Göteborgs Konserthus En färgsprakande kärlekssymfoni

Evenemanget har ägt rum. Göteborgs Symfoniker, Kent Nagano dirigent, Valerie Hartman Claverie ondes martenot, Gilles Vonsattel piano

Speltid ca: 1 t 30 min Scen: Stora salen
430 kr Student 100 kr Grupprabatt 40 kr/biljett (minst 15 personer)

Evenemanget har ägt rum

”En sång till kärleken”. Så beskrev tonsättaren Olivier Messiaen Turangalîla-symfonin som med sin färggranna, suggestiva och extatiska musik sätter alla känslor i brand.

Titeln på sanskrit betecknar en kärlek som i åtrå och njutning överskrider livet och döden. Messiaen inspirerades också av religiösa mysterier och Mexikos uråldriga stenmonument när han skrev symfonin till Boston Symphony Orchestra i slutet av 1940-talet.

Storartad musik för stor orkester som innefattar tam-tam, vibrafon och celesta med en virtuos pianostämma och solon för det spöklika elektroniska instrumentet ondes martenot, en föregångare till synthesizern.

Introduktion

Kostnadsfri introduktion i Stora salen en timme före konserten med Marco Feklistoff, Symfonikernas planeringschef.

Det spöklika instrumentet

Ondes martenot (franska för ”Martenot-vågor”) är ett tidigt elektroniskt musikinstrument som uppfanns 1928 av Maurice Martenot. Instrumentet är uppbyggt av två högfrekventa tongeneratorer och spelas med en ring som dras på en tråd. Mest känt är det för sina spöklika svängande toner som skapas av att radiorören producerar oscillerande frekvenser.

Ursprungligen lät instrumentet mycket likt thereminen, men klangmöjligheterna utökades senare genom att högtalare och ett in- och urkopplingsbart filter tillfördes, liksom ett riktigt klaviatur där tangenterna kunde röras i sidled för att skapa mikrotoner.

Program

OLIVIER MESSIAEN (1908-1992) TURANGALÎLASYMFONIN Introduction Chant d'amour 1 Turangalîla 1 Chant d'amour 2 Joie du sang des étoiles Jardin du sommeil d'amour Turangalîla 2 Développement d'amour Turangalîla 3 Final "Välj så många instrument du vill, skriv ett verk så långt som du vill, och i den stil du vill". När dirigenten för Boston Symphony Orchestra, Serge Kussevitskij, i mitten på 1940-talet anförtrodde Olivier Messiaen uppdraget att skriva ett nytt verk för orkestern, gav han den franske tonsättaren ett ovanligt stort mått av frihet. Kussevitskij visste antagligen vad han gjorde - han hade legat bakom beställningarna av flera andra viktiga verk, bland annat Bartóks Konsert för orkester och Brittens opera Peter Grimes. Frågan är om han hade räknat med det oerhört ambitiösa, färgsprakande och ytterst kontrastrika kolossalverk - i tio satser med en speltid på närmare 80 minuter - som utgör Turangalîlasymfonin! Den 38-årige Messiaen inledde komponerandet 1946 och tänkte sig först en symfoni i fyra satser, men idéerna var fler och alltför spännande för att kondenseras i en traditionell form. Messiaen hade vid det här laget redan gjort sig känd som en ung och intressant tonsättare med en helt egen röst. Genomgående hade hans musik hittills haft ett starkt religiöst innehåll. Turangalîlasymfonin blev ett sällsynt undantag från den "regeln" och kom att bli ett av tre verk i hans produktion (de andra är sångcyklerna Harawi och Cinq rechants) som kretsade kring Tristan och Isolde-myten, i musikaliska sammanhang mest känd i Wagners operatappning. Ordet Turangalîla är sanskrit och sammantaget menade Messiaen att dess betydelse innefattar "sång om kärleken, hymn till glädjen, tid, rörelse, rytm, liv och död." Verkets inledande del introducerar två av de bärande tematiska idéerna i symfonin: statytemat (sju brutala bleckblåsackord som första gången hörs redan efter någon halvminut) - och blomtemat (introducerat i klarinettstämman). I den första av de två kärlekssångerna, andra satsen, ger bruket av det elektroniska instrumentet ondes martenot en förtrollande kvalitet som kontrasterar mot det snabba trumpettemat - ett embryo till det tema som enligt Messiaen var det viktigaste i verket: kärlekstemat. Alla de tre Turangalîlasatserna (tre, sju och nio) bygger på Messiaens egensinniga rytmik, bland annat appliceringen av tolvtonstekniken i rytm i stället för klang. I fjärde satsen, Chant d'amour 2, återkommer bruket av ondes martenot när kärlekstemat vidareutvecklas. Vi hör också inslag av fågelsång (Messiaen var en ivrig amatörornitolog och nedtecknade mängder av musik baserad på fågelsång) innan statytemat gör sitt återinträde. Femte satsen, Joie du sang des étoiles ("Glädje över stjärnornas blod") var den sats som Messiaen lade till sist till verket. Det är en eldig dans som överraskar med sitt muntra tema för ondes martenot. Messiaen beskrev satsen som ett möte mellan två älskare som genomgår en "förvandling på en kosmisk nivå". I stark kontrast följer den närmast hypnotiska Jardin du sommeil d'amour ("Kärlekens sömnträdgård"), där Messiaen beskriver hur de båda älskarna nu låsts ute i "kärlekens sömn" och presenterar kärlekstemat i dess kompletta form. Efter den andra Turangalîladelen, som är verkets kortaste och kanske mest dramatiska sats, följer Développement d'amour ("Kärlekens tillväxt"). I mångt och mycket tillkom denna del för att skapa ett ordentligt utrymme för expansion av symfonins tematiska idéer, hand i hand med utvecklingen av Tristan och Isolde-myten där älskarna nu blir ett med varandra in i döden. Den tredje och sista Turangalîlasatsen bjuder på arketypisk messiaensk rytmik och en orkestrering som växer i volym och intensitet. Verkets avslutas så med en närmast extatisk sats fylld av färgsprakande orkestreringar, bleckblåsfanfarer och en lång slutlig presentation av kärlekstemat innan Messiaen sätter punkt med ett glittrande och triumferande fiss-dur-ackord. En ung Leonard Bernstein, då 31 år, dirigerade uruppförandet i Boston 1949. På sitt notställ hade han ett verk som kommit att räknas till 1900-talets viktigaste i orkesterrepertoaren. Messiaen själv ansåg i efterhand att det var det av hans verk som var "rikast på upptäckter" och "det mest melodiska, det varmaste, det mest dynamiska, och det mest kolorerade". MIKAEL CARLSSON

Medverkande

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Amerikanske Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. Sedan 2013 är han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans har de bland annat turnerat i Kina samt framfört Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. Nyligen utgavs också den första volymen i en serie med orkestermusik av Richard Strauss, En alpsymfoni, på Farao Classics. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naga-nos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har Kent Nagano spelat in vokal-verk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). Nästa inspelning blir Dvoráks och Schumanns cellokonserter med Truls Mørk (Ondine).

Fransyskan Valérie Hartmann-Claverie studerade piano, harpa, ondes martenot och kammarmusik på högskolenivå följt av vidare studier i ondes martenot för Jeanne Loriod vid Pariskonservatoriet. 1973 gjorde hon sin debutkonsert i Wien och därefter har hon framträtt i Europa med framstående orkestrar som London Symphony, Berlins filharmoniker, Boston Symphony, New Japan Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Wiens symfoniker och Franska Radions filharmoniker. Bland dirigenter hon samarbetat med finns Seiji Ozawa, Kent Nagano, Myung-Whun Chung, Zubin Mehta, Charles Dutoit och Esa-Pekka Salonen. Valérie Hartmann-Claverie har medverkat i Messiaens stora opera Saint François d'Assise i uppsättningar över hela världen. Hon har samarbetat med den kända engelska rockgruppen Radiohead och spelat live med Thom Yorke på franska Canal+. Johnny Greenwood, gitarrist och ondist i Radiohead, erbjöd henne senare att medverka i hans stycke Smear som ingick i soundtracket till Paul Thomas Andersons film There Will Be Blood med Daniel Day-Lewis.

Den schweiziskfödde amerikanske pianisten Gilles Vonsattel är en mycket mångsidig artistprofil. Han har bland annat mottagit Avery Fisher Career Grant och Andrew Wolf Chamber Music Award samt vunnit tävlingarna i Naumburg och Genève. På senare tid har han bland annat spelat med San Francisco Symphony Orchestra och Boston Symphony Orchestra i Tanglewood samt framträtt med soloaftnar och i kammarmusikkonserter vid internationella festivaler. Bland kammarmusiker han samarbetar med finns violinisterna James Ehnes, Anthony Marwood och Frank Huang, cellisterna Nicolas Altstaedt och David Finckel, klarinettisten David Shifrin och många andra. Gilles Vonsattel har ett starkt intresse för samtida musik och har uruppfört verk både i Europa och USA. Han har haft nära samarbeten med tonsättare som Jörg Widmann, Heinz Holliger och Sir George Benjamin. Bland aktuella och kommande projekt finns framträdanden med Vancouver Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker, Montreals symfoniorkester, Chicago Symphony Orchestra samt flera konserter i Lincoln Centers kammarserie.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret