Göteborgs Konserthus University of Gothenburg Symphony Orchestra

Richard Strauss (1864-1949) Don Juan Op 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Musiken till Don Juan komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Lenaus Don Juan är inte en omoralisk libertin, utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i en drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Stig Jacobsson

Carl Nielsen (1865-1931) Flöjtkonsert Allegro moderato Allegretto Genom telefonluren råkade Carl Nielsen en gång höra Köpenhamns blåsarkvintett öva och han blev så förtjust i det han hörde att han omedelbart gav sig iväg till övningslokalen för att lyssna mera och för att kunna intervjua musikerna om deras instrument. Det direkta resultatet av detta möte blev en av de första blåsarkvintetter som skrivits i Norden, och en av de bästa överhuvudtaget. Dessutom lovade han musikerna i ensemblen var sin solokonsert. Dessvärre hindrade hans sista sjukdom honom från att fullfölja dessa tankar och det är tragiskt - för flöjtkonserten och klarinettkonserten hör till samtidsmusikens friskaste verk. Sommaren och hösten 1926 tillbringade Nielsen i Tyskland och Italien, och det var i Florens som han den 1 oktober fullbordade den första av de utlovade konserterna - den för flöjt. Han var ivrig att skriva musiken, trots att musikerna var skeptiska och fagottisten hade sagt: "Gör det du, men jag kommer inte att spela den." De visste att Nielsen skrev svårspelad musik och att han ställde stora krav. Men Nielsen skräddarsydde musiken för den tilltänkte musikern och eftersom flöjtisten Holger Gilbert-Jespersen var en smakfull och elegant man med galliskt temperament blev hans konsert ljus och kammarmusikalisk, men med oväntade utbrott. Musiken präglas av vitalitet och gott humör. På ett för Nielsen typiskt sätt letar sig musiken så småningom fram till rätt tonart. Ursprungligen var det D-dur, men direkt efter uruppförandet den 21 oktober 1926 i Salle Gaveau i Paris bearbetade tonsättaren konserten och lät den sluta i E-dur. Flöjten har då hunnit vara ute på många tonala utflykter och tycks nu ha svårt att hitta hem; av en slump lägger sig den tölpaktige bastrombonen i spelet och råkar hitta rätt - och tar därför också äran av solisten. Man håller gärna med den schweiziske tonsättaren Arthur Honegger som var med vid uruppförandet av konserten: "Den har små dimensioner men är fylld av vackra kombinationer, som dialogerna mellan flöjt och pukor eller fagott. Den är pikant, flödande och inte utan humor." STIG JACOBSSON

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Symfoni nr 3 c-moll Op 78 "Orgelsymfonin" Adagio. Allegro moderato. Poco adagio Allegro moderato. Presto. Maestoso. Allegro Camille Saint-Saëns långa liv var en obruten serie av triumfer. Drygt två år gammal lärde han sig snabbt spela piano, vid tre komponerade han sitt första musikstycke. Elva år gammal debuterade han offentligt som pianist, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Men det var inte bara musik som fyllde honom, han skrev även diktsamlingar och dramer, läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Att Camille Saint-Saëns komponerade fem symfonier är nog obekant för de flesta, för det är bara den med ordningsnumret tre som spelas regelbundet. Saint-Saëns hade länge funderat på en ny symfoni och även spelat flera tänkbara teman för den gode vännen Franz Liszt. Men han kom inte i gång på allvar förrän han fick en inbjudan från Royal Philharmonic Society i London 1885 att hålla i en konsert, en inbjudan som utökades med beställning på en symfoni. Uruppförandet kom att äga rum den 19 maj 1886 i St James Hall vid Piccadilly där det fanns en orgel. Tonsättaren var orolig för att hans originella verk skulle skrämma publiken, men det blev i själva verket en formidabel succé som också upprepades när verket fick sin premiär i Paris året därpå. Musiken är synnerligen klangfull, och rymmer samma lidelsefulla tonspråk som några av Liszts symfoniska dikter. Det var också meningen att symfonin skulle tillägnas Liszt, men drygt två månader efter uruppförandet avled Liszt, varför symfonin i stället tillägnades hans minne. Saint-Saëns har gett symfonin en annorlunda form. Den har två huvudsatser, men inom den ramen ryms en traditionell fyrsatsighet. Den långsamma inledningen förvandlas snart till ett livfullt orkesterparti, men orgeln sparas i drygt tio minuter för att försiktigt introducera första delens långsamma avslutning med alla sina drömska tongångar. Tonsättaren var som antytts också en genial pianovirtuos och han kunde inte låta bli att i andra avdelningen ge pianot flyhänta fyrhandslöpningar omgivna av energiska orkesterklanger. Den avslutande delen kan sägas vara mer akademisk, och man får inte glömma att Saint-Saëns var en hängiven Bach-beundrare, som i maestoso ger orgeln full kraft. Musiken antyder den gregorianska dödshymnen Dies irae, och fugaton växlar mellan bleckblås och orgel, inslag som höjer temperaturen till den eggande avslutningen. "Jag har gett allt jag kan ge. Det jag gjort kommer jag aldrig att uppnå igen." STIG JACOBSSON

Orkesterns kärna utgörs av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. I orkesterprojekten ingår även studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik – ett treårigt program där studenten fokuserar på kammarmusikspel och individuell utveckling på sitt instrument. Ibland bjuds studenter från andra musikhögskolor in att delta i och komplettera orkestern. Varje läsår gör University of Gothenburg Symphony Orchestra åtta orkesterproduktioner. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Simon Crawford-Phillips, Jurjen Hempel, Vince Mendoza och Daniela Musca gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisten Christian Zacharias, cellisten Amalie Stalheim och violinisten Isabelle van Keulen. Varje år samarbetar orkestern också med operautbildningen vid Högskolan för Scen och Musik. UGSO är en ambassadör för Göteborgs Universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten.

Jurjen Hempel gjorde sin hyllade debut 1997 med Rotterdam Philharmonic. Han har varit engagerad på senare år hos Netherlands Philharmonic Orchestra, Helsingfors filharmoniska orkester, Finlands Radios symfoniorkester, Basel Symphony Orchestra, BBC SO London, BBC SSO Glasgow, BBC NOW Cardiff, Deutsches Symphony Orchestra Berlin och Royal Concertgebouw Orchestra. Efter en framgångsrik produktion av Mozarts Enleveringen ur Seraljen utsåg Opéra de Toulon honom till musikchef från och med 2018. Han studerade dirigering hos David Porcelijn och Kenneth Montgomery vid Utrecht Conservatorium. På inbjudan av dirigenten Seiji Ozawa i USA studerade han som dirigentstipendiat vid Tanglewood Music Center där han arbetade med Bernard Haitink och Lorin Maazel. Som finalist och pristagare vid Sibelius dirigenttävling fick han också många inbjudningar från finska orkestrar.