Göteborgs Konserthus University of Gothenburg Symphony Orchestra

George Bizet (1838-1875) Arlésienne-svit nr 1 Preludium Menuett Adagietto Carillon Författaren Alphonse Daudet skildrade landsbygden och folket i det exotiska Provence. En av de mest älskade novellerna kallade han Flickan från Arles, en helt kort berättelse, som han utökade till ett drama i fem akter. Pjäsen blev med tiden en opera av Francesco Cilea (1897), men mest uppskattad blev den scenmusik Georges Bizet komponerade. Totalt bidrog hFörfattaren Alphonse Daudet skildrade landsbygden och folket i det exotiska Provence. En av de mest älskade novellerna kallade han Flickan från Arles, en helt kort berättelse, som han utökade till ett drama i fem akter. Pjäsen blev med tiden en opera av Francesco Cilea (1897), men mest uppskattad blev den scenmusik Georges Bizet komponerade. Totalt bidrog han med 27 korta vinjetter för en liten kammarorkester om 26 musiker, mer hade Théatre de Vaudeville inte råd med. Bizet själv bidrog gratis med pianospel. Några satser skrevs för kör. Uruppförandet den 1 oktober 1872 blev en total flopp, och pjäsen lades ner efter 21 föreställningar för halv salong. Författaren utbrast: "Det var ett bländande fiasko med den mest charmerande musiken i världen, kostymer av silke och sammet och Opéra-Comique-sceneri. Jag lämnade teatern modfälld och med samma skratt, som punkterade de tragiska scenerna, ännu i mina öron, beslöt jag att inte skriva fler teaterpjäser." Men Bizet trodde på sin musik och var ivrig att rädda den, varför han genast sammanställde fyra av styckena till en orkestersvit, samtidigt som han arrangerade dem för stor symfoniorkester, och behöll den viktiga saxofonstämman; ett spännande, nytt instrument som dittills använts mest på experiment. Denna första svit uruppfördes sex veckor efter scenpremiären, och blev omedelbart en stor framgång. Han behöll inte dramats kronologi, det var viktigare att satserna skulle skapa en enhet. Handlingen är mycket enkel men berättas med psykologiskt djup på ett drömskt och poetiskt sätt. "Han hette Jan. Han han hade blott ögon för en - en liten flicka från Arles, klädd i sammet och spetsar, som han en gång hade träffat på marknadsplatsen i Arles. Hemma hos honom såg man - till att börja med - inte med blida ögon på partiet. Det sades att flickan var kokett och hennes föräldrar var inte från trakten men Jan ville ha sin flicka från Arles till varje pris. Han sade: Jag dör om jag inte får henne." Dessa få ord fångar och sammanfattar hela storyn. Allting kretsar kring henne, men flickan från Arles visar sig aldrig på scenen, och han tar sitt liv när det står klart för honom att hon har en annan kär. Den som kan sin julmusik känner igen kungarnas marsch i öppningssatsen. an med 27 korta vinjetter för en liten kammarorkester om 26 musiker, mer hade Théatre de Vaudeville inte råd med. Bizet själv bidrog gratis med pianospel. Några satser skrevs för kör. Uruppförandet den 1 oktober 1872 blev en total flopp, och pjäsen lades ner efter 21 föreställningar för halv salong. Författaren utbrast: "Det var ett bländande fiasko med den mest charmerande musiken i världen, kostymer av silke och sammet och Opéra-Comique-sceneri. Jag lämnade teatern modfälld och med samma skratt, som punkterade de tragiska scenerna, ännu i mina öron, beslöt jag att inte skriva fler teaterpjäser." Men Bizet trodde på sin musik och var ivrig att rädda den, varför han genast sammanställde fyra av styckena till en orkestersvit, samtidigt som han arrangerade dem för stor symfoniorkester, och behöll den viktiga saxofonstämman; ett spännande, nytt instrument som dittills använts mest på experiment. Denna första svit uruppfördes sex veckor efter scenpremiären, och blev omedelbart en stor framgång. Han behöll inte dramats kronologi, det var viktigare att satserna skulle skapa en enhet. Handlingen är mycket enkel men berättas med psykologiskt djup på ett drömskt och poetiskt sätt. "Han hette Jan. Han han hade blott ögon för en - en liten flicka från Arles, klädd i sammet och spetsar, som han en gång hade träffat på marknadsplatsen i Arles. Hemma hos honom såg man - till att börja med - inte med blida ögon på partiet. Det sades att flickan var kokett och hennes föräldrar var inte från trakten men Jan ville ha sin flicka från Arles till varje pris. Han sade: Jag dör om jag inte får henne." Dessa få ord fångar och sammanfattar hela storyn. Allting kretsar kring henne, men flickan från Arles visar sig aldrig på scenen, och han tar sitt liv när det står klart för honom att hon har en annan kär. Den som kan sin julmusik känner igen kungarnas marsch i öppningssatsen. Stig Jacobsson

Maurice Ravel (1875-1937) Valses nobles et sentimentales Modéré - Assez lent - Modéré - Assez animé - Presque lent - Assez vif - Moins vif - Epilogue: Lent När Claude Debussy fick höra Ravels Valses nobles et sentimentales 1911 utropade han: "Han har det finaste öra någon någonsin haft!" Ravel var själv medveten om att han även den här gången komponerat något alldeles speciellt. "Titeln Nobla och sentimentala valser avslöjar mina intentioner att komponera en serie valser så som till exempel Schubert gjorde det", skrev tonsättaren. Men där tar också den oskuldsfulla jämförelsen slut, eftersom dessa åtta stycken är fullpackade med harmonisk dynamit, som när den exploderade gjorde samtidens lyssnare galna och upprörda. Så här fick man väl ändå inte komponera! Debussy hade bara hört den ursprungliga pianoversionen, för den eleganta och geniala orkestreringen skrev Ravel inte förrän året därpå. Musiken kom också att användas till baletten Adélaïde uruppförd på Châtelet i Paris den 22 april 1912 med tonsättaren som dirigent. I dag har vi vant oss vid styckets pikanta franska kryddning och kan lätt förälska oss i de dofter som samtiden förfasade sig över. De åtta satserna spelas utan paus och rymmer stora kontraster i rytmik inom valsens tretaktsmodell. Sviten slutar med en epilog, en långsam, drömsk, overklig vals där det harmoniska raffinemanget når sin höjdpunkt. Långt senare, 1920, fullbordade Ravel ännu ett "koreografiskt poem" med tretakt - La Valse. Stig Jacobsson

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) Symfoni nr 2 D-dur Op 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirito Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN

Orkesterns kärna utgörs av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. I orkesterprojekten ingår även studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik – ett treårigt program där studenten fokuserar på kammarmusikspel och individuell utveckling på sitt instrument. Ibland bjuds studenter från andra musikhögskolor in att delta i och komplettera orkestern. Varje läsår gör University of Gothenburg Symphony Orchestra åtta orkesterproduktioner. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Simon Crawford-Phillips, Jurjen Hempel, Vince Mendoza och Daniela Musca gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisten Christian Zacharias, cellisten Amalie Stalheim och violinisten Isabelle van Keulen. Varje år samarbetar orkestern också med operautbildningen vid Högskolan för Scen och Musik. UGSO är en ambassadör för Göteborgs Universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten.

Lars Kvensler har de senaste åren regelbundet dirigerat University of Gothenburg Symphony Orchestra (UGSO). I maj 2024 ledde han en helaftonsuppsättning av Prokofjevs Romeo och Julia på Stora Teatern i Göteborg. Han var hösten 2023 dirigent och musikaliskt ansvarig för musikalen Så som i himmelen vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. På GöteborgsOperan har Lars Kvensler dirigerat Julglitter och operakaos, Disneys Ringaren i Notre Dame och ett antal konserter. Sedan 2011 är Lars Kvensler dirigent och konstnärlig ledare för Skottårsorkestern, Ronneby. 2008–2016 var han dirigent och konstnärlig ledare för LisebergsOrkestern. Lars Kvensler har som dirigent gästat Göteborg Wind Orchestra, Wermland Operas orkester, Orchestre de Cannes, Borås Symfoniorkester, Hemvärnets musikkår i Göteborg, Lundby Symfoniker samt Marinens Ungdomsmusikkår i Karlskrona. Som violinist är Lars Kvensler utbildad i Göteborg och Budapest och har länge varit anställd i GöteborgsOperans orkester. Han är aktiv kammarmusiker i Bergströmkvartetten.