amerikanska livet i början av 1900-talet. Första satsen tar sin utgångspunkt i ett hedersmonument i brons som rests i Boston över Robert Gould Shaw, överste för det första helsvarta regementet. Shaw dödades tillsammans med många av sina soldater under amerikanska inbördeskriget. Ives citerar också två inbördeskrigsmelodier, The Battle Cry of Freedom och Marching Through Georgia, som här kryddas med dystra fantasier från det krutröksdisiga slagfältet. Avslutningen är en vemodig hyllning till de stupade soldaterna. I andra satsen besöker vi Putnam's Camp, Redding, Connecticut, där armégeneralen Israel Putnam under amerikanska frihetskriget (1775-1783) upprättade ett läger. Som en hyllning till den amerikanska nationaldagen den 4 juli citerar Ives med strålande humör melodier från olika patriotiska sånger. Han hade tidigare komponerat 1776 Overture and March, en vild modernistisk mix av revolutionsmelodier, och Country Band March. Han satte ihop de båda som blev den här andra satsen i Three Places in New England. I partituret skrev Ives också in en påhittad historia om en pojke som somnar under en picknick och drömmer om strider i lägret. Tredje satsen kom till efter en smekmånadstur till västra Massachusetts och Connecticut som Ives gjorde med sin hustru Harmony. Ives mindes hur de vandrade längs Housatonic River nära Stockbridge i Massachusetts. "Vi gick på ängarna efter floden och hörde sång från en avlägsen kyrka. Dimman låg fortfarande kvar längs flodbäddarna. Färgerna, vattnet, stränderna med alla almar är något som alltid finns kvar i minnet." GÖRAN PERSSON

LARS DANIELSSON (f 1958) DOUBLE CONCERTO Affettuoso Elegi Le bagatelle Scherzo Lars Danielsson är en av Europas mest aktade jazzbasister med en karriär som fört honom över hela världen och samarbeten med flera av vår tids mest framstående jazzmusiker. Han spelar både kontrabas och cello och skapar i sina låtar och kompositioner stämningar som resonerar i samtiden. Musiken är både känslig och fylld av energi (glädje!) och har en förmåga att direkt gripa tag i lyssnaren. Som den nyfikne och utforskande musiker han är finns det inga egentliga genrebegränsningar i musiken. I hans förra verk för Göteborgs Symfoniker, Corazón Celeste, blandades symfoniska orkesterpartier och solostämman för cello/kontrabas med inslag för jazztrio och en DJ. I Double Concerto delas solouppdraget av engelskt horn och cello/kontrabas. Verket har varit under arbete en längre tid och har komponerats i hans hus i Mölnlycke samt i Köpenhamn (han är gift med den danska jazzsångerskan Caecilie Norby). Pianot, notpappret och datorn är hans verktyg. När Lars Danielsson skapar sin musik utgår han från vad han själv tycker om - både egna kreativa idéer och impulser utifrån. Han låter inte känslan för det som är eget och inspirerande styras av några strukturella formkrav. Många av de musikaliska uppslagen har sitt ursprung i den musik han skrivit för sina olika jazzprojekt, grupper och skivor. Som satsbeteckningarna antyder finns det en koppling till traditionella uttrycksmedel i den klassiska musiken - av dem kan vi få en bild av konsertens uppbyggnad och utveckling. När det gäller just klanger, rytmer och färger har tonsättare som Debussy och Ravel lämnat intryck på Lars Danielsson, liksom nydanare som Gil Evans och Joe Zawinul , men även Mozarts sätt att använda stråkarna. Det finns ett naturligt flöde i musiken även när den till karaktären blir mer rytmisk och energifylld. Denna harmoni utgör verkets själva essens. STEFAN NÄVERMYR

PAUL HINDEMITH (1895-1963) MATHIS DER MALER, SYMFONI Engelkonzert (Ruhig bewegt. Ziemlich lebhaft) Grablegung (Sehr langsam) Versuchung des heiligen Antonius (Sehr langsam. Sehr lebhaft) Med operan Mathis der Maler från 1934 hade den tyske tonsättaren Paul Hindemith lagt fram sitt musikaliska testamente. Operan, vars text tonsättaren själv skrivit, låter oss möta konstnären Mathis Neidhart, alias Matthias Grünewald (1480-1529), när denne arbetar med sitt mästerverk Isenheimaltaret. Konstnärens dilemma i ett oroligt samhälle framstår tydligt när Mathis förnekar sin konst för att ställa sig i politikens tjänst och kämpa mot förtrycket under bondeupproret i Sydtyskland 1524. Han upptäcker dock att även böndernas levnadssätt är maktfullkomligt och återvänder till sin fria konstutövning. Hindemith upplevde samma konflikt i hemlandet. Han varken kunde eller ville välja sida vad gällde de politiska ytterlighetsinriktningarna. Han valde därför isolering, självständighet och så småningom emigration. Först till Turkiet och Schweiz, sedan till USA där han bosatte sig permanent, verksam som omtyckt kompositionslärare. Operan Mathis der Maler fick inte framföras i Tyskland, nazisterna var rädda för dess tydliga symboliska innehåll: revolt mot förtryck. Dirigenten Wilhelm Furtwängler kämpade hårt för dess urpremiär 1935 men misslyckades och blev bannlyst från Tysklands musikliv under ett år. 1938 uruppfördes dock operan i Zürich med stor framgång. På Kungliga Teatern i Stockholm gavs den 1950. Parallellt med operan komponerade Paul Hindemith sin symfoni med samma titel. Operans uvertyr blev symfonins första sats med titeln Änglakonsert efter den första målningen på Grünewalds altarskåp i Isenheim (Alsace). Här blandar Hindemith medeltida kyrkomusik med folkton till en festlig och glad musik. Välkänd är folkmelodin Es sungen drei Engel (Tre änglar sjöng) som först introduceras av tromboner. Satsens tre huvudmotiv ljuder och förändras i alla symfonins instrumentgrupper. Till sist förenas de med änglamelodin. Man kan se altarskåpets första bild framför sig med musicerande änglaskaror på molnbergen. Den andra satsen - och altarbilden - bär överskriften Gravläggning och består av musik ur operans sjätte scen, en långsam sats i en djupt tragisk stämning. Här klingar tomheten och saknaden efter någonting odefinierbart. Satsen anses bäst ge uttryck för tonsättarens egen känslomässiga problematik vad gällde viljan att följa sin vision i den nya musiken och hans situation i en rigid omvärld. Han har också lagt in typiska "suckmotiv" mot slutet av satsen, från 1600- och 1700-talens musikaliska affektlära som han ägnat många studier. Tredje satsen, Den helige Antonius frestelse, är hämtad ur intermezzot i operans sista scen. Antonius slitningar mellan det onda och goda utkämpas av olika klanggrupper i orkestern i omväxlande rytmer, melodier, harmonier och dynamiska ytterligheter. Man hör de plågades smärta i helvetet. Men förlossningen kommer till sist. Melodin till Tomas av Aquinos sakramentshymn från 1200-talet Lauda Sion Salvatorem - Sion, sjung till Frälsarens ära - ljuder plötsligt "med all kraft" i en kör av bleckblåsare. Symfonin Mathis der Maler, som blivit Hindemiths mest uppskattade och centrala verk, hann uruppföras i Berlin 1934 före bannlysningen av Furtwängler. Instrumentalmusik ansågs ju inte heller kunna påverka lyssnarna som en operatext, som får extra genomslagskraft av dess musik. Men det kan naturligtvis diskuteras! GUNILLA PETERSÉN

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Mångsidige André de Ridder har producerat skivor i Afrika, samarbetat med artister som Damon Albarn (Blur) och Uri Caine samt dirigerat New York Philharmonic och BBC Symphony. Han arbetar också med opera och har bland annat uruppfört Kaija Saariahos Only the Sound Remains på Nederländska operan samt Gerald Barrys The Bitter Tears of Petra von Kant och Michel van der Aas The Sunken Garden på English National Opera. Bland orkestrar han samarbetar med finns Orchestre de Paris, Sydney Symphony och Los Angeles Philharmonic. 2013 startade André de Ridder stargaze tillsammans med en grupp europeiska musiker. Denna tredagarsfestival i Berlin har bland annat presenterat artister som Terry Riley, Tyondai Braxton, Nils Frahm, Pantha du Prince och Pekka Kuusisto. Det har också blivit framträdanden på BBC Proms, i Parisfilharmonin och i New York. Bland André de Ridders inspelningar finns Max Richters The Four Seasons Recomposed och ett album med orkestermusik av Bryce Dessner och Jonny Greenwood, båda på Deutsche Grammophon. André de Ridder utbildades i Berlin och har därefter studerat vid akademierna i Wien för Leopold Hager och i London för Sir Colin Davis.

Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.

Basisten cellisten, tonsättaren och arrangören Lars Danielsson är ett aktat namn på den internationella jazzscenen, känd för sitt unika sound. I början av sin karriär studerade han cello vid musikhögskolan i Göteborg och gick därifrån vidare till kontrabasen och jazzen. Under 18 år ledde han Lars Danielsson Quartet med saxofonisten Dave Liebman (Miles Davis), pianisten Bobo Stenson och trummisen Jon Christensen. Bland andra stora jazzmusiker han samarbetat med finns Mike Mainieri , Vince Mendoza, Charles Lloyd , John Abercrombie, Trilok Gurtu och Joe Lovano. Som tonsättare har han bland annat skrivit för Danska Radions Konsertorkester och Nordtyska Radions Storband. 2007 uruppfördes beställningsverket Corazon Celeste för cello/bas, trio och orkester av Göteborgs Symfoniker. Gunilla Brodrej skrev i Expressen: "Och då! En helt ljuvlig melodi som tar en harmonisk omväg innan den alldeles självklart lägger sig närmast hjärtat!" Lars Danielsson har givit ut 15 soloalbum sedan 1980 med sin kvartett och andra konstellationer. De senaste tre åren har han vunnit det prestigfyllda ECHO-priset i kategorin "årets internationella basist".