Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Amanda Maier-Röntgen

De senaste åren har Amanda Maiers musik klingat allt oftare på konserter och i radioprogram, den ges ut i moderna noteditioner och den finns snart komplett inspelad på cd, utgåvor som ofta höjs till skyarna i pressen. Man kan helt enkelt tala om en renässans för denna nyss helt bortglömda svenska violinist och tonsättare. Men i själva verket har hon redan en gång, för länge sedan, varit ett välbekant namn för den tidningsläsande svenska allmänheten. När Aftonbladet 30 april 1878 meddelade att Maier i Leipzig sammanträffat med sin ständiga konsert- och turnépartner, operasångerskan Louise Pyk, var Amanda Maier ett så välbekant namn att presentation ansågs överflödig. Deras avsikt att ”med snaraste företaga en konsert-tournée genom Sverige, Norge och måhända äfven Finland” ansågs också ha självklart allmänintresse.

 

Vem var hon då, hur kunde hon för en tid bli så välkänd, och hur kom det sig att hon försvann ur det kollektiva minnet?
Amanda Maier föddes i Landskrona 1853, dotter till Carl Eduard Maier – en från södra Tyskland invandrad konditor och spelman – och Elise Sjöbeck från en skånsk smedsläkt. Samma år som Amanda föddes genomgick fadern svensk musikdirektörsexamen, och det var han som var hennes första musiklärare. 1869 påbörjade Amanda sina egna studier vid Musikaliska akademins konservatorium i Stockholm där hon genom sin begåvning och sin ”järnflit” genast blev professorernas favorit. Även kronprins Oscar, då akademins preses, uppmärksammade hennes talang och uppmuntrade henne. Under dessa år var orgeln hennes huvudinstrument men hon utmärkte sig även i ämnena violin, cello, piano, komposition och musikhistoria. Studierna i Stockholm krönte hon med att 1872, liksom tidigare fadern, avlägga musikdirektörsexamen, med lysande betyg. Att hon därigenom blev den första kvinnan som tagit denna examen väckte förstås allmänt uppseende. Under studietiden i Stockholm hade hon komponerat sånger med piano, stycken för orgel och stycken för violin och piano. En Fantasie och en Romans i d-moll blev utvalda som svenska bidrag vid världsutställningen i Wien 1873. Dessa tidiga verk är nu alla försvunna.


Styrkt av sina framgångar vågade hon, blott 20-årig, söka den viktiga tjänsten som organist i Storkyrkan i Stockholm. Musikaliska akademin satte upp henne på sin lista över de tre mest meriterade kandidaterna till posten vilket uppmärksammades av pressen. Hade hon tilldelats tjänsten hade hennes fortsatta karriär sett annorlunda ut. Posten som domkyrkoorganist gick dock föga förvånande till en äldre, manlig sökande. Emellertid fick hennes utveckling därigenom en knuff i annan inriktning, och härefter är det främst som violinist och tonsättare vi möter henne.

Hon sökte sig till Leipzig, en av det dåtida Europas centralpunkter för musik, och hösten 1873 började hon sina fleråriga privata violinstudier för Engelbert Röntgen, konsertmästare i den berömda Gewandhausorkestern. Nu kunde Amanda Maier i Gewandhaus eller i någon av stadens kyrkor varje vecka höra mängder av musik i utföranden på högsta internationella nivå, nyheter och klassiska verk framfördes av tidens främsta artister, och hon tog ivrigt del av dessa konserter (bland mycket annat var hon med om uruppförandet av Brahms violinkonsert med Joseph Joachim som solist och tonsättaren som dirigent). Lyssnar man på hennes musik förstår man också att hon var bland de bättre informerade av de svenska tonsättarna vid denna tid. Amanda Maier tog också privata kompositionslektioner för den berömde teoretikern Ernst Friedrich Richter (kantor vid Thomas-kyrkan och lärare vid Leipzigs Konservatorium) och även för Gewandhauskapellmästaren Carl Reinecke. Bland de verk som hon skrev under åren i Leipzig var en trio för två violiner och piano (numera försvunnen), en violinsonat (utgiven av Musikaliska Konstföreningen), en pianotrio i Ess-dur (försvunnen i bortåt 140 år men återfunnen 2016), en violinkonsert, en stråkkvartett, sånger till texter av Carl David af Wirsén och sex stycken för violin och piano (utgivna av Breitkopf & Härtel).
I konsertmästare Röntgens hem hade hon mött sonen Julius Röntgen, pianist, violaspelare och tonsättare, och de började snart musicera tillsammans. Hos den musikälskande familjen Röntgen vistades Amanda Maier snart sagt varje dag och kväll. Där spelade hon och Julius Röntgen den sedvanliga kammarmusikrepertoaren och även varandras kompositioner. Snart hade ett nära band uppstått mellan dem.

T.v. Engelbert Röntgen. T.h. Amanda och Julius.

Hon återkom till Leipzig hösten 1874 med ett svenskt statligt stipendium i ryggen och vid debuten i Nicolaikyrkan 1875 fick hon goda omdömen för sitt ”stilfulla och sköna violinspel”. Senare samma år uruppförde hon sin violinkonsert i Halle och därefter framgångsrikt tillsammans med Gewandhausorkestern den 8 februari 1876 vilket gav ett kraftigt eko i den svenska pressen som regelbundet hade rapporterat om hennes framsteg i utlandet. Hon återvände i juni till Sverige där man förstås var ivrig att höra artisten som låtit tala om sig så i Tyskland. Redan tidigare hade hon sommartid genomfört flera turnéer i södra Sverige, och tillsammans med sångerskan Louise Pyk konserterade hon nu åter flitigt. En höjdpunkt var naturligtvis konserten på Operan i Stockholm den 18 november 1876 där hon framförde såväl sin egen som Mendelssohns violinkonsert tillsammans med Kungliga Hovkapellet under ledning av Ludvig Norman och i närvaro av Oscar II.

Efter dessa karriärtoppar återvände hon till Landskrona där hennes älskade fader emellertid avled efter en tids sjuklighet. För ett tag tycks detta ha gjort henne villrådig om den vidare banan. Men hon hade då redan ingått en ”hemlig” förlovning med Julius Röntgen och under de kommande åren kom hon att dela sin tid mellan flera stora turnéer runt om i Sverige, Norge och Finland och långa vistelser i Leipzig i de blivande svärföräldrarnas hem – 1878 hade Julius Röntgen fått en tjänst som pianolärare i Amsterdam och Amanda Maier flyttade in i Julius rum.

Nu gjorde hon en av sina märkligare insatser: strax före en konsert i Bach-Verein i Thomaskyrkan 25 februari 1878 blev såväl organisten som sångsolisten sjuka – Amanda ersatte dem bägge och spelade utan föregående repetition orgelstämman i de bägge Bachkantaterna samt utförde ett violinsolo, och räddade sålunda konserten vilket väckte uppståndelse, även i Sverige.
Hon erbjöds ett kontrakt för en längre turné i USA (100 konserter), men avvisade detta anbud.

Bröllopet med Julius Röntgen stod i Landskrona den 28 juli 1880. Som nygift par flyttade de till Amsterdam. Eftersom förvärvsarbete vid den här tiden ansågs opassande för kvinnan i borgerliga familjer innebar Amandas nya roll som hustru att hennes musicerande i första hand skedde i hemmet (även om hon fortfarande vid enstaka och speciella tillfällen kunde framträda offentligt). I någon mån var kanske det personliga musikaliska umgänget i hemmiljö med storheter som Brahms, Grieg, Clara Schumann och Joseph Joachim ett slags ersättning för Amandas tidigare, livliga konserterande, och hon spelade också upp sina egna verk för dem. Men efter sonen Julius jr:s födelse 1881 blev den tid hon kunde ägna åt sin musik allt knappare och när andra sonen Engelbert föddes 1886 tilltog också Amandas hälsoproblem – man oroade sig för hennes återkommande lungbesvär, och 1888-1890 vistades hon långa tider i Nice och Davos för hälsans skull. (Dessförinnan hade hon ändå, tillsammans med Julius Röntgen, lyckats skriva några verk: Svenska visor och danser för violin och piano samt Dialoger för piano, båda utgivna av Breitkopf & Härtel.)
Efter ett halvår i Davos verkade hon ha blivit kurerad och den stora pianokvartett i e-moll som hon skrev efter en resa i Norge 1891 föreföll som bekräftelse på detta tillfrisknande. 1892 spelade hon till och med vid en offentlig konsert i Concertgebouw i Amsterdam tillsammans med maken. Men hennes hälsa var i själva verket fortfarande vacklande och till följd av en hjärnblödning dog hon stilla i sitt hem den 15 juni 1894, endast 41 år gammal.
Att hon så länge vistades utomlands och att hon till följd av sitt äktenskap och sin sjukdom i stort sett upphörde med sitt offentliga konserterande, bör ha varit de viktigaste skälen till att hon så småningom föll ur det svenska minnet. I Holland levde detta minne dock långt in på 1900-talet kvar hos dem som hade känt henne – hennes sympatiska personlighet och själfulla musikalitet hade gjort intryck på många!

Hennes musik förefaller ha den rätt ovanliga förmågan att genast övertyga dem som kommer i kontakt med den – musiker som letar repertoar att framföra bestämmer sig ofta redan efter första genomspelningen för att den är den rätta för dem, och kanske utbrister de, liksom Brahms gjorde efter varje ny sats han fick höra i hennes sex stycken: ”Fullständigt förtjusande!”

Text: Klas Gagge
Klas Gagge är cellist i Kungliga filharmonikerna. Han håller på att skriva en bok om Amanda Maier-Röntgen och har just avslutat inspelningen av Amanda Maier-Röntgens stråkkvartett med Maierkvartetten, en världspremiär.

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!