Örgryte nya kyrka VÄGUS Vinterkonsert

“När kommer ängeln som ger själen åter denna sång, så enkel och klar att ett barn slutar gråta?” (Allan Pettersson) 13 oktober 1968 är en stor dag i svensk musikhistoria: Allan Petterssons sjunde symfoni spelas nämligen för första gången av Stockholms Filharmoniker under dirigent Antal Doráti. Pettersson var inte välkänd och symfonins enorma succé lanserade den tillbakadragne kompositören både inom Sverige och internationellt som en stor symfonisk mästare. Flera storartade symfonier skulle följa, men Sjuan gäller fortfarande idag som absolut höjdare i den svenska repertoaren. Hur kunde genombrottet vara så dramatiskt? Och vad ligger bakom verkets styrka och förmåga att fascinera och beröra än idag? På 60-talet stod modernismen högt i kurs - inom den klassiska musiken betydde det att man till varje pris skulle undvika allt som liknade konventionella melodier eller harmonier. I stället skulle man fokusera på en intellektuellt stram organisation av atonala klanger. Pettersson avfärdade denna musik som “kraxande saltomortaler”. Hans förmåga att spänna bågen mellan hotfull dissonans och tröstande harmoni i ett och samma verk var den primära anledningen bakom verkets sensationella succé 1968. Ett verk som tog kalla krigets ångest på allvar, men som även kunde erbjuda värme och tröst. Inom varje konstverk värt namnet finns det en inbyggd spänning mellan det nya och det gamla, mellan förväntan och överraskning, mellan tradition och förnyelse. Avantgardismen hamnade i en återvändsgata genom att exkludera allt som kunde tolkas som traditionellt. Petterssons musik däremot omfamnar båda motpoler och artikulerar dem på ett tekniskt mästerligt och mänskligt övertygande sätt. I början av symfonin hörs en haltande figur byggd på en halvton C-Ciss i basen, därtill en slinga som längtar uppåt till Fiss. På enklast tänkbara sätt skapas en känsla av oro och ångest. Denna förstärks när halvtonerna staplas i korta figurer mot varandra. Spänningen avtar och ur tystnaden hörs för första gången de enkla h-moll ackorden i trombonen som kommer att genomsyra hela verket - musikens DNA så att säga. Dessa tre element - halvtonsmotiv, lyriska mollmelodier och h-mollackord- förser Pettersson med hela paletten för sin symfoni. Traditionellt innehåller en symfoni fler satser men Pettersson skriver en enda lång sats, även om det finns tydliga faser i musiken som påminner om traditionen - exempelvis den vidunderligt vackra Fiss-durpassagen i stråkarna efter nästan en halvtimme, verkets “långsamma sats”. Till slut är det dock i h-moll som verket ebbar ut, i en stämning av förtröstan och acceptans. Ångesten har lagt sig och vårt barn har slutat gråta. KIM PHIPPS