Edda Magnason är sångerskan som dök upp från ”ingenstans” och blev Monica Zetterlund med svenska folket, Guldbaggejuryn och en och annan arrangör – men som sedan återskapat sig själv. Här i A tribute to Björk: Emotional landscapes är hon en av tre solister.
När det är dags att intervjua Edda Magnason inför denna konsert är hon mer än fullt upptagen med slutproduktionen av en ny skiva i eget namn, den första på flera år med planerad release i vår. Samtidigt har har hon flera scenprojekt på gång, bland dem hyllningen till Björk. Men Edda Magnason understryker att hon bara är en av många medverkande på konserten.
– Vi tre solister, Annie Angel, Moto Boy och jag, är inte huvudpersoner. Vi är en del av helheten med kör, orkester och band. Det här är dirigenten Hans Eks skapelse från början till slut. Han fick idén när han arrangerade Björks musik till Polarprisutdelningen 2010.
A tribute to Björk: Emotional landscapes är mer än bara en hyllningskonsert, snarare är den ett tonsättarporträtt där Hans Ek vävt in musik som anknyter till Björk – i hans ögon en av vår tids viktigaste tonsättare med ett eget storslaget och gåtfullt universum – och sätter in henne i ett vidare sammanhang. Vid sidan av Björklåtar som Venus as a boy, Bachelorette, Vökuro och Oceania finns här stycken av Brian Eno och Kraftwerk samt klassiska kompositörer som Stockhausen, Monteverdi och Cage.
Edda Magnason må bara vara solist men hon har ett eget långvarigt förhållande till Björk.
– Björk har funnits med på min referenskarta sen tonåren då jag köpte hennes platta Debut och blev helt kär i hennes låtar. Sen har jag följt henne på skiva och annat som hon gjort under åren.
För Edda Magnason kännetecknas Björk av nyfikenhet och stor passion – och såklart den omisskännliga rösten. På vilket sätt har Björk influerat henne?
– Svårt att säga, men hon är ju en föregångare i den genre jag jobbar i, så det är klart att jag har tagit intryck. Vi är ju ganska lika på sättet vi skriver. Det är inte bara melodi och ackord, utan man bygger upp hela sfärer med arrangemang och annat i produktionen.
Den tidiga bilden av Björk som spontant geni har Edda Magnason, och alla andra, fått backa från.
– Hon var ju ganska hemlig förr. Man fick intrycket av att hon satt på ett berg och kom på grejer och så bara hände allt av sig självt. Men de senaste åren har hon blivit mer öppen och berättat att hon gör 90 procent av sitt jobb framför datorn, att hon har detaljkoll och i det känner jag igen mig.
Edda Magnason har isländska rötter men det har inte haft någon avgörande betydelse för hur hon ser på eller förstår Björk.
– Jag kanske har lite lättare för uttalet när det gäller att sjunga på isländska, som jag gör på en låt under konserten. Men Björk är en sån superstjärna att det inte spelar någon roll varifrån hon kommer. Jag har aldrig träffat henne eller deltagit i det isländska musiklivet. Där har jag mest fiskat och varit ute på landet.
För Edda Magnason är Monica Z-episoden och den efterföljande identitetsförvirringen främst ett roligt minne i dag. Hon understryker att det är stor skillnad på att fysiskt gestalta någon och att, som här, ta sig an någons repertoar. Tanken på att lägga sig så nära originalet som möjligt tycker hon är ”hellöjlig”.
– Jag har närmat mig Björks material precis som jag närmar mig annat material. Jag lär mig det jag ska göra och gör det så bra jag förmår utifrån mig själv. Man gör det helt enkelt på sitt eget sätt.
Text Johan Scherwin Bild Simeon Frohm
