Göteborgs Konserthus Ryska mästare på Konserthuset

Till Göteborgs Symfonikers stora projekt hör framförandet av Liszts samtliga symfoniska dikter. Minns ni det? Idén kom från förre intendenten Sven Kruckenberg som med iver och envishet såg till att Liszts 13 tondikter och två symfonier framfördes i Göteborgs Konserthus. Projektet påbörjades med Dantesymfonin den 17 oktober 1968 under Norman Del Mars ledning och avslutades med Heroïde funèbre den 28 oktober 1977 med Peter Maag som dirigent. Ett riktigt maratonlopp! Reaktionerna var blandade men den följande diskussionen livlig och uppfriskande. Sven Kruckenberg minns själv: ”En stor del av orkestern förstod sig inte på Liszt, men många i publiken tog emot honom med intresse. ”Synen på Liszts musik har i mångt och mycket förändrats sedan dess vilket Jan Ling bland annat tar upp i sin intressanta bok Franz Liszt och 1800-talets konstmusik (Gidlunds, 2009). Franz Liszt är tveklöst en av senromantikens stora förgrundsfigurer. Han mer eller mindre uppfann den symfoniska dikten som enligt ordboken är en ”orkesterkomposition i fri form och symfonisk stil med utpräglat programmatiskt innehåll, vanligtvis ensatsig”. Les préludes betecknas i Liszts verkförteckning också som Symfonisk dikt nr 3. Pluralformen Les préludes är något förbryllande. Liszt skrev och framförde verket första gången 1848 som preludium till sitt stora kör- och orkesterverk De fyra elementen. När stycket reviderats och första gången spelades i sin nya form i Weimar 1854 lade Liszt till raden ”Efter Lamartine” på titelbladet. Där syftar han på en dikt av den franske lyrikern Alphonse de Lamartine (1790-1869) som ingår i samlingen Méditations poétiques från 1820. Titelns pluralform får sin förklaring i Lamartines rader: ”Vad annat är vårt liv än en följd av preludier till den okända sång, vars högtidliga begynnelsetoner stäms upp av döden? Kärleken är varje tillvaros strålande morgonrodnad. Men vilket livsöde finns, vars första ljuva lycka inte brutits av något oväder, som med sin dödande stormvind krossat dess illusioner och med sin olycksbringande blixt splittrat dess altare?” Les préludes är typisk för den eklektiske Liszt. Här finns arvet från den preussiska militärmusiken (som även är tongivande hos Liszts förebild Beethoven) och romantikens ljuva klanger i skön förening med den typ av tematisk bearbetning (metamorfosteknik) och kromatisk äventyrlighet som Wagner skulle dra till sin spets. Liszt var för övrigt en stor inspirationskälla för Wagner som sedermera blev Liszts svärson. Les préludes fick ny aktualitet i 1940-talets Tyskland när Hitler valde stycket som signaturmusik till journalfilmer från nazisternas krigståg i Europa. Det kan Liszts musik inte lastas för men det säger oss något om dess attraktionskraft och karaktär med rötter som sträcker sig långt ner i det tyska kejsardömets psyke och historia. Stefan Nävermyr

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINKONSERT NR 2 G-MOLL OP 63 Allegro moderato Andante assai Allegro, ben marcato När Sergej Prokofjev 1917 skrev sin första violinkonsert sammanföll det med att han lämnade Ryssland för att få leva ut sin ungdom i Europas malströmmar. När han nästan 30 år senare påbörjade sin andra violinkonsert kom verket att höra till det sista han skrev innan han återvände till sitt hemland. "Jag var ryss och inspirerades inte av främmande länder", påstod han, men hans produktion talar ett annat språk. "1935 bad en grupp beundrare av den franske violinisten Robert Soëtans mig att skriva en violinkonsert för honom, och att ge honom ensamrätt till musiken under ett år. Jag gick genast med på förslaget eftersom jag hade tänkt skriva något för violin vid den tiden, och hade samlat en del material. Liksom i fallen med mina tidigare konserter började jag genom att söka efter en originell titel till stycket, som "konsertsonat för violin och orkester", men slutligen återvände jag till den enklaste lösningen: Violinkonsert nr 2. Inte desto mindre ville jag att den skulle vara helt olik nr 1 både till musik och i stil. De olika platser där konserten komponerades speglar det nomadliv jag som turnerande artist levde vid denna tid. Första satsens huvudtema skrevs i Paris, andra satsens i Voronezh, orkestreringen fullbordades i Baku, och uruppförandet ägde rum i Madrid i december 1935." Så berättar Sergej Prokofjev om andra violinkonsertens tillkomst, en strålande vacker musik fylld av den ryske tonsättarens egendomligt sköna tonspråk, så melodiskt och klangligt varierat och så typiskt för sin upphovsman. Han hade komponerat med stor flit och den nya konserten blev något av det innerligaste och mest gripande han skrivit. Särskilt den andra satsen, med violinens cantilena, högt över klarinett och stråkarnas pizzicato, är oförglömligt inspirerad. I få verk har Prokofjevs nästan insmickrande melodier och groteska humor ingått en mer lyckad förening än i detta. STIG JACOBSSON

NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON

Orkestern består av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. Syftet är att förbereda studenterna för arbetet som professionella orkestermusiker i internationell miljö. Förutom lektioner på det egna instrumentet, kammarmusik och teoretiska ämnen, innehåller masterutbildningen varje läsår åtta orkesterproduktioner med sammanlagt omkring 15 offentliga konserter. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Anja Bihlmaier, Eva Ollikainen, Shao-Chia Lü, Olaf Henzold, Shi-Yeon Sung, Patrik Ringborg, Tobias Ringborg, Michel Tabachnik och Steven Sloane gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisterna Roland Pöntinen och Christian Zacharias, violinisterna Malin Broman och Antje Weithaas, trumpetaren Tine Thing Helseth samt sångerskorna Monica Groop och Kristina Hansson. Varje år samarbetar orkestern också med operautbildningen vid Högskolan för scen och musik. University of Gothenburg Symphony Orchestra är en ambassadör för Göteborgs universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten. Vid varje konsertproduktion kompletteras orkestern med andra studenter för att nå den storlek som behövs för den aktuella produktionen. Vid denna konsert deltar studenterna från kandidatutbildningen, inriktning klassisk musik. Den treåriga studietiden fokuseras på kammarmusikspel och individuell utveckling på instrumentet.

Violinisten Marja Inkinen Engström tog diplom i violinspel vid Sibelius-akademin (master of music för professor Tuomas Haapanen) och vid Utrechts konservatorium i Holland. Sandor Vegh, Chaim Taub och MiKyung Lee har betytt speciellt mycket för hennes musikaliska utveckling. Marja Inkinen Engström är sedan 1998 stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Hon är även medlem i Haga pianotrio, Göteborg Baroque och framträder ofta som kammarmusiker och solist. På Konserthuset har hon i kammarmusiksammanhang och som solist samarbetat med musiker som cellisterna Lynn Harrell och Daniel Müller-Schott, pianisten Christian Zacharias och altviolinisten Brett Dean samt kolleger i Symfonikerna. Sedan 2002 undervisar hon violin, orkesterspel och kammarmusik på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt även på andra institutioner. Marja Inkinen Engström spelar på en Francesco Ruggieri från 1680 som ägs av Göteborgs Symfoniker.