Stäng
Meny

Musiken i mitt liv: Johan ”Red Top” Larsson

I Podiets artikelserie berättar de medverkande – allt från musiker och artister till hängivna lyssnare och konsertbesökare – om musiken och dess betydelse i deras liv. Denna gång möter vi Johan ”Red Top” Larsson som jobbat med musik och arrangerat konserter sedan han var 15 år.

Farsan var jazzgubbe och pratade mycket om Lars Gullin och Arne Domnérus.
– Men han hade aldrig någonsin tid att lyssna på musik så jag kan inte säga att han bidrog till min musikaliska resa, säger Johan Larsson.
Han är känd som Red Top och som delägare till rockklubben Pustervik, som han själv, utan att det låter minsta skrytsamt, kallar för en av Europas bästa rockklubbar. Vi träffas på klubben strax efter lunch en måndag när det är lugnt några timmar innan kvällens evenemang, en av veckans många, Pusterviks program är minst sagt späckat.

Han har åkt moped från Ringön och är klädd i varm ulltröja som ser ännu blåare ut mot hårfärgen som är upphovet till hans smeknamn. Ute på Ringön pågår ett stadsutvecklingsprojekt som han var med och startade för en tid sedan. I korthet går det ut på att skapa en ny stadsdel av industriområdet genom att låta kulturyttringar flytta in i tomma industrilokaler och finnas sida vid sida av den befintliga industriverksamheten.
– Det kommer successivt att finnas spelställen, restauranger och kaféer, tillsammans med det som redan finns där. Att bara åka över Göta Älvbron känns som ett hinder för många, men nästa år kommer det att hända mycket därute som gör att folk kommer att vilja ta sig till Ringön.

Ett av hans första musikminnen härstammar från sjuårsåldern. Fem år äldre brorsan Anders spelar en vinylplatta med Muddy Waters hemma i lägenheten i Biskopsgården.
Några år senare är Johan i biblioteket på Sjumilaskolan där man får lyssna på plattor i hörlurar. Han spelar Motvind, ett ungt argt rockband från arbetarklassen som vände sig mot att bli hopbuntade med proggrörelsen. För Motvind skulle klasskampen utkämpas på hemmaplan, i svenska betongförorten, inte i Latinamerika eller någonstans. De blev rikskända för titellåten i dramaserien Lära för livet som visades på tv 1977.
– Där small det rätt bra för mig. En musikupplevelse av hård rock and roll och ett budskap som gick fram med all tydlighet, säger han och skrattar.
Det blev förstås inte sämre när han fick veta att Motvind också höll till i Biskopsgården och hade replokal vid Vårväderstorget.

 

– Sedan lärde jag känna dem och såg dem säkert hundra gånger på den tiden. Efter det har jag jobbat en del med dem. Jag gillade deras hårda attityd och tyckte att den politiska delen som handlade om förorten var kul och viktig.
I tolvårsåldern började han också hjälpa till att bära instrument i samband med rockkonserter med lokala band på Sjumilaskolan, något som, skulle det visa sig, passade honom.
– Där någonstans lades grunden för det jag är, det vill säga arrangör.

Som 15-åring arrangerade han en stor konsert med ett dussin band på Lundbygymnasiet, utan att ha riktig koll på vem som skulle fixa ljudet. Det hade kunnat sluta med fiasko, men det gjorde det inte.
Senare fick han jobb på fritidsgården i Lövgärdet och var med om att arrangera ett otal popbandstävlingar som man hade på den tiden. Det blev hans skola för ljud- och ljusteknik och psykologi, hur man skulle bemöta unga rockmusiker.

 

Han fick också uppleva känslan av att vara en del i ett arrangemang, där bitarna faller på plats och allting klaffar.
– Den upplevelsen är anledningen till att jag jobbar med det jag gör, säger han.
Under hans uppväxt var ett gäng hårdrocksband från Storbritannien stora. Slade, Sweet, Nazareth och ösiga Status Quo med sin hårda boogie-rock.
– Status Quo är det band som har påverkat mig mest, utan tvekan.

 

Vi kommer in på ämnet musik kontra hjärta och hjärna.
– För mig måste bra musik tala till hjärtat. Blir jag berörd av musik så tycker jag att det är bra, blir jag inte det så intresserar det mig inte.
Som arrangör har han också arbetat med Konserthuset och gjort konserter med John Prine, Ryan Adams, First Aid Kit, Kris Kristofferson.
– När det är fullt hus är Konserthuset en av Europas bästa scener. Någonting gör att folk steppar upp en nivå. Det är inte vilken plats som helst i Göteborg. Man tar sig uppför Avenyn, upp till Götaplatsen, man kommer in i den fantastiska foajén, sedan i Stora salen, det är röd klädsel på stolarna, personalen bär uniform. Folk som går dit klär upp sig. När man gör musik som passar för sittande publik, då är det lätt att det blir magiskt där.
Och musik, tycker han, är bäst när den upplevs direkt, på plats där den framförs.

– Jag blir aldrig lika betagen av musiken på en platta som jag blir på en livekonsert. Jag har fantastiska skivor som jag älskar och alltid återkommer till, men det går inte att jämföra.
Han berättar om hur han hamnade på en konsert med ett par lokala band någonstans i ett industriområde i Amsterdam och allting bara stämde. Scenen och golvet var ett, publiken och banden totalt förenade.
– Man ser sig själv dansandes, man är i det. Det finns ingen film, eller bok eller tavla som har fått mig att ge mig hän på det sättet. Det är något jag älskar, när jag låter mig själv göra det. Det vill jag behålla tills den dagen jag dör.

 

Text: Per Stern
Foto: Tomas Ohlsson

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!