Jag har lyssnat på Ein deutsches Requiem de senaste femton åren. Det tyska librettot är en sak, och hoppet det förmedlar, men för mig är det musiken i den andra satsen som sammanfattar min känsla för Tysklands historia och verklighet, som jag under hela mitt vuxna liv levt med. Det nästan monotona malandet framåt, mot en solstråle där borta vid horisonten, när försoningen ska komma och framtiden ljusnar. Döden finns där, en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva, som P-O Enquist skrev.
Titeln, ”En tysk dödsmässa”, kan tolkas på olika sätt. Som en dödsmässa på tyska och Johannes Brahms språkval i librettot visar det. Men också mot bakgrunden av grundandet av det Tyska riket vid den tiden, 1871, senare 1900-talet, som ibland har kallats ”det tyska århundradet” på grund av de världsomvälvande händelser och all den död som utgått från Tyskland – de båda världskrigen och Berlinmurens fall, det kalla krigets slut. Man kanske kan säga att det också är en dödsmässa för Tyskland så som det en gång har varit. Brahms visste förstås inget om allt detta. Men han skickade med ett ljus som kan lysa in i framtiden. Också för Tyskland.
”Selig sind, die da Leid tragen, denn sie sollen getröstet werden.” (Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade) – det är inledningen på librettot. Rekviet kom till mellan 1861 och 1868, med urpremiär i Leipzig 1869, två år innan det Tyska riket grundades.
Raden kommer från Matteus-evangeliet 5:4 och är speciell på flera sätt – den skrevs på tyska och inte latin, och man ska nog inte underskatta betydelsen av det. Den försenade Tyska revolutionen ägde rum 1848, men det skulle, som sagt, ta ett par decennier till innan landet blev enat. Och istället för att vara ett uttryck av ren sorg ger den också hopp och tröst. Själv sade Brahms att han ville komponera en dödsmässa som vänder sig direkt till människan och inte till Gud.
Det finns en intressant motsägelse här. Brahms anses vara en traditionalist som arbetade i samma fåra som Bach och Beethoven. Att ändå lämna det traditionella och gå vidare visar att Brahms följde sin övertygelse om innehållets betydelse.
Men även de andra romantiska kompositörerna hade olika hållningar, något som blev tydligt i striden mellan Brahms och Wagner. Brahms försvarade musikens absoluta egenvärde, medan Wagner arbetade med allkonstverket där musiken var en viktig del och där handling och framförande ingick i helheten. De träffades en gång 1864, men blev aldrig vänner.
Under 1900-talet framstår Brahms som segraren i denna strid. Wagners plats i den tyska musikhistorien skadades också senare genom den nazistiska ledningens starka engagemang, vilket Wagner själv förstås inte kunde hjälpa eftersom han avled redan 1883, men finns ändå med som en sorts fotboja in i framtiden.
Brahms Ein deutsches Requiem visar ljuset i det mörka; både för den enskilda, sörjande människan och för det Tyskland som tog en ny väg, även mot den oanade katastrofen.
Text: Björn Sandmark
Foto: Jonas Lindstedt
