Stäng
Meny

Mitt instrument: Kaitlyn Cameron, fagott

Fagotter och cykling är det som får pulsen hos Kaitlyn Cameron att höjas. Hennes uppövade fingerfärdighet kommer väl till pass, när hon tillverkar sina egendesignade rör till instrumenten.
Fagotterna är kanske symfoniorkesterns mesta doldisar, sin fysiska storlek till trots. Men många har nog hört Prokofjevs Peter och vargen där fagotten bär farfarsrollen, Griegs I Bergakungens sal eller kanske Mozarts fagottkonsert.

Caitlyn Cameron, klädd i vitt, håller sin fagott.

Kaitlyn Cameron, en av tre fagottister i Göteborgs Symfoniker, sitter i soffan med sitt instrument i famnen. Eftersom Symfonikerna inte spelar live på grund av pandemin har hon tagit tillfället i akt och rest till Wien; det går lika bara att öva där som hemma i Göteborg.
– Det är min sjunde säsong i Göteborgs Symfoniker och vi har fortfarande en ledig tjänst i stämman, vi ska vara fyra. När jag kom till orkestern fanns det bara en, solofagottisten Arne Nilsson. Det var väldigt fint att få jobba tillsammans med honom under mina första två år i orkestern, att få spela med Arne och en orkester med en så stark nordisk tradition. Jag fick smak på den och vill gärna fortsätta med det som de har byggt upp.

Instrumentet i soffan är tillverkat av familjeföretaget Heckel i Tyskland och är omkring tio år gammalt. Fagotterna byggs av handskbeklädda instrumentmakare som bearbetar trä och metall; det borras, hamras och svetsas, doppas i olika bad, filas och slipas; ett verkligt finlir.
– Nästan alla fagottister vill ha en Heckel så de har svårt att hinna med alla beställningar. Förr var leveranstiden fem-åtta år, nu är den 15 år. En fagott går att spela på länge om man håller den i bra skick. Sen handlar det om tycke och smak om man vill ha ett äldre instrument som redan har påverkats av andra.

Kaitlyn Cameron är den enda i orkestern som spelar kontrafagott just nu och hon gillar det. Även om båda tillhör fagottfamiljen används olika muskelgrupper och andra grepp. Kontrafagotten är dubbelt så stor som den vanliga fagotten och om möjligt ännu svårare att få tag på. När hon började i orkestern 2013 hade orkestern en som var byggd på 1950-talet.
– Den var lika lång som jag, 1,68, och klaffarna satt för långt ifrån varandra för mina små händer så det var nästan omöjligt för mig att spela på den. Efter ett år köpte företaget in ett annat, äldre instrument som jag trivs väldigt bra med.

Eftersom Symfonikerna har nytt program varje vecka måste hon ibland också byta instrument från vecka till vecka och förberedelsetiden kan vara knapp.
– Jag måste förhålla mig fritt till de här två instrumenten, till exempel i en Mahlersymfoni spelar jag ofta båda instrumenten under verket. Ibland har man bara fyra till åtta takter för att byta instrument, så det krävs mycket koncentration för att inget oförutsett ska hända.
Fagott, oboe och engelskt horn tillhör de träblåsinstrument som har dubbla rörblad och rören är en historia för sig. De flesta musiker tillverkar dem själva, just som flugfiskare egenhändigt knyter sina flugor. Inför en konsertvecka lägger hon rören i blöt i en kastrull, som en slags rörsoppa, för att skilja ut dem som ska användas.

Närbild på fyra fagottrör.

Hon visar en liten svart box med rör som är prydligt placerade i rad, med fästen i turkost, cerise, gult, grönt.
– Under pandemin har jag gjort rör i regnbågsfärgerna. Jag får ut mycket, mycket glädje av det, säger hon med ett stort leende.
På en bricka har hon dukat upp alla verktyg som behövs, tänger, mejslar, filar, knivar, snören och bitar av bambuträ. Ett analogt mätinstrument sticker upp, på toppen sitter en liten rund instrumenttavla fäst på ett metallrör. Med den mäter hon tjockleken på rören.

Askar med fagottrör och verktyg ligger på ett bord.

– Rören har lite olika karaktär och genom ett stycke byter jag ofta. Det här röret är till staccato, det här är mer lyriskt, det här om jag måste spela en lång, svag ton. Jag får lite olika motstånd, olika klang med varje rör. Det är min approach till kontrafagott, säger hon med en accent som skvallrar om en uppväxt i ett engelsktalande land.

Kaitlyn Cmeron tittar in i kameran. Hon håller upp två rör hon gjort till sin fagott.

Las Vegas heter hemstaden, den ligger som en skål omgärdad av höga berg som skiftar i många färger. Hon visar med sin ena kupade hand.
– Det är jättevarmt, men jättevackert. Jag saknar det lite grand, varje gång jag är hemma blir jag så fängslad av soluppgångarna och solnedgångarna i öknen, det är fantastiska eldspel.
Showbiz-staden är ett ställe för drömmare, och dit flyttade pappa Tom som ung för att satsa på komikeryrket. Senare jobbade han med reklam och gjorde bland annat tv-reklam för Frank Sinatra och andra kändisar.
Mamma Leanne jobbade som småskollärare för nioåringar och spelade lite gitarr därhemma med Kaitlyn och hennes två bröder Christian och Stephen. Ingen av föräldrarna sysslade med musik, men har alltid stöttat dotterns yrkesval.
Det blev lite flöjt och oboe innan hon som 14-åring bestämde sig för fagotten. High School avklarades tre år senare, ett år tidigare än vanligt. Under den tiden blev det en del extraklasser på lov och kvällar. Arizona State University i Phoenix hägrade, hon sökte, kom in och fick musikstipendium.

Kaitlyn Cameron, klädd i svarta kläder, lutar sig mot en tegelvägg.

I 48-gradig värme i Vegas 2010, bar det av till Tyskland. 21 år gammal studerade hon bland annat vid Essens filharmonikers orkesterakademi där hon träffade sin kontrafagottlärare Stephan Krings som betytt mycket för henne.
– Utan honom skulle jag inte ha mitt jobb här. Han ägde kontrafagotten som jag nu spelar på i orkestern, det känns fint. Om jag känner mig lite nervös inför en konsert tänker jag att han säkert har spelat samma verk på den. Instrumentet kan musiken, jag måste bara öva lite mer och lita på mig själv.

Kaitlyn Cameron, klädd i klänning, håller sin fagott bland träd och blad i Wiens palmhus.

Kaitlyn Cameron ser många paralleller mellan musik och cykling. En kollega introducerade henne i cyklandet och nu är hon fast; till och med strumporna hon bär pryds av cyklar.
– Vi var ute och cyklade säkert varannan dag, jag fick lära känna Göteborg på ett annat sätt. Eftersom vi inte var instängda som i andra länder kunde vi cykla till Varberg, Marstrand och Särö, upptäcka naturen, få lite magi i vardagslivet. Det är ett flöde hela tiden; motståndet i en uppförsbacke, känslan att flyga nedför.

Förra året, i mars, blev hon svensk medborgare efter mycket fixande med papper under flera år. Nu har hon både svenskt och amerikanskt pass.
– Nästa gång jag åker på turné är jag svensk medborgare och med i Sveriges Nationalorkester, det känns väldigt bra! När jag kunde behålla mitt amerikanska pass reste jag till USA och tillbaka utan problem när min far gick bort i höstas. Det är en vacker signal till oss som vill integreras i Sverige att vi också får behålla vår andra identitet.

Under pandemin deltar Kaitlyn Cameron i mästarklasser online, det hade varit svårt att hinna med under normala förhållanden.
– Eller så bygger jag jättemycket rör som jag kan använda i framtiden. Nu finns det tid att våga experimentera, att göra misstag utan jättestora konsekvenser. Jag vill använda den här tiden för att sedan komma tillbaka och ge ännu mer till publiken.

Text: Ulla M Andersson
Foto: Vanja Panderuvic

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!