Stäng
Meny

Artist in Residence: Truls Mørk

Hur känns det att komma till Göteborg igen?
– Jag gläder mig alltid åt att komma till Göteborg. Göteborgs Symfoniker är en fantastisk orkester i internationell klass. De har ett väldigt fint samspel och spelar alltid med stor entusiasm vilket är väldigt smittande och inspirerande för mig.

Du har kopplingar till Göteborg och Sverige?
– Det har jag, bland annat Per Enoksson som jag känner sedan lång tid tillbaks så det är väldigt trevligt att komma hit. Jag har också varit här med familjen vid flera tillfällen. Sedan är det ju så att jag har ett sommar-
ställe i Sverige, lite längre upp på Bohuskusten. Det har vi haft i tolv år nu. Jag har också en mycket stark anknytning till Sverige eftersom jag studerade i Sverige, för Frans Helmerson i Edsberg utanför Stockholm där jag bodde i sex-sju år.

Vad tycker du om Göteborgs Konserthus som konsertsal?
– Jag tycker den hör till de bästa konsertsalarna i hela världen, faktiskt, och en av dem som jag tycker är finast att spela i. Den har en otrolig klarhet och känslighet. Salen kan återge olika nyanser så fint: det man gör av dynamik och klangnyanser hörs mycket bra ute i salen. Klarheten, framförallt, är något som jag tycker är ganska speciellt i detta konserthus.

Så när du spelar Dvoráks cellokonsert här så klingar det annorlunda?
– Ja, alla konsertsalar har ju en egen klangfärg så sett, och lyfter fram olika aspekter av det instrument man spelar på.

Vilket är ditt instrument?
– Jag spelar en Domenico Montagnana-cello byggd i Venedig 1723. Det är mitt livs instrument. Jag fick det när jag var 25 år och har spelat på det under hela min karriär. Olika instrument har lite olika karaktär och det tar på ett sätt ganska lång tid att bli bekant med ett instrument. All den erfarenhet man samlar på sig när man spelar olika musik med ett instrument gör att man uppnår en trygghet och en förståelse i samspelet med instrumentet.

I år kan du och Göteborgs Symfoniker fira 25-årsjubileum tillsammans, den första konserten var 1989. Hur känns det?
– Ha-ha-ha, det låter som en lång tid, det gör det, och vi har ju uträttat en hel del tillsammans. Jag minns faktiskt den första konserten väl, det var ju en stor konsert för mig – att få spela med Göteborgs Sym-
foniker. Det gick bra, det var ju Lalos cellokonsert och det är ett verk jag inte spelat särskilt ofta så det var en utmaning för mig.

Är det något du minns särskilt från de här 25 åren med Göteborgs Symfoniker?
– Jag har många mycket fina minnen från konserterna här i Göteborg. Både vad gäller musikaliska upplevelser med orkestern men också med alla fina dirigenter jag fått jobba med här. Neeme Järvi, Herbert Blomstedt… det var mycket trevligt att samarbeta med Blomstedt. Vi var ute och åt lunch och då pratade han om olika människor som spelat i orkestern när han varit här, det var väl på 1960-talet, och han kom ihåg alla personer och alla namn, och familjemedlemmar. Det var smått otroligt.

Hur gör man för att utvecklas som musiker under en lång karriär?
– Det är ju det att man hela tiden önskar att förbättra och få fram ännu tydligare det man ser i musiken och det man känner för den. Det är ett kontinuerligt arbete och egentligen en känsla av att man aldrig kommer fram, men när jag tar upp ett verk som jag spelat många gånger förr så går jag igenom det helt på nytt och tänker: vad kan jag göra för att tydligare få fram det i musiken som jag vill berätta.

Repertoaren för cello är begränsad?
– Ja den är begränsad om man jämför med pianot eller violinen, men det är en repertoar som innehåller otroliga verk, riktigt stora mästerverk skulle jag vilja säga, inom alla stilistiska genrer. Och även om vi inte har lika många konserter så har vi väldigt bra konserter. Det är kanske väl så viktigt.

Är det någon cellokonsert du tycker särskilt bra om?
– Båda de stora verk jag spelar tillsammans med orkestern under säsongen, Dvoráks cellokonsert och Prokofjevs Sinfonia concertante, är verk jag känner starkt för och som är viktiga i cellorepertoaren. De är krävande och har något inom sig som närmast hypnotiserar en, som lockar fram dolda krafter inom dig. Därför är de lika roliga att spela varje gång.

Du spelar också ny musik?
– Ja, det finns faktiskt ett 30-tal verk, cellokonserter, som jag har beställt och uruppfört genom åren. Jag har sett det som en viktig sak att både få fram nya, bra konserter och att utmana mig själv på så vis att jag måste gå in i ett verk som jag inte vet någonting om och tillägna mig den musiken för att kunna förmedla den. Det är en stor utmaning och en nyttig sak att göra.

För fem år sedan drabbades du av en hjärnhinneinflammation och blev väldigt sjuk. Hur kom du tillbaka från en sådan sjukdom?
– Det var en neurologisk sjukdom som gjorde att jag fick en förlamning i armen och det var en mycket tidskrävande process att komma tillbaka eftersom muskulaturen i vänstra sidan av kroppen tynade bort. I stort sett var det bara att låta tiden gå så att sjukdomen skulle bränna ut sig i kroppen. Det tog två år. Sedan måste jag träna upp muskulaturen. Men det har gått väldigt bra och jag känner mig helt återställd.

truls-video

Var du rädd att inte kunna komma tillbaka?
– Ja, absolut, men samtidigt tänkte jag att jag har fått spela så mycket och har upplevt så mycket… Jag skulle göra mitt bästa för att spela bra igen, men om jag inte lyckades skulle jag vara glad för allt jag fått.

Och nu har du kommit tillbaka, och till Göteborg, där du inleder som Artist in Residence med Dvoráks cellokonsert. Vad finns att säga om den?
– Det är ju den största romantiska cellokonserten och den största i den bemärkelsen att den är symfoniskt formad, en fullblodsromantisk konsert som kan jämföras med Brahms och Rachmaninovs pianokonserter eller andra i stora format. Dvorák skrev den sent i livet när han var i New York och den är präglad av tillbakaskådande, nostalgiska stämningar. Det är en fantastisk konsert och faktiskt en av de mest populära konserterna oavsett instrument. En intressant sak är att den egentligen skulle ha avslutats tidigare i sista satsen, men så dog hans frus syster som var en kär släkting i familjen. Så Dvorák lade till en sång, en melodi, som hon tyckte mycket om. Därmed blev konserten lite längre och just det slutet är något av det allra finaste i verket, det gör hela konserten och summerar ihop den på ett fantastiskt sätt.
Text: Stefan Nävermyr
Foto: Johs Bøe & Måns Pär Fogelberg

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev