Göteborgs Konserthus Vintermagi med Denève

Paul Dukas (1865-1935) Trollkarlens lärling Trollkarlens lärling är den franske tonsättaren Paul Dukas mest kända verk. Premiären ägde rum i maj 1897 i Paris med tonsättaren själv som dirigent. Stycket är baserat på Goethes dikt Der Zauberlehrling om en trollkarl som lämnat sin lärling åt att hämta vatten. Men istället för att göra det själv, trollar lärlingen så att en kvast utför sysslan åt honom. Dukas illustrerar kvasten med ett rytmiskt tema i fagotten. Vattnet skildras genom stegringar och plaskande cymbaler. Men lärlingen är inte färdiglärd utan tappar kontrollen över situationen. Kvasten slutar aldrig att hämta vatten. Rummet svämmar över. Lärlingen försöker hugga kvasten itu med en yxa, vilket bara ger upphov till fler kvastar. En bidragande faktor till musikens stora popularitet var Walt Disneys animerade film Fantasia från 1940 med Musse Pigg i huvudrollen. Dukas romantiska och magiska verk framträder i dag som en klar föregångare, tillsammans med Korngold och Holst, till John Williams skimrande filmmusik. Carl Magnus Juliusson

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Pianokonsert nr 2 g-moll Op 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Camille Saint-Saëns debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON

Albert Roussel (1869-1937) Symfoni nr 3, g-moll Op 42 Allegro vivo Adagio Vivace Allegro con spirito Albert Roussel var en av den tidiga 1900-talsmusikens främsta företrädare i Frankrike vid sidan av Debussy och Ravel. Hans ursprungliga yrke var sjöofficerens, men vacklande hälsa gjorde att han i 25-årsåldern måste gå i land. Efter hemkomsten började han studera musik vid Schola Cantorum i Paris. Sina första opusnumrerade verk skrev han vid 30. Särskilt personliga är de inte, påverkan är tydlig från både Debussy som D’Indy och César Franck. Först efter ett decennium hade grunddragen utvecklats i en uttrycksart som skulle bli helt hans egen. Roussels mogna verk skiljer sig avsevärt från Ravels och ännu mer från Debussy. Genombrottet skedde 1913 med balettpantomimen Spindelns gästabud. Framgången var stor, verket gavs under det första året 22 gånger. Mer balettmusik tillkom senare, mest känd den till Bacchus och Ariadne (1931). Tonspråket var vid det laget alltigenom personligt med enveten rytmik, stundom barbariska orkesterklanger och en för tiden tämligen avancerad harmonik: fränt dissonerande eller polytonal. Den tredje av Roussels fyra symfonier, tillkommen 1929-30, är till uppläggningen snarare klassicistisk. Varje sats har sina egna teman men tre av dem binds samman av ett gemensamt motiv: den fallande rytmiska figur som hörs redan i första takten. Inledningssatsen domineras helt av dess envetna stampande. I den långsamma andra tar tonsättaren fasta på nya aspekter av motivet och bygger upp ett långt fugato. Verket beställdes av dirigenten Serge Koussevitsky för den 50-årsjubilerande symfoniorkestern i Boston. Uruppförandet gavs i oktober 1930 med Roussel närvarande i salongen.

Maurice Ravel (1875-1937) La valse Wienervalsens glansdagar i slutet av 1800-talet var rena vansinnet - helt jämförbart med dagens ohämmade klubbdansande. Att virvla runt i jättelika balsalar med tusentals andra par, om och om igen, var tidens stora nöje och njutning. De unga älskade att svepas med i dessa gemensamma excesser medan motståndarsidan hävdade att det var skadligt och osedligt att snurra runt på detta sätt. Men wienervalsen gick inte att stoppa - familjen Strauss och deras efterföljare spred modet till övriga Europa, Ryssland och USA. Ravel var född tillräckligt tidigt för att känna till wienervalsens härjningar. Förmodligen inspirerade denna kännedom honom när han påbörjade orkesterstycket som var tänkt för Djagilevs ryska balett. Denne tackade dock nej. Den "koreografiska dikten" som var klar 1920 blev balett först 1929 när dansösen Ida Rubinstein satte upp den. Verkets arbetsnamn var Wien, en stad Ravel för övrigt kände väl, men fick till slut en än mer avskalad och koncentrerad titel: La valse, valsen. Liksom Straussvalserna har La valse en långsam inledning, varefter den finner sin rytm och melodi och dansar iväg i gammal god tretakt. Men där straussarna håller musiken i mjuka tyglar och försiktigt bromsar in i slutet för att släppa av sina resenärer gör Ravel tvärtom: valsen fullkomligt exploderar, sväller över alla bräddar och spränger både takt och melodi. Ravel skildrar helt enkelt wienervalsens essens - hänförelsen och den totala utlevelsen. En emotionell urladdning, eller för teoretikern: musik som kommenterar sig själv. Ironikern Ravel förnekade sig icke - vad är det för fel i att tillfredsställa olika smaker samtidigt? STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Franske Stéphane Denève har besökt Göteborg ett flertal gånger. Han är musikalisk ledare för Saint Louis symfoniorkester, USA, samt konstnärlig ledare för New World Symphony. Sedan 2023 är han även förste gästdirigent för Nederländska radiofilharmonikerna. Han var förste gästdirigent för Philadelphia Orchestra 2014-2020 och chefdirigent för Bryssels filharmoniker 2015-2022.har en särskild förkärlek för musiken från sitt hemland Frankrike och är en passionerad förespråkare för 2000-talets musik. Han framträder med världens ledande soloartister, inklusive Leif Ove Andsnes, Emanuel Ax, Joshua Bell, Nicola Benedetti, Yefim Bronfman, Renaud och Gautier Capuçon, James Ehnes, Kirill Gerstein, Hélène Grimaud, Augustin Hadelich, Hilary Hahn och Sheku Kanneh-Mason. Senare uppdrag inkluderar framträdanden med Concertgebouworkestern, NHK Symfoniorkester, Orchestra Sinfonica dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, Bayerska radions symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna, med vilka han dirigerade Nobelpriskonserten 2020. År 2022 ledde han John Williams 90-årsgala med National Symphony Orchestra och han är en populär gäst på de amerikanska sommarfestivalerna. Inom operavärlden har Stéphane Denève lett produktioner på Nederländska Operan , Royal Opera House Covent Garden, Opéra National de Paris, Glyndebournefestivalen, Teatro alla Scala, Deutsche Oper Berlin, Saito Kinenfestivalen, Gran Teatro del Liceu, La Monnaie och Deutsche Oper am Rhein. Denève vunnit kritikernas ros för sina skivinspelningar av Poulenc, Debussy, Ravel, Roussel, Franck och Connesson. Han har tre gånger vunnit Diapason d'Or of the Year och har nominerats till Gramophones Artist of the Year Award.

Pianisten Marie-Ange Nguci växte upp i Albanien och blev antagen vid Pariskonservatoriet vid 13 års ålder. Trots ung ålder har hon framträtt i de stora konsertsalarna, som Wien Musikverein, Concertgebouw, Tokyo Suntory Hall, Zürich Tonhalle, Sydney Opera House, Philharmonie de Paris, Théâtre des Champs-Elysées, Teatro La Fenice i Venedig och Teatro della Pergola i Florens. Bland höjdpunkterna under säsongen 2024-2025 var debuter med Rotterdams filharmoniska orkester och Stéphane Denève, Kungliga Filharmonikerna under Alan Gilbert, Orchestre Symphonique de Montréal med Marie Jacquot, Orchestra della Svizzera Italiana och Nederländska radiofilharmonikerna. Hon återvände till Orchestra Sinfonica Nazionale della RAI med Marc Albrecht och till Tonkünstlerorkestern. Under de senaste åren har Marie-Ange Nguci presenterat en omfattande repertoar på scen och uppträtt med ledande dirigenter som Paavo Järvi, Fabio Luisi, Mirga Gražinyte-Tyla, John Storgårds, Nikolaj Szeps-Znaider, Krzysztof Urbanski, Dalia Stasevska, Xian Zhang och Petr Popelka. Hon var Artist in Residence hos Basels Symfoniorkester säsongen 2023-2024 och har varit associerad artist hos Filarmonica Arturo Toscanini i Parma. Hon studerade orkesterdirigering vid Musik und Kunst Universität i Wien och antogs vid 18 års ålder vid City University of New York.